söndag, mars 23, 2008

eli eli lema sabachtani?



Jag vet inte säkert om jag lever.
Jag vet inte säkert om jag vill.


Mina fötter är pulver, min brutna rygg. Vi orkar inte sånt här. Vi gör inte det, jag lovar. Vi gråter oss till sömns i en konstant roterande kaffekvarn när kotorna spräcks. Det där krasande ljudet, det är inte råttor i väggarna. Det är jag, som går sönder hela jävla tiden. Och ändå --




and i believe that we'll conceive to make in hell for us a heaven

torsdag, mars 13, 2008

det finns en gräns?


Klockan är tjugo i midnatt. Jag har vått hår, jag har inte gjort läxan. I morgon skall jag stiga upp klockan nio, gå till skolan, ha lektion, gå hem, gå och träna, duscha, äta, åka till jobbet, jobba, åka hem, dö?

Jag har skippat skolan hela veckan av antingen ren utmattning eller ren lathet eller båda. Det torde inte vara så allvarligt, eftersom jag går i skolan för skojs skull, men det är jävligt synd.
Eftersom jag går i skolan för skojs skull.

I helgen är jag ledig. Helledig, som i inget jobb och inga resor över halva landet. Det är den tredje helgen på det här året jag är det; de första två hade jag för övrigt influensa. Annars har jag jobbat, jobbat, varit på begravning, jobbat, varit på släktkalas, jobbat, jobbat och jobbat. Nu skulle man kunna tro att jag inte gör annat än jobbar, men det gör jag ju visst. Det är bara det att jag tycks jobba när alla andra är lediga, och tiden däremellan ligger jag bleksiktig och skickar sms. Eller går och tränar. Jag har blivit helt vild på att gå och träna. Och det är ju bra, tror jag.

Jag läser Halldór Laxness och kluckar förtjust, skickar sms och kluckar förtjust och dricker rött Yogite. Man skulle rentav kunna tro att tillvaron vore fridfull och förtjusande, men det är den inte.

Det är den inte.



i guess i'm just burnt out
i really should slow down
i'm perfectly fine but,
i just need to lie down