tisdag, november 24, 2009

angående döden

Jag vänder bort blicken. Det har blivit en sorts ritual, en demonstrativ vridning till vänster. Jag tittar alltid åt vänster, ut i ingenting, tills ögonblicket är förbi. Jag är alltid medveten om rörelsen när tåget färdas förbi mig. När det är tryggt att vända tillbaka.

Allting i rörelse, hela tiden, rusande framåt, oupphörligt.

Varje dag, hur jag tjudrar mig själv i marken. Som ett spett som borrar sig ned i betongen och håller mig på plats. Jag vänder bort blicken och förblir, på plats. Ingen hastig rörelse framåt, inåt, bortåt.

Du in i tåget. Inte tåget in i dig. Aldrig tåget in i dig.

Broarna. Överallt broarna, även inomhus, där jag borde gå säker. Svindeln. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. I hissen sneglar jag ut genom glasrutorna. Sex våningar. Jag har redan störtat ned mot marmorgolvet, i en pöl. Varje dag störtar jag nedåt, i ett skalv inombords. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. Inte för att jag någonsin skulle göra om det -

Det är ingenting man gör om. Men illamåendet, luften, tomheten. Tomheten är en oändlighet, fast jag skulle klyva genom den så fort. Inte hinna andas. Igen. Detta enda jag verkligen minns.
Kroppen minns vad själen helst av allt vill glömma. Etc.

Jag rör mig in i döden, in i dess närhet, backar i en cirkelrörelse mot stupet. Som om jag alltid måste vara tätt intill, om inte i längtan så i möjlighet. Klängande vid. Som om levandet nödvändigtvis måste ske på den yttersta kanten för att vara nog. Att det aldrig får bli självklart, aldrig givet. Att döden ännu inte är något främmande som en dag någon tar sig till, utan en vardaglighet, en vana, jag ständigt väljer bort.

Varje dag måste jag aktivt välja bort.

  "Nej". 
  Blicken åt vänster, ut i ingenting, 
  tills ögonblicket är förbi.


lördag, november 07, 2009

burned to the core but not broken

November är inte min månad, det är sedan länge konstaterat och etablerat. Jag blir genomskinlig, fläckig, som om konturerna suddas ut i dimman tills man glömmer att man en gång faktiskt var skild från det sura, elaka grå. Jag minns oändliga räckor av förtvivlan.
Men jag har aldrig försökt sjappa i november. November är Döden, men aldrig en november har jag gett upp och tänkt bege mig. Mitt i utmattningen och uppgivenheten ryms även en ilska, ett tammefan, så in i helvete heller att detta skall få mig ner på knä.

Döden kom alltid så plötsligt; mitt i sommaren, eller kring en till synes fridfull högtid. När jag saknade jävlar anamma, när jag inte brydde mig om att visa tänderna. Det är det jag gör, i november och februari. Jag sjunker ihop och slickar mina sår men om rovdjuren kommer närmare, då reser jag ragg och försvarar mig till sista blodsdroppen. Jag är alltid på min vakt. Jag vilar icke.

Jag är bräcklig och förvittrad,
trasig i skinnet, i köttet och skelettet
men kärnan förblir. Raseriet. Om jag inte skall till att dö, då jävlar skall här levas.

måndag, november 02, 2009

måndag den andra november

Klockan är tio över nio. Mitt hår är sitt sedvanliga spretiga otyg med lockar i nacken. Efter alla dessa år av att vägra styling funderar jag på att skaffa mig både hårfön och plattång. Orka försöka använda dem ibland.
Faktum är att senast jag iddes ens anstränga mig för att fixa håret var när jag gick i gymnasiet. Innan jag klippte upp det och lät det härja fritt.
Idag återvänder jag till gymnasiet, men som en vuxen, avlönad, ansvarsfull. Visdomstanden i nedre högra hörnet firar med att försöka tränga fram och göra ont som satan. Jag är en aning torr i munnen, men utsövd. Lite grinig för att min planerade OUTFIT gick åt pepparn när jag fann mig ha glömt skärpet hemma. Utan skärp eller band om midjan ser det bara för larvigt ut. Det som stör mig nu är att jag saknar fickor. Jag har en mobil och en nyckelknippa med två (2) viktiga nycklar samt ett (1) jätteviktigt passerkort. Koden har suttit på mitt sängbord i tre (3) veckor så jag tror mig kunna den.
Men inga fickor att stoppa dem i. Eller händerna, där i Handen.