I tisdags fyllde jag år. Tjugosex, gubevars. Jag gratulerades ivrigt medelst sms, telefonsamtal, vykort och internethälsningar. Mamma ringde och frågade "hur känns det" och jag blev nästan irriterad. Jag börjar förstå hela grejen med att bli äldre, vuxen, för hur det känns är att det inte känns alls. När man är barn längtar man ju efter sin födelsedag i en månad. Och därpå följer några betydelsefulla åldrar; myndig - CHECK, systembolagslovlig - CHECK.
Tjugofem är ju en sådär medeljämn och bra ålder. Men därefter är det ju bara utförsbacke. Vari ligger poängen med att fylla tjugosex? Jag får inte längre åka på ungdomsrabatt på tåget, det är ju förjävligt! Jag misstänker att det är meningen att jag ska vara såpass vuxen att jag även har en stabil inkomst. Jomenvisst! Eller hur! Och själva tanken på att jag någonsin, någon gång i mitt liv kommer att fylla trettio, den är ju rentav löjlig?
Men jag börjar bli sådär omärkligt vuxen. Som att jag köper en blomma och gratulerar mig själv. Och att JAG bjuder arbetskamraterna på fika på MIN födelsedag. Det var för övrigt en dödstrist födelsedag på många sätt, jag körde inleverans på lagret och hade så ont att jag nästan grät. På tisdag har jag min sista dag och det är nog en herrans tur, för jag äter oförsvarliga mängder smärtstillande, vilket givetvis leder till att jag har konstant ont i magen. Nån måtta.
Idag ska jag emellertid köpa ett busskort för mina sista sex resor till jobbet. Jag ska fuska med ett ungdomskort. Till och med nitton. Babyface forever!
Dagens T9: potatislsmleuter
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar