färgseende

Ögonblicket när du stannar upp, när du kommer gående utmed torget och plötsligt hejdar dig och ser, det intensivt gula i lönnlöven som ligger i drivor, tavlan du går i. Du stillar dig och ler, andas in, fjädrar en smula i stegen. Något vibrerar i luften omkring dig; det är kallt men du rör dig i ett eget luftrum. En hårslinga som fastnar i mungipan.

På måndag börjar jag jobba. På mitt riktiga jobb. Min fasta tjänst som gymnasiebibliotekarie i Handen. Det som de ringde och förklarade att de varit överens om att jag skulle ha, bara ett par dagar efter det senaste jag skrev. Det är något overkligt över det. Jag har inte riktigt fattat. Men det är sant. Det är mitt. Jag är i färd med att lämna Vaksalatorg och Engelska Parken. Jag överger korset, men bär det med mig. Som alltid. Det är något i luften. Livet som väntar på mig. Universum flyttar mig som en ruta i Rubiks kub, fram och tillbaka, så att jag skall hamna på rätt plats vid rätt tid. I färg. Min tur har kommit, att vara i färg.

life has been insane but, today has been ok

Jag är trasig, ful och trött. Kanske en smula överväldigad. Jag kurar ihop mig och kryper till korset; jag klarar icke allt.
Jag har arbetat som en sate, hela september. Fast egentligen inte, i arbetade timmar rör det sig inte ens om halvtid, men likväl. En sate. Jag far som ett torrt skinn mellan Uppsala, Knivsta och Danderyd, med små mellanlandningar (tack gode gud för T) i Hammarbyhöjden. Så att dagen helt konsumeras av detta, att färdas till och från arbetet, att varva upp och ner och planera för morgondagen och helgen och nästa vecka utan att veta riktigt, hur den kommer att arta sig.

Och så detta att jag inte förmår säga nej. Det är inte det att jag rädslas över att de ska ledsna på mig och tycka jag är lat; de förstår utmärkt väl om jag bara inte kan. Men klär på mig någon slags hybris, som om de inte har någon annan, som om hela operationen står och faller med MIG, detta usla lilla människobarn som äntligen tryckt in både händer och fötter i bibliotekssvängen på allvar.

Så jag stretar och gnetar. Är för det mesta ljuvligt nöjd och lycklig. Det är bara dessa dagar i tidiga oktober, när jag känner tröttheten komma över mig. När jag inser att jag inte är fullgången, än. Att jag är skev och lite mindre och inte orkar allt, inte klarar allt.

(Ty sorgerna som i bröstet bo,
de vilja bara gro och gro.)

Men en dag. Då jävlar. Kanske i morgon. Kanske nästa vecka, nästa år. Snart. Då smäller det. Då växer jag färdigt.