skärselden på Vaksalagatan

Ja, jag är en typisk svensk otacksam surkärring.

Det skulle du också vara om du satt fast i en lägenhet i stan med eftermiddagssol på fyra stora men svåröppnade fönster ut mot en busstrafikerad gata och ingen möjlighet till korsdrag. Fy satan. I natt sov jag med öronproppar, i morse klockan åtta var det gudomligt svalt (26 grader), sen började skiten om igen.

Jag skulle kunna sätta en femhundring på att det kommer ösregna hela den knappa vecka jag kommer spendera i Småland, på landet, i gräs och skugga. Sen kommer jag komma tillbaka hit till Gehenna och det kommer vara trettio grader varmt och man måste bokstavligt talat gå över ån efter vatten.

Man är fan inte bitter utan orsak, liksom. Nu tältar jag i mejerirummet på Ica, tack och ajöss.

men det visade sig dagen därpå att jag hade sjungit fel

Det är så jävla snopet; jag sitter där och hulkar och grinar som en liten unge (brud-hormoner och så varje heartbreak jag upplevt sen jag var arton, det går inte!) och så plötsligt, WTF? Som den där sommaren när jag såg Lars Winnerbäck första gången och han glömde bort texten mitt i Kom Änglar och jag som pep av förtjusning med näsan i en massa penséer.

I övrigt: SJ är tammefan inte riktigt kloka.

you shut your mouth felix king!

Jag vet rakt inte vilket jag tycker är festligast: jublande pirater eller argt besvikna moderater!

Annars ägnar jag min strö- och dödtid åt kvalitetsnostalgi per television: Road to Avonlea. Särskilt bedårande är det när de i förnärmelse utropar någons hela namn och stampar och frustar. Och herremingud, vad kär jag var i Gus Pike.