radio edit

Jag hyser starka misstankar om att Daniel Lindströms "nya låt" egentligen bara är en konspiration för att tvinga folk att hata reklamen så mycket att de betalar för Spotify. Jag menar, hur fan tänkte ni här? Finns det någon i universum som lyssnar på den frivilligt och tänker "WOW! Jag vill dansa! Jag vill le! Jag vill höra den om och om igen!". Man kan uppskatta till och med riktigt dålig musik, men det där är inte en dålig låt. Det är negationen av en låt. Ett svart hål.

i Oslo finns ett Jernbanetorg

Jag äger inte Lifsens rot. Jag har två eller tre exemplar av Hjortronlandet och någon annans Regnspiran men jag har ännu inte kommit mig för att skaffa Jernkronan eller Lifsens rot och det är förödande för klockan är halv tio och jag måste hitta det där stället, med kvinnan, mejerskan, när hon förklarar.

Det stod inte efter livet.

Jag har det kvar i huvudet, det är ett sånt där typiskt Sara-uttryck. Att leva på skaren, det står efter livet, att vara människa på ingenting. De där som sätter sig och jag hör henne i huvudet, ser henne blinka som hon gjorde på filmen och jag byter känslan, från KLÅDAN till SORGEN och tänker, för hundrafyrtiofjärde gången att om hon vore här och jag berättade skulle hon förstå KLÅDAN och därav SORGEN.

Det står inte efter livet och därför; nej.

Det är inte det att jag vill. Det är det att jag behöver. Att det måste.