skärselden på Vaksalagatan

Ja, jag är en typisk svensk otacksam surkärring.

Det skulle du också vara om du satt fast i en lägenhet i stan med eftermiddagssol på fyra stora men svåröppnade fönster ut mot en busstrafikerad gata och ingen möjlighet till korsdrag. Fy satan. I natt sov jag med öronproppar, i morse klockan åtta var det gudomligt svalt (26 grader), sen började skiten om igen.

Jag skulle kunna sätta en femhundring på att det kommer ösregna hela den knappa vecka jag kommer spendera i Småland, på landet, i gräs och skugga. Sen kommer jag komma tillbaka hit till Gehenna och det kommer vara trettio grader varmt och man måste bokstavligt talat gå över ån efter vatten.

Man är fan inte bitter utan orsak, liksom. Nu tältar jag i mejerirummet på Ica, tack och ajöss.

men det visade sig dagen därpå att jag hade sjungit fel

Det är så jävla snopet; jag sitter där och hulkar och grinar som en liten unge (brud-hormoner och så varje heartbreak jag upplevt sen jag var arton, det går inte!) och så plötsligt, WTF? Som den där sommaren när jag såg Lars Winnerbäck första gången och han glömde bort texten mitt i Kom Änglar och jag som pep av förtjusning med näsan i en massa penséer.

I övrigt: SJ är tammefan inte riktigt kloka.

you shut your mouth felix king!

Jag vet rakt inte vilket jag tycker är festligast: jublande pirater eller argt besvikna moderater!

Annars ägnar jag min strö- och dödtid åt kvalitetsnostalgi per television: Road to Avonlea. Särskilt bedårande är det när de i förnärmelse utropar någons hela namn och stampar och frustar. Och herremingud, vad kär jag var i Gus Pike.

gráttu ekki mamma

Alltså; det är för det här jag lever: Att vara tvåveckors panikvikarie på ett skolbibliotek, och bli spontankramad av en liten grabb på sju år. Två gånger. Världens bästa grabb. Om de bara alltid förblev så.

you find it in your heart; change

Jag är rädd för att det här kan komma att bli något av det jävligaste jag någonsin behöver göra. Och det säger inte så lite.

Jag vet att jag kan och att jag oundvikligen måste. Men jag vill inte, mamma, mitt hjärta spjärnar emot och kvider; jag vill inte.

min kropp är en rivningskåk

Hypokondri är inte min melodi, nej. Jag vill gärna bli ömkad och klappad på när jag är klen, och om jag har ont utav bara helvete någonstans vill jag helst smärtstillande utav bara helvete. Men jag tänker inte CANCER! HJÄRTFEL! DISKBRÅCK! när det dyker upp någon besynnerlig krämpa. Jag är ju redan den halte och lytte, så att säga.

Men jag blir nyfiken. Och lite förvirrad. Och i natt blev jag faktiskt rädd, riktigt rädd, men inte för att jag överanalyserade något utan för att jag vaknade vid halv fyra-tiden och insåg att jag inte hade en fot. Jag kunde inte känna min fot. Och jag menar inte att den hade domnat bort. Jag kunde inte känna den, den kunde precis lika gärna ha varit en träklump som satt fastskruvad vid mitt ben. Jag kunde nämligen inte röra den heller, jag gjorde ett försök och det fanns ingen kontakt. Kanske att det gjorde ont, i benet, men jag blev som sagt ganska rädd och började nästan gråta. Men jag kunde röra benet sidledes så det gjorde jag och efter en liten stund kom känseln tillbaka, lite sådär kittlande som det brukar vara men en smula mer smärta och mindre brus. Och sen somnade jag om.

Idag har jag två fötter som rör sig ungefär som de brukar. Men jag har även hysteriskt ont i benet, det som försvann för mig. I låret, som om jag hade åkt på en fet smäll, vilket jag mig veterligen inte har. Jag har inte ägnat mig åt akrobatik eller någon annan särskilt fysisk aktivitet heller, och inte ens jag får träningsvärk av att gå till Konsum. Men det gör ont att röra på, och ännu mer att röra vid. Jag brukar alltid luta mig fram med armbågarna mot låren och det är som att köra ner en kniv.

Jag ringde min mor för att fråga om hon visste vad det kunde bero på. Hon blev givetvis ärkehypokondrisk å mina vägnar och beordrade mig att ringa Sjukvårdsupplysningen. De hade i sin tur inte den blekaste, men tyckte att någon på en närakut borde ta sig en titt. Jag velar. Jag vill vila. Så jag böjer och sträcker mitt ben och klämmer och känner och undrar, kära lilla snickerbo, vet någon vad som är på tok?

PS. Oroa er inte. Om det fortfarande är galet i morgon lovar jag dyrt och heligt att uppsöka doktor å det snaraste.

running with scissors

Rutiner är ju viktigt. Ordning och reda. Särskilt när man är arbetslös, har jag hört. När man är arbetslös ska man se till att ändå stiga upp samma tid varje dag och äta regelbundet och planera in sitt arbetssökande och andra aktiviteter så att man kan somna med gott samvete på en kristlig tid om kvällen.

Jojo. Det brukar ju gå sådär. Inte helt sällan urartar det till att aldrig riktigt komma ur sängen. Åtminstone inte före lunch. Eller att gå upp, söka sitt jävla jobb, och sedan krypa ner igen i ren protest.

Men idag. Herrejävlar vilket schema! Det fattades bara en liten fet major med visselpipa som dirigerade runt mig:

06.00: vakna och uträtta sedvanliga morgonbestyr
06.50: väcka herr Nilsson enligt order (vilket inte föreföll så effektivt)
07.03: ta tunnelbanan från Hammarbyhöjden
07.33: ankomma till Mörby Centrum och irra ut från tunnelbanan med en vägbeskrivning
07.45: irra in på skolans expedition och presentera mig och få en nyckelknippa
08.00: öppna biblioteket och lite lätt överväldigad försöka få överblick över alltihopa
08.30: ta emot den första klassen
09.00: ta emot den andra klassen, bestående av sjövilda men otroligt charmerande ettagluttare
09.40: sjasa ut ungarna på rast
10.00: ta emot den tredje klassen och försöka göra allting samtidigt
10.30: stressa tillbaka till Mörby Centrum och ta tunnelbanan till Centralen
10.50: införskaffa en sallad på Pressbyrån
11.11: avresa från Stockholm med Uppsala-pendeln
11.39: ankomma till Knivsta och märka att benen darrar lätt
12.00: inleda dagens andra arbetspass, som är förstapasset i informationsdisken i Knivsta
13.30: ta fikarast och vara så jävla spattig att det inte går att sitta still och göra ingenting i ens tio minuter
15.00: lämna biblioteket, tydligen i regn
15.19: ta tio-över-tre-Uppsala-pendeln tillbaka till Stockholm
15.49: återkomma till storstaden och ramla in på första bästa tunnelbanetåg mot Skarpnäck
16.30: dö en smula i soffan med Harry Potter
17.15: byta kläder
17.33: ta tunnelbanan från hammarbyhöjden
17.50: möta Nathanael utanför SF på Hötorget
18.00: börja se X-men origins: Wolverine, fast det givetvis var hysteriskt läskig reklam då
19.56: gå ut från bion, darrande, och svära över att alla sushiställen hinner stänga innan jag kommer dit
20.30, ja typ: snubbla in i lägenheten med en påse sushi och gny, ynka och gnälla över hur jevla trött jag är
22.00: börja klippa huskorset
23.00: gråta lite och undra om det någonsin kommer bli möjligt att SOMNA

Hej hej hyperaktiv.