been working for the church while your life falls apart

I tisdags fyllde jag år. Tjugosex, gubevars. Jag gratulerades ivrigt medelst sms, telefonsamtal, vykort och internethälsningar. Mamma ringde och frågade "hur känns det" och jag blev nästan irriterad. Jag börjar förstå hela grejen med att bli äldre, vuxen, för hur det känns är att det inte känns alls. När man är barn längtar man ju efter sin födelsedag i en månad. Och därpå följer några betydelsefulla åldrar; myndig - CHECK, systembolagslovlig - CHECK.

Tjugofem är ju en sådär medeljämn och bra ålder. Men därefter är det ju bara utförsbacke. Vari ligger poängen med att fylla tjugosex? Jag får inte längre åka på ungdomsrabatt på tåget, det är ju förjävligt! Jag misstänker att det är meningen att jag ska vara såpass vuxen att jag även har en stabil inkomst. Jomenvisst! Eller hur! Och själva tanken på att jag någonsin, någon gång i mitt liv kommer att fylla trettio, den är ju rentav löjlig?

Men jag börjar bli sådär omärkligt vuxen. Som att jag köper en blomma och gratulerar mig själv. Och att JAG bjuder arbetskamraterna på fika på MIN födelsedag. Det var för övrigt en dödstrist födelsedag på många sätt, jag körde inleverans på lagret och hade så ont att jag nästan grät. På tisdag har jag min sista dag och det är nog en herrans tur, för jag äter oförsvarliga mängder smärtstillande, vilket givetvis leder till att jag har konstant ont i magen. Nån måtta.

Idag ska jag emellertid köpa ett busskort för mina sista sex resor till jobbet. Jag ska fuska med ett ungdomskort. Till och med nitton. Babyface forever!


Dagens T9: potatislsmleuter

vreden är lifsens rot

Det här med heltidsarbete går mig förbi. Att man ska ägna hälften av sin vakna tid, fem dagar i veckan. Att helgen är så kort, den är bara borta innan man hinner bygga bo i sängen igen.

Nu arbetar jag ju inte ens heltid, vilket för övrigt höll på att bli slutet på mitt arbetande i veckan. Men dag ut och dag in. Jag har lyssnat genom hela Lifsens Rot. Rönnogs ursinne. Åh, den boken är ett mästerverk i sig, men när hon läser den? När hon får lov att sjunga ut varje ord just som det skall vara, varje darrning på rösten? Jag vaknar och blöder näsblod och har drömt, om henne.

Arbetet, ja. De vägrade låta mig gå ner i tid, sade åt mig att sjukanmäla mig om det var så att. Jag blev gråtfärdig och trött och tänkte att jag inte skulle pina mig, men jag blev väl arg också och i bara farten var jag bäst på sorteringen den kvällen. Och det lönade ju sig, mitt raseri. Häromdagen gick förmannen runt och delade ut förlängning, jag tror de allra flesta fick. Men när han kom till mig skruvade han sig och undrade om jag kunde jobba heltid. För att de behöver, för att de helst vill ha. För att de annars inte vill ha. Jag förklarade att det var omöjligt, och han beklagade, för han tyckte att jag var så jävla duktig.

Och han skojade inte. Jag förlikade mig och tröstade min fattigdom med vila och lata dagar och att så får det helt enkelt lov att vara. Men en halvtimme innan jag slutade ropade han på mig och förklarade att han ringt och pratat med alla de andra cheferna och att de ångrat sig. Att jag fick bli kvar september ut som de andra. För att jag är så jävla duktig.

Så jag och foten talar allvar med varandra. Saker som att kunna betala hyran ända in i november, oavsett vad Försäkringskassan hittar på för strunt. Att skjuta ångesten framför sig och hoppas att den slinker ner i en grop någonstans, när hösten borrar in klorna i bröstet på mig och knycker till.

Blommor. Blommor och värktabletter, och en skopa glass.

Dagens T9 är för övrigt puttade makaroner. Fniss.

fader vår som är i salmon martinsson

Så jag morskade upp mig och kröp ihop och bad dem, om att få arbeta lite mindre. En timme mindre om dagen, eller en dag mindre i veckan. Och sedan kände jag mig usel. Liksom otacksam, och ganska fattig. Så att jag måste arbeta med ursinne, liksom andfådd, piska mig att göra lite mer, vara lite ljusare.

Jag får besked i morgon. Om huruvida.

Igårkväll när jag kom hem hade jag fått ett brev, mycket vänligt men mycket hotfullt, från Försäkringskassan och mitt skrot till handläggare. Hon upplyste mig, mycket vänligt men mycket hotfullt, om att min ansökan kommit in per den 16 juli, men att de ännu väntade på läkarutlåtandet, och att om det inte vore dem tillhanda senast den tionde september skulle det bli jämmer och ve och kanske ett avslag.

Jag hade tid hos Eva, kuratorn, idag klockan elva. Tänk att jag visste, så fort jag vaknade, att det skulle bli en enda räcka av elände. Eva sade att hon skaffat mig en tid hos doktorn, den sjunde. Oktober. Då började jag nästan gråta, men nöjde mig med att räcka fram brevet och säga "det här får ni för fan styra upp".
Det är inte mitt fel att:
A) Försäkringskassan tog ett halvår på sig att ta det första beslutet, fast det som allramest ska ta fyra månader.
B) Doktor Per hade semester i två månader.
C) Ingen skaffat mig en tid omedelbart när han kom tillbaka. Jag tjatade och låg på redan i juli, om att det måste och det måste NU. Och sedan igen i augusti. Och igen.

Ni fördärvar mig. Förstår ni inte det?

Så Eva satte sig och ringde skrotläggaren, medan jag satt och var rasande. Så lovade hon att försöka ordna. Jag stannar här på svältkanten, tror jag. Jag hoppas på så lite numer.

Och på jobbet rev jag mig på vassa bokhörn och klämde mig mellan backar och slog huvudsvålen i metallhandtaget på en sorteringsvagn med ett enda TJONG. Jag svär vid Svea Rikes Lagbok på att jag såg stjärnor och kanariefåglar, och jag var lite grön i ansiktet och förfärad i närapå en timme. Man blir så rädd, när det smäller sådär. Nästan ingen mat hann jag få i mig under dagen, så matlådan försvann i tre tuggor klockan sju.

Nu bränner och isar det under fotsulorna. Och varje ord jag skriver hör jag inuti mig med hennes röst, varje stavelse med hennes tonfall, med hennes tje och självklarheten i varje klang.

För jag lyssnar på Lifsens Rot på väg till Morgongåva, och på väg hem från Morgongåva och hon är överallt i mig, i varje finger, i varje krök, i varje muskelfäste. Kära dej. Du är i mig.

det står efter livet

Jag tror att min fot är på väg att säga upp sig. Resten av mig är trött, men skaplig, trivsam rentav. Men foten står och skriker i panik "såhär får det fan inte gå till!".
Jag vägrar fortfarande medge att jag är svag, att jag inte riktigt räcker till. Fast jag vet att det inte längre kan hjälpas, att jag inte rår för. Men det smakar så gott, att vara duktig.

Jag pratar med en ny bekantskap, han säger att jag är en fin människa. Men att han önskade att jag inte tog allting så hårt hela tiden. Att det jag skrev inte smakade så mycket blod. Att jag inte gick runt och kände så mycket smärta.

Gud vet, det önskar jag också ibland. En smula lätthet, att låta saker glida stillsamt genom fingrarna istället för att rusa omkring med knutna nävar. Men jag tror inte det går för sig, jag tror inte jag kan. För i slutet av dagen, när jag sitter på bussen med uppdragna knän och försöker vicka på tårna utan att få sendrag och kramp, då lyssnar jag på Sara och vet Att.

Att det finns en orsak till att jag kysser fingertopparna, lätt, och låter dem stryka hastigt över Jernbanan när jag hittar den i plockraderna.

Att mitt bröst är en kokande kittel av kärlek och vrede, av kärlek och vrede. Och av språk. Så att det måste sippra ut även till vardags, kanske helst rentav. Detta jag vill och måste säga dig, nu, utan att nagelfara och förneka.

Att,
att jag bara kan vara i, vara till,
när det står efter livet.