gráttu ekki mamma

Alltså; det är för det här jag lever: Att vara tvåveckors panikvikarie på ett skolbibliotek, och bli spontankramad av en liten grabb på sju år. Två gånger. Världens bästa grabb. Om de bara alltid förblev så.

you find it in your heart; change

Jag är rädd för att det här kan komma att bli något av det jävligaste jag någonsin behöver göra. Och det säger inte så lite.

Jag vet att jag kan och att jag oundvikligen måste. Men jag vill inte, mamma, mitt hjärta spjärnar emot och kvider; jag vill inte.

min kropp är en rivningskåk

Hypokondri är inte min melodi, nej. Jag vill gärna bli ömkad och klappad på när jag är klen, och om jag har ont utav bara helvete någonstans vill jag helst smärtstillande utav bara helvete. Men jag tänker inte CANCER! HJÄRTFEL! DISKBRÅCK! när det dyker upp någon besynnerlig krämpa. Jag är ju redan den halte och lytte, så att säga.

Men jag blir nyfiken. Och lite förvirrad. Och i natt blev jag faktiskt rädd, riktigt rädd, men inte för att jag överanalyserade något utan för att jag vaknade vid halv fyra-tiden och insåg att jag inte hade en fot. Jag kunde inte känna min fot. Och jag menar inte att den hade domnat bort. Jag kunde inte känna den, den kunde precis lika gärna ha varit en träklump som satt fastskruvad vid mitt ben. Jag kunde nämligen inte röra den heller, jag gjorde ett försök och det fanns ingen kontakt. Kanske att det gjorde ont, i benet, men jag blev som sagt ganska rädd och började nästan gråta. Men jag kunde röra benet sidledes så det gjorde jag och efter en liten stund kom känseln tillbaka, lite sådär kittlande som det brukar vara men en smula mer smärta och mindre brus. Och sen somnade jag om.

Idag har jag två fötter som rör sig ungefär som de brukar. Men jag har även hysteriskt ont i benet, det som försvann för mig. I låret, som om jag hade åkt på en fet smäll, vilket jag mig veterligen inte har. Jag har inte ägnat mig åt akrobatik eller någon annan särskilt fysisk aktivitet heller, och inte ens jag får träningsvärk av att gå till Konsum. Men det gör ont att röra på, och ännu mer att röra vid. Jag brukar alltid luta mig fram med armbågarna mot låren och det är som att köra ner en kniv.

Jag ringde min mor för att fråga om hon visste vad det kunde bero på. Hon blev givetvis ärkehypokondrisk å mina vägnar och beordrade mig att ringa Sjukvårdsupplysningen. De hade i sin tur inte den blekaste, men tyckte att någon på en närakut borde ta sig en titt. Jag velar. Jag vill vila. Så jag böjer och sträcker mitt ben och klämmer och känner och undrar, kära lilla snickerbo, vet någon vad som är på tok?

PS. Oroa er inte. Om det fortfarande är galet i morgon lovar jag dyrt och heligt att uppsöka doktor å det snaraste.

running with scissors

Rutiner är ju viktigt. Ordning och reda. Särskilt när man är arbetslös, har jag hört. När man är arbetslös ska man se till att ändå stiga upp samma tid varje dag och äta regelbundet och planera in sitt arbetssökande och andra aktiviteter så att man kan somna med gott samvete på en kristlig tid om kvällen.

Jojo. Det brukar ju gå sådär. Inte helt sällan urartar det till att aldrig riktigt komma ur sängen. Åtminstone inte före lunch. Eller att gå upp, söka sitt jävla jobb, och sedan krypa ner igen i ren protest.

Men idag. Herrejävlar vilket schema! Det fattades bara en liten fet major med visselpipa som dirigerade runt mig:

06.00: vakna och uträtta sedvanliga morgonbestyr
06.50: väcka herr Nilsson enligt order (vilket inte föreföll så effektivt)
07.03: ta tunnelbanan från Hammarbyhöjden
07.33: ankomma till Mörby Centrum och irra ut från tunnelbanan med en vägbeskrivning
07.45: irra in på skolans expedition och presentera mig och få en nyckelknippa
08.00: öppna biblioteket och lite lätt överväldigad försöka få överblick över alltihopa
08.30: ta emot den första klassen
09.00: ta emot den andra klassen, bestående av sjövilda men otroligt charmerande ettagluttare
09.40: sjasa ut ungarna på rast
10.00: ta emot den tredje klassen och försöka göra allting samtidigt
10.30: stressa tillbaka till Mörby Centrum och ta tunnelbanan till Centralen
10.50: införskaffa en sallad på Pressbyrån
11.11: avresa från Stockholm med Uppsala-pendeln
11.39: ankomma till Knivsta och märka att benen darrar lätt
12.00: inleda dagens andra arbetspass, som är förstapasset i informationsdisken i Knivsta
13.30: ta fikarast och vara så jävla spattig att det inte går att sitta still och göra ingenting i ens tio minuter
15.00: lämna biblioteket, tydligen i regn
15.19: ta tio-över-tre-Uppsala-pendeln tillbaka till Stockholm
15.49: återkomma till storstaden och ramla in på första bästa tunnelbanetåg mot Skarpnäck
16.30: dö en smula i soffan med Harry Potter
17.15: byta kläder
17.33: ta tunnelbanan från hammarbyhöjden
17.50: möta Nathanael utanför SF på Hötorget
18.00: börja se X-men origins: Wolverine, fast det givetvis var hysteriskt läskig reklam då
19.56: gå ut från bion, darrande, och svära över att alla sushiställen hinner stänga innan jag kommer dit
20.30, ja typ: snubbla in i lägenheten med en påse sushi och gny, ynka och gnälla över hur jevla trött jag är
22.00: börja klippa huskorset
23.00: gråta lite och undra om det någonsin kommer bli möjligt att SOMNA

Hej hej hyperaktiv.

bróðir minn Ljónshjarta

Allting händer så fort. Allting händer på en gång.
Idag, just när jag kom hem efter mitt tredje pass som timvikarie i Knivsta, ringde telefonen, ett okänt nummer och en okänd mansröst. I tre långa sekunder tänkte jag "wow, det kanske är ett jobb!" och blev nästan lite uppspelt, tills rösten frågade efter Johan och jag insåg att han bara ringt fel. Bah.

Exakt fem minuter senare ringde det igen. Den gången var det ett jobb.

Nej, inte ett "riktigt" jobb. Ett tvåveckorsvik ungefär som det jag hade i Stocksund - det här var också i Danderyd - med den lilla skillnaden att jag börjar på måndag klockan åtta. I ett bibliotek jag aldrig sett, på en skola jag aldrig ens besökt och bara har en mycket, mycket vag aning om var den ligger. Milda Amalia. Jag har, dessutom, lovat jobba i Knivsta på måndag, så jag kommer fara fram och tillbaka som en skållad bäver. Jag är skitnervös. Men lycklig. Men hispig. Men glad! Men fan. Men alltså?

Knivsta är annars mitt nya hjärterum. Mysfaktor per miljarder och jag har inte tråkigt en sekund, jag lär mig hur mycket som helst och hade jag bara en ryggdunkare. Och så detta att det luktar vår så det riktigt skongar om det, så fort man kliver av tåget. Eller sommar. Det kanske gills som sommar nu?
Dagens bästa var att ögna igenom Rödluvan och Bröderna Lejonhjärta på isländska och inse att jag nog skulle kunna läsa dem. Med ett anteckningsblock och ett lexikon bredvid mig när det kniper. Och att ta fem stillsamma minuter i informationsdisken och skriva av:

Gráttu ekki, mamma.
Við sjáumst i Nangijala.

leaving New York never easy

Drömmarna häromnatten. Fragmenten, de brukar aldrig stanna kvar så tydligt --

-- hur en människa fängslade mig med en enda ton på ett märkligt instrument, som lät som en fiol eller kanske en nyckelharpa och jag som inte sade ett ord utan bara såg på honom och gick i en cirkel tills jag satte mig i gräset strax framför honom och han satte sig bredvid och jag var inte längre ensam i världen,
-- hur jag sov på naken betong i ett postapokalyptiskt Terminator-land (märkligt nog förlagt utanför mitt hus i Småland) sammankrupen kring ett litet barn, kanske två-tre år, som föreföll övergiven,
-- hur jag sprang genom en folkmassa, förtvivlad, med ett klot av magiskt ljus mellan mina händer, livrädd för att krama det för hårt och krossa det, livrädd för att tappa det, livrädd för att någon med onda avsikter skulle ta det från mig innan jag hunnit fram till den som kunde bruka det rätt.

Annars. Mitt svar är nej. Men jag har åtminstone nytvättat hår.

storma mig

"A cobra once bit Chuck Norris' leg. After five days of excruciating pain, the cobra died."

Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Jag har suttit inne och tuggat på fingrarna och gråtit i tre dagar. Idag tvättade jag håret för första gången sen i tisdags. Jag känner hat mot relativt oskyldiga och säkert väldigt trevliga människor för att jag inte finner dem tillräckligt intressanta att lysa upp tillvaron. Alltså. Get over yourself already? Nathanael undrade om jag ger dem en chans. Det gör jag oftast inte. Jag orkar inte. Istället bitchar jag till den handfull människor jag orkar bry mig om, om hur trista alla andra är.

Jodå. Dryg och arrogant, that's me.

Problemet är att allt har gått och blivit snusbrunt. Det är bara sörja. Eller blivit? Det har varit så ganska länge. Jag är så sjukt kräsen med allting. Jag vill vara förtjust och hoppfull. Shit, jag vill rentav vara förtvivlad och förlorad, bara någonting står ut. Bara det inte är jämna plågor.

Fast mest vill jag vara förtjust. Jag vet inte varför jag är såhär jävla omöjlig. Jag vet inte varför jag sitter inne och grinar till Counting Crows - Round here; om det är något så simpelt (men effektivt) som PMS och nästa vecka kommer jag vara apcharmig och kickin' it och skratta åt mina dystra bilddagbokstexter. Eller om det är livet och den heliga depressionen som kör upp en stålhätta i njurarna, igen, och det är bara att vänja sig och bita ihop. Kommer det vara en vecka? En månad? En livstid? Eller kommer jag vakna i morgon och ringa min pappa och gratulera honom på sjuttioårsdagen utan att behöva låtsas att allt är kokalolasosfofinontot?

Wake me up, please.

charmig och kompetent

Shit vad trött man blir av att vara bäst. Och pollen. Att gå runt och vara bäst i pollensäsongen är en jäkla bedrift.

Man kan ju tycka att jag borde gjort karriär som springvikarie redan för två år sedan sådär, men man kan inte alltid vara först bara för att man är bäst. Det tar lite tid.
Till exempel borde jag ha gjort följande redan för fyra och ett halvt (!) år sedan:
Att föra en liten logg över alla samtliga gissningar på vem min tatuering föreställer. Gärna med en liten poängsättning också. Jag tänkte mig något liknande:

Rätt person: 3 poäng
Fel person, fast åtminstone en kvinna (Selma Lagerlöf ligger högt i den kategorin): 1 poäng
Vilken mansperson som helst (den absoluta majoriteten, tack så jävla mycket): 0 poäng
KFC-gubben: minuspoäng, dumstrut och tjugo minuters timeout

Jo. Någon gissade KFC-gubben. Då blev jag lite... hettere... putt. Annars gissar de allra flesta Einstein. Jag medger att det är lite likt. Men nej. Ian McKellen och Allan Edvall har också varit på tapeten.

Det märkligaste är att åtminstone 80 procent av gissningarna framförs via ett jävla internetcommunity (ja, helgon) där en av bilderna som visar tatueringen har försetts med följande bildtext: "det är sara lidman. om du inte vet vem det är föreslår jag att du googlar och skäms. "

Tror du det är nån jävel som läser den? Hell no! Tror du nån googlar? Hell no! Tydligen förefaller "har aldrig hört talas om sara lidman vem e de?!!" verka som en lika användbar öppningsreplik för nya bekantskaper som "tja söt du är händer i helgen då?".

Vilket betyder inte alls. Noll poäng. Googla för fan!

åbogen 1819

Det är maj. Vårdträdet blommar i Småland. Och jag kan inte åka hem. Jag dröjer mig kvar en stund vid lönnarna på Vaksalatorg, som jag brukade göra i Vasaparken i Västerås, står stilla ett ögonblick, blundar, drar in doften. Tänk om. Tänk om det inte alls vore 2009 utan.. säg... 1987? Om jag fortfarande vore en blond, spenslig liten unge med runda kinder, oförstörd och obekymrad.

Det är vad jag ville åka hem till. Så jag kan inte åka hem. Den där jäkla ungen. Hon finns inte kvar, hennes hus finns inte kvar, hennes mor- och farföräldrar finns inte kvar, hennes hund finns inte kvar och inte en enda av kattungarna hon så omsorgsfullt uppfostrade. Hennes böcker och den lilla fiolen finns inte kvar och inte hennes dockor, fast jag tror att dockspisen står och samlar damm i förrådet på magasinet tillsammans med några bedårande små flytvästar.

Hennes kinder finns för all del kvar. Jag utnyttjar dem skamlöst i vår när jag går och nästlar mig in som springvikarie på diverse bibliotek och slår mig i backen på att loppet inte är kört.

Och som springvikarie på språng kan man ju inte gärna åka hem. Men.
Själva kärnan av min existens i exil står att läsa på en ÖLBURK.

Du kan ta smålänningen ur Småland, men inte Småland ur smålänningen.
Jodå. Med fyllig smak och kraftigt skum.