söndag, augusti 31, 2008

det går an

Det är närapå midnatt, jag har blåst ut ljusen. Idag gick jag på stan, egentligen för att köpa kuddar och kantareller - vilket jag gjorde, men jag råkade också komma hem med åtta glaslyktor från Indiska och fyra blomkrukor. I morgon ska jag köpa gröna växter för pengar jag egentligen inte har. Eller, snarare har råd att göra av med. Jag inbillar mig att om jag har riktigt många krukväxter ska jag komma ihåg att vattna dem.

Det är närapå midnatt, jag har lyckats försnilla vartenda lypsyl jag äger. I morgon är det måndag, och jag ska till jobbet igen. Jag har jobbat i tre veckor på mitt boklager, och jag fick förlängning med ytterligare två, till att börja med. Mina fötter överväger att självantända och ramla av i ren protest, men man vänjer sig. Och jag får gå med i A-kassan. Med tanke på sommarens diverse olika huvudbry är det ett kopiöst genombrott. Jag har fått lära mig packa böcker nu, det smakar fabrik på fyrtiotalet där jag står vid rullbandet och sveper ihop kartongkrysset, tejpar, klistrar och iväg. Men det går an.

Detta är mitt dike. Jag spadar ut mitt hemman, sänker min sjöbotten. Jag plockar sten ur min åker, för att bryta jorden, för att kuva den, för att få leva ytterligare en vinter. På svältkanten, men vid liv. Och nästa sommar, nästa sommar skall jag svepa handen genom havren...

Om söndag far jag till storstaden för att se världens bästa band igen. Tills dess lever jag på de små, enkla gracerna. Som ett kilo kantareller, jag stuvar dem på en höft och äter med sked. Som nyfärgat hår, som pizza med arbetskamraterna på en halvtimmes matrast klockan sju.

Eller som dagens ord i T9: överskåttat.

måndag, augusti 18, 2008

frakturerad

Vänsterfoten och jag. Vi är lite less.

Helgen förflöt i grundmurad lättja. Jag hade för avsikt att städa, det ser bedrövligt ut här hemma, men det fanns varken ork eller motivation. I fredags kväll, när jag kom hem, hade jag så ont i foten att jag satt och grät. Ni vet, när man inte ens kan kontrollera det. Dripp dropp ner på tangentbordet.

Min vän sade "är inte du den sista människan i världen som borde jobba på lager" och det är för all del sant. I en perfekt värld skulle jag inte behöva det heller, men nu behöver jag det. Nu är det ett måste. Så det minsta man kan begära är väl lite jävla smärtstillande?

Men tji!

Jag ringde vårdcentralen redan i tisdags för att fixa en läkartid. Mina smärtstillande har nämligen just blivit narkotikaklassade och den nya innedrogen i Uppsala. Tack för den Televerket. Nu blir jag automatiskt misstrodd så fort jag behöver ett recept, trots att jag inte ens tar dem en gång i veckan. Min första läkare, ortopeden i Västerås, skrev ut hundratals. Och de räckte några år. Men nu är det husläkaren som gäller och det ska rynkas på näsan och prasslas med papper och sägas "det är faaaaaarligt med Tradolan". Jo jag vet det. Det är därför jag bara tar dem när det gör så helvetes ont att jag varken kan gå, stå eller sova.
De tog slut redan i somras, men jag väntade som ett tålmodigt barn på att doktorn skulle ge mig besked om min bröstbensröntgen och knuten där. Så att jag kunde passa på, att be om ett nytt recept. Nehej, ingen hörde av sig. Och sen hade hon väl semester, tänkte jag.

Som sagt, jag ringde i tisdags. Fick veta att jag skulle bli uppringd för tidsbokning fem i tre. Jag skojar inte. Fem i tre. Jag ringde tillbaka och sade att det går inte, då hetsar jag mellan bussen och jobbet. Återkommer i morgon.
I onsdags, när jag väl fått mitt samtal en halvtimme efter utsatt tid, fick jag besked om att min läkare är på semester. Nu, och i tre veckor till. Femte september kan du få en telefontid. Eller en besökstid hos en annan läkare.

FEMTE SEPTEMBER?

Okej, så i fredags satt jag och grät. Igår ringde jag sjukvårdsrådgivningen för att få en tid till närakuten. Fick veta, nej, det finns inga tider, men gå dit på drop-in. Jag skruvade mig, gruvade mig. Det ösregnade, jag tänkte, kanske sen, eller kanske tidigt i morgon. Vilket var en jäkla tur, eftersom jag senare under kvällen blev uppringd av en bekymrad sköterska som sett anteckningen om mitt samtal och ville informera mig om att närakuten inte skriver ut värktabletter. Kanske att man kan få en eller två med sig hem i handen. Men inte så starka som Tradolan. Ne-ej. Policy.

Lätt förtvivlad steg jag upp åtta idag. Ringde prick halv nio, när man kan börja få tidsbokning. Fick veta att jag skulle bli uppringd tjugo över tio. Ja. Tjugo över tio. Vilket jag blev! Varpå följande upplysningar utdelades:
"Ja, vi har ju inga akuttider kvar idag."
"Ja, det är ju måndag, det är jääääättesvårt då."
"Nej, jag har ingen tid förrän tidigast om en vecka."
"Man måste ringa och ringa. Det är måndag vet du."
"Du kan väl ringa igen i morgon? För en akuttid."

Då lackade jag ur på henne. Det är kanske elakt. Det är inte hennes fel att systemet är så urjota jävla korkat. Men nån måtta.

"Okej, jag har en kvart här, i morgon, 9.30. Det räcker ju inte egentligen... men vi försöker med det."

Tack. Klick.

torsdag, augusti 14, 2008

visa, tillägnad all ömklighet

Jag har så jävla ont i fötterna. Och svär gör jag, som en borstbindare, som en matros, som en LAGERARBETARE.

Men minns detta, om det aldrig någonsin blir något av mig:






Jag är en sjutusan till bokplockare.

tisdag, augusti 12, 2008

i mitt anletes svett 2.0



Jag har blivit knegare igen. Med betoning på KNEGARE. Jag spenderar kvällarna bland pallar och backar på ett gigantiskt lager. Och skyfflar böcker. Herreminjävul vad jag skyfflar böcker. Hundratals bara idag. Igår ställde jag upp dem på hyllorna, oändliga rader av kodade stålhyllor, scanna antalet, scanna boken, lägg i singelbacken om handdatorn säger till, ställ på hyllan, scanna hyllan - handdatorn börjar skrika och gorma om jag gör fel.
Idag plockade jag böcker, med en lista i näven och ett bord och plastbackar. Trava upp dem på ena armen, pricka för, det är en salig röra av gå-ner-i-vikt-böcker och kurslitteratur och fantasy och deckare och allsköns SKIT rent ut sagt. Jag är helt omkullvräkt av alla dessa böcker som jag inte visste fanns men som folk skriver och som andra köper. Emellanåt en Karl Marx eller en Strindberg-samling, men säkert tio-femton Liza Marklund-pocketar. Jävla Liza Marklund. Jag har god lust att lägga en liten lapp i de böckerna, "vad fan är det du läser människa?".

Så ja, jag knegar. Och jag vet inte om jag någonsin i mitt liv har varit så fysiskt utmattad. Jag går till bussen, den tar femtio minuter till Morgongåva, sen måste jag stressa som ett litet djur eftersom världens sämsta stationsplanerare har lagt den enda järnvägsövergången åt helvete långt bort från allting, från busshållplatsen, från AdLibris, från själva stationshuset för höge farao. Om jag inte vill klättra över spåren och forcera en halvt ogenomtränglig djungel måste jag gå runtom. På tio minuter. Sen vandra upp och ner längs med hyllorna i två timmar, tio minuters rast, två timmar till, en halvtimmes matrast, en timme till.

Mina fötter. Alltså gud, mina FÖTTER. Jag googlar stödstrumpor och tackar mitt envisa, sega bondbarnsblod. Men mina fötter.

Dagens höjdpunkt var för övrigt den här fascinerande volymen.

Notera sidantalet. Notera vikten. Och betänk sedan att jag släpade fram TJUGOEN exemplar av fanskapet.

Tjugoen. Gånger 1,6 kg. I mitt anletes svett har fått en helt ny betydelse. Å-heeej.