det står efter livet

Jag tror att min fot är på väg att säga upp sig. Resten av mig är trött, men skaplig, trivsam rentav. Men foten står och skriker i panik "såhär får det fan inte gå till!".
Jag vägrar fortfarande medge att jag är svag, att jag inte riktigt räcker till. Fast jag vet att det inte längre kan hjälpas, att jag inte rår för. Men det smakar så gott, att vara duktig.

Jag pratar med en ny bekantskap, han säger att jag är en fin människa. Men att han önskade att jag inte tog allting så hårt hela tiden. Att det jag skrev inte smakade så mycket blod. Att jag inte gick runt och kände så mycket smärta.

Gud vet, det önskar jag också ibland. En smula lätthet, att låta saker glida stillsamt genom fingrarna istället för att rusa omkring med knutna nävar. Men jag tror inte det går för sig, jag tror inte jag kan. För i slutet av dagen, när jag sitter på bussen med uppdragna knän och försöker vicka på tårna utan att få sendrag och kramp, då lyssnar jag på Sara och vet Att.

Att det finns en orsak till att jag kysser fingertopparna, lätt, och låter dem stryka hastigt över Jernbanan när jag hittar den i plockraderna.

Att mitt bröst är en kokande kittel av kärlek och vrede, av kärlek och vrede. Och av språk. Så att det måste sippra ut även till vardags, kanske helst rentav. Detta jag vill och måste säga dig, nu, utan att nagelfara och förneka.

Att,
att jag bara kan vara i, vara till,
när det står efter livet.