motorhaveri

Nog blev det spektakel, allt, på Arbetsförmedlingen, men inte så mycket av sorten "Kristina slår näven i bordet och ryter att hon ska ha jobb" utan snarare "Kristina står och knappar in saker på en dator när hon blir vit i ansiktet som nytvättade kalsonger och är i färd med att dåna". Jag kraxade till min tant att jag behövde vatten och hon satte mig på stol och sprang efter mugg och vips var det tre stycken där som beskärmade sig och lade mig på soffan i personalrummet och stoppade mig full med skorpor. Det fanns liksom ingen ände på hur bekymrade de var och de ajabajade mig nästan ömsint när jag bekände att jag knappt har varken ätit eller sovit och ville skicka hem mig ögonaböj. Det var ganska rart, i synnerhet eftersom jag verkligen var svimfärdig med svajande ben, skakande händer och skallrande tänder. I själva verket var alla så kolossalt trevliga och icke-besvärliga att jag började undra om jag hade gått fel och snubblat in på ett hotell. De bad mig höra av mig i augusti och säga hur det går. Kan jag väl.

Å andra sidan uppbär jag ju inte ens den allra ringaste form av ersättning för min arbetslöshet, så de kan inte gärna ställa krav på mig. Jag kan inte gärna bli mycket mer utblottad.

Men det är också ett djävulens påfund detta, att överallt i alla texter och faktablad och tips bli uppmanad att genast anmäla sin arbetslöshet till arbetslöshetskassan. Jag får ju förihelvete inte ens gå med i arbetslöshetskassan eftersom jag är arbetslös. Det kanske inte ses som regelrätt eller normalt att vara snart tjugosex och inte ha jobbat tillräckligt mycket för att hinna bli medlem i a-kassan, men det är ett faktum och det är inte som att jag är ensam om det. Så, eftersom jag förolyckats till att vara sjuk ska jag ha så absolut lite som möjligt.

Om jag nu skulle få praktik, till exempel, skulle mitt uppehälle finansieras av aktivitetsstöd. Det ska ligga på lägst 320 kronor om dagen, före skatt. Emellertid inte. Om du inte betalar dina a-kasseavgifter eller inte är med i a-kassan får du bara 223 kronor om dagen. Fortfarande före skatt. Men, säger de, om du går med i alfakassan, då får du 320! Men jag får lik förbannat inte vara med, så då kan jag gott leva på ett par tusen kronor mindre i månaden. Ska man jävlas ska man ju göra det med besked.

Så det här med att äta, det har blivit ett helt projekt, när magen är full med något svart, klibbigt som tjära men inte luktar så gott. Jag köpte tre trepackspaket med Varma koppen. Drack två koppar teskedsvis. Tuggade i mig tre skivor ost. Vaknar efter fem timmars sömn och börjar vanka. Jag går på hyperdrive, fast med soppatorsk. Hur nu den ekvationen går ut.

Argast blir jag på mig själv. För att jag inte lyckas vara stolt över hur mycket och bra jag försöker, utan bara går runt som en deprimerad seriefigur i ett regnmoln av konstant skuld, för att jag inte gör mer. För att jag inte gör bra nog. Jag går och fördärvar mig, som morfar skulle säga. Gräbba lilla.