angående döden

Jag vänder bort blicken. Det har blivit en sorts ritual, en demonstrativ vridning till vänster. Jag tittar alltid åt vänster, ut i ingenting, tills ögonblicket är förbi. Jag är alltid medveten om rörelsen när tåget färdas förbi mig. När det är tryggt att vända tillbaka.

Allting i rörelse, hela tiden, rusande framåt, oupphörligt.

Varje dag, hur jag tjudrar mig själv i marken. Som ett spett som borrar sig ned i betongen och håller mig på plats. Jag vänder bort blicken och förblir, på plats. Ingen hastig rörelse framåt, inåt, bortåt.

Du in i tåget. Inte tåget in i dig. Aldrig tåget in i dig.

Broarna. Överallt broarna, även inomhus, där jag borde gå säker. Svindeln. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. I hissen sneglar jag ut genom glasrutorna. Sex våningar. Jag har redan störtat ned mot marmorgolvet, i en pöl. Varje dag störtar jag nedåt, i ett skalv inombords. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. Inte för att jag någonsin skulle göra om det -

Det är ingenting man gör om. Men illamåendet, luften, tomheten. Tomheten är en oändlighet, fast jag skulle klyva genom den så fort. Inte hinna andas. Igen. Detta enda jag verkligen minns.
Kroppen minns vad själen helst av allt vill glömma. Etc.

Jag rör mig in i döden, in i dess närhet, backar i en cirkelrörelse mot stupet. Som om jag alltid måste vara tätt intill, om inte i längtan så i möjlighet. Klängande vid. Som om levandet nödvändigtvis måste ske på den yttersta kanten för att vara nog. Att det aldrig får bli självklart, aldrig givet. Att döden ännu inte är något främmande som en dag någon tar sig till, utan en vardaglighet, en vana, jag ständigt väljer bort.

Varje dag måste jag aktivt välja bort.

  "Nej". 
  Blicken åt vänster, ut i ingenting, 
  tills ögonblicket är förbi.

burned to the core but not broken

November är inte min månad, det är sedan länge konstaterat och etablerat. Jag blir genomskinlig, fläckig, som om konturerna suddas ut i dimman tills man glömmer att man en gång faktiskt var skild från det sura, elaka grå. Jag minns oändliga räckor av förtvivlan.
Men jag har aldrig försökt sjappa i november. November är Döden, men aldrig en november har jag gett upp och tänkt bege mig. Mitt i utmattningen och uppgivenheten ryms även en ilska, ett tammefan, så in i helvete heller att detta skall få mig ner på knä.

Döden kom alltid så plötsligt; mitt i sommaren, eller kring en till synes fridfull högtid. När jag saknade jävlar anamma, när jag inte brydde mig om att visa tänderna. Det är det jag gör, i november och februari. Jag sjunker ihop och slickar mina sår men om rovdjuren kommer närmare, då reser jag ragg och försvarar mig till sista blodsdroppen. Jag är alltid på min vakt. Jag vilar icke.

Jag är bräcklig och förvittrad,
trasig i skinnet, i köttet och skelettet
men kärnan förblir. Raseriet. Om jag inte skall till att dö, då jävlar skall här levas.

måndag den andra november

Klockan är tio över nio. Mitt hår är sitt sedvanliga spretiga otyg med lockar i nacken. Efter alla dessa år av att vägra styling funderar jag på att skaffa mig både hårfön och plattång. Orka försöka använda dem ibland.
Faktum är att senast jag iddes ens anstränga mig för att fixa håret var när jag gick i gymnasiet. Innan jag klippte upp det och lät det härja fritt.
Idag återvänder jag till gymnasiet, men som en vuxen, avlönad, ansvarsfull. Visdomstanden i nedre högra hörnet firar med att försöka tränga fram och göra ont som satan. Jag är en aning torr i munnen, men utsövd. Lite grinig för att min planerade OUTFIT gick åt pepparn när jag fann mig ha glömt skärpet hemma. Utan skärp eller band om midjan ser det bara för larvigt ut. Det som stör mig nu är att jag saknar fickor. Jag har en mobil och en nyckelknippa med två (2) viktiga nycklar samt ett (1) jätteviktigt passerkort. Koden har suttit på mitt sängbord i tre (3) veckor så jag tror mig kunna den.
Men inga fickor att stoppa dem i. Eller händerna, där i Handen.

färgseende

Ögonblicket när du stannar upp, när du kommer gående utmed torget och plötsligt hejdar dig och ser, det intensivt gula i lönnlöven som ligger i drivor, tavlan du går i. Du stillar dig och ler, andas in, fjädrar en smula i stegen. Något vibrerar i luften omkring dig; det är kallt men du rör dig i ett eget luftrum. En hårslinga som fastnar i mungipan.

På måndag börjar jag jobba. På mitt riktiga jobb. Min fasta tjänst som gymnasiebibliotekarie i Handen. Det som de ringde och förklarade att de varit överens om att jag skulle ha, bara ett par dagar efter det senaste jag skrev. Det är något overkligt över det. Jag har inte riktigt fattat. Men det är sant. Det är mitt. Jag är i färd med att lämna Vaksalatorg och Engelska Parken. Jag överger korset, men bär det med mig. Som alltid. Det är något i luften. Livet som väntar på mig. Universum flyttar mig som en ruta i Rubiks kub, fram och tillbaka, så att jag skall hamna på rätt plats vid rätt tid. I färg. Min tur har kommit, att vara i färg.

life has been insane but, today has been ok

Jag är trasig, ful och trött. Kanske en smula överväldigad. Jag kurar ihop mig och kryper till korset; jag klarar icke allt.
Jag har arbetat som en sate, hela september. Fast egentligen inte, i arbetade timmar rör det sig inte ens om halvtid, men likväl. En sate. Jag far som ett torrt skinn mellan Uppsala, Knivsta och Danderyd, med små mellanlandningar (tack gode gud för T) i Hammarbyhöjden. Så att dagen helt konsumeras av detta, att färdas till och från arbetet, att varva upp och ner och planera för morgondagen och helgen och nästa vecka utan att veta riktigt, hur den kommer att arta sig.

Och så detta att jag inte förmår säga nej. Det är inte det att jag rädslas över att de ska ledsna på mig och tycka jag är lat; de förstår utmärkt väl om jag bara inte kan. Men klär på mig någon slags hybris, som om de inte har någon annan, som om hela operationen står och faller med MIG, detta usla lilla människobarn som äntligen tryckt in både händer och fötter i bibliotekssvängen på allvar.

Så jag stretar och gnetar. Är för det mesta ljuvligt nöjd och lycklig. Det är bara dessa dagar i tidiga oktober, när jag känner tröttheten komma över mig. När jag inser att jag inte är fullgången, än. Att jag är skev och lite mindre och inte orkar allt, inte klarar allt.

(Ty sorgerna som i bröstet bo,
de vilja bara gro och gro.)

Men en dag. Då jävlar. Kanske i morgon. Kanske nästa vecka, nästa år. Snart. Då smäller det. Då växer jag färdigt.

O'Shimas Inca Isolde

Det finns saker jag bara inte mäktar med. Detta är en av dessa:

Min hund är död.

Min hund är död, begraven och borta. Jag är inte chockad, jag är knockad. Hon var tio år, hon hade lite svagt hjärta, men jag räknade med att komma hem och borra in näsan i hennes mage och dra med fingret över hennes sammetslena, löjliga små öron i åtminstone ett par år till. I helvete. Akut livmoderinflammation och aldrig mer. Jag tror inte ni förstår, vidden. Det är knappt att jag gör det. Jag trodde väl att jag var tuffare än såhär, mer distanserad, färdig att acceptera livets oåterkalleliga; döden. Men jag har gråtit, oupphörligt, i snart ett dygn. Jag är mosig och rödnäst och skinnflådd och det slutar aldrig. Det lilla livet. I hjärtat har hon alltid varit valpen vi kom hem med på sommarens varmaste dag. Pyret som älskade att åka bil, som blev vild av pepparkakor, som satte av neråt backen med röven i vädret och tröttnade halvvägs runt skjutbanan så att jag fick bära hem henne. Det här är min BEBIS. Mitt syskon, min älskling, mitt kakmonster som ägde allt och alla och som snarkade så att det riste i hela huset, som pruttade så att pappa vaknade om nätterna och hon kan inte. Hon kan inte inte finnas. Jag har fasat för den här dagen i tanken, undrat hur jag ska stå ut och nu är den här och svaret är: jag gör det icke.

Jag står inte ut.

defragmentering

I begynnelsen var Sara?
På något sätt blev hon grunden till allting. Hon blev rötterna under urskogen, hon blev malmen i berget. Allt detta är för henne, men inte till minne. Det är icke kärlek allena. Det är inte gråt över en som gått förlorad, det är inte en dödsruna.

Nej.
Allra först var Åbogen. Jag rör mig i parallella världar. Varje steg jag tar tar jag i Småland. I min första begynnelse. Men hur vi sedan kom på kant med varandra och mina ankarknopar löstes upp, en och en efter den andra tills jag fann mig på rymmen, villrådig och på villovägar, oförmögen att någonsin komma hem, hur ofta jag än reste hem.
Levandet på det allra yttersta, strängen så hårt spänd att inget kunde rymmas däremellan. Och där ett slut. Och där en början. Detta var vad hon gjorde med mig; hon störtade mig ned på golvet, hon pressade ur mig mitt blod, min gråt, luften i mina lungor. Och sedan födde hon mig; en annan. Men ännu densamma. Ännu jag, men ny, blind och skarpögd, stum och högljudd.
I den andra begynnelsen, var Sara. Och sedan -

Alla mina omvägar? Mina krångliga stigar, mina motorvägar, mina varv efter varv i moten. De löper alla hit, och alla från en och samma plats.

Jag i Småland. Sara i mig.

Det finns något viktigare än att minnas henne, än att tala om henne, gråta efter henne. Jag kommer alltid sörja och förbanna döden för hur oförsonligt den berövade mig henne. Men jag avgav ett löfte.

Jag kan bara drömma om Saras väsen. Men hennes gärningar har jag. Hennes ord har jag. Detta är det viktiga; att fortsätta. Att inte låta henne upphöra. Att inte hejda Skapelsen på den andra dagen, att inte bara födas halvvägs för att stanna upp och dö.

I begynnelsen var Småland. Och därefter Sara. Och jag BLEV.

Detta är jag. Levandet, stridandet, älskandet. Det tillkommer mig.