bróðir minn Ljónshjarta

Allting händer så fort. Allting händer på en gång.
Idag, just när jag kom hem efter mitt tredje pass som timvikarie i Knivsta, ringde telefonen, ett okänt nummer och en okänd mansröst. I tre långa sekunder tänkte jag "wow, det kanske är ett jobb!" och blev nästan lite uppspelt, tills rösten frågade efter Johan och jag insåg att han bara ringt fel. Bah.

Exakt fem minuter senare ringde det igen. Den gången var det ett jobb.

Nej, inte ett "riktigt" jobb. Ett tvåveckorsvik ungefär som det jag hade i Stocksund - det här var också i Danderyd - med den lilla skillnaden att jag börjar på måndag klockan åtta. I ett bibliotek jag aldrig sett, på en skola jag aldrig ens besökt och bara har en mycket, mycket vag aning om var den ligger. Milda Amalia. Jag har, dessutom, lovat jobba i Knivsta på måndag, så jag kommer fara fram och tillbaka som en skållad bäver. Jag är skitnervös. Men lycklig. Men hispig. Men glad! Men fan. Men alltså?

Knivsta är annars mitt nya hjärterum. Mysfaktor per miljarder och jag har inte tråkigt en sekund, jag lär mig hur mycket som helst och hade jag bara en ryggdunkare. Och så detta att det luktar vår så det riktigt skongar om det, så fort man kliver av tåget. Eller sommar. Det kanske gills som sommar nu?
Dagens bästa var att ögna igenom Rödluvan och Bröderna Lejonhjärta på isländska och inse att jag nog skulle kunna läsa dem. Med ett anteckningsblock och ett lexikon bredvid mig när det kniper. Och att ta fem stillsamma minuter i informationsdisken och skriva av:

Gráttu ekki, mamma.
Við sjáumst i Nangijala.