Det finns saker jag bara inte mäktar med. Detta är en av dessa:
Min hund är död.
Min hund är död, begraven och borta. Jag är inte chockad, jag är knockad. Hon var tio år, hon hade lite svagt hjärta, men jag räknade med att komma hem och borra in näsan i hennes mage och dra med fingret över hennes sammetslena, löjliga små öron i åtminstone ett par år till. I helvete. Akut livmoderinflammation och aldrig mer. Jag tror inte ni förstår, vidden. Det är knappt att jag gör det. Jag trodde väl att jag var tuffare än såhär, mer distanserad, färdig att acceptera livets oåterkalleliga; döden. Men jag har gråtit, oupphörligt, i snart ett dygn. Jag är mosig och rödnäst och skinnflådd och det slutar aldrig. Det lilla livet. I hjärtat har hon alltid varit valpen vi kom hem med på sommarens varmaste dag. Pyret som älskade att åka bil, som blev vild av pepparkakor, som satte av neråt backen med röven i vädret och tröttnade halvvägs runt skjutbanan så att jag fick bära hem henne. Det här är min BEBIS. Mitt syskon, min älskling, mitt kakmonster som ägde allt och alla och som snarkade så att det riste i hela huset, som pruttade så att pappa vaknade om nätterna och hon kan inte. Hon kan inte inte finnas. Jag har fasat för den här dagen i tanken, undrat hur jag ska stå ut och nu är den här och svaret är: jag gör det icke.
Jag står inte ut.
I begynnelsen var Sara?
På något sätt blev hon grunden till allting. Hon blev rötterna under urskogen, hon blev malmen i berget. Allt detta är för henne, men inte till minne. Det är icke kärlek allena. Det är inte gråt över en som gått förlorad, det är inte en dödsruna.
Nej.
Allra först var Åbogen. Jag rör mig i parallella världar. Varje steg jag tar tar jag i Småland. I min första begynnelse. Men hur vi sedan kom på kant med varandra och mina ankarknopar löstes upp, en och en efter den andra tills jag fann mig på rymmen, villrådig och på villovägar, oförmögen att någonsin komma hem, hur ofta jag än reste hem.
Levandet på det allra yttersta, strängen så hårt spänd att inget kunde rymmas däremellan. Och där ett slut. Och där en början. Detta var vad hon gjorde med mig; hon störtade mig ned på golvet, hon pressade ur mig mitt blod, min gråt, luften i mina lungor. Och sedan födde hon mig; en annan. Men ännu densamma. Ännu jag, men ny, blind och skarpögd, stum och högljudd.
I den andra begynnelsen, var Sara. Och sedan -
Alla mina omvägar? Mina krångliga stigar, mina motorvägar, mina varv efter varv i moten. De löper alla hit, och alla från en och samma plats.
Jag i Småland. Sara i mig.
Det finns något viktigare än att minnas henne, än att tala om henne, gråta efter henne. Jag kommer alltid sörja och förbanna döden för hur oförsonligt den berövade mig henne. Men jag avgav ett löfte.
Jag kan bara drömma om Saras väsen. Men hennes gärningar har jag. Hennes ord har jag. Detta är det viktiga; att fortsätta. Att inte låta henne upphöra. Att inte hejda Skapelsen på den andra dagen, att inte bara födas halvvägs för att stanna upp och dö.
I begynnelsen var Småland. Och därefter Sara. Och jag BLEV.
Detta är jag. Levandet, stridandet, älskandet. Det tillkommer mig.