och så tar hon till lipen igen

Idag fick jag postpaket, mina två exemplar av Tillflykt. Jag har haft lite svårt att bestämma mig, för hur många jag skulle passa på att köpa, så medan jag har tjatat på alla att skaffa den har jag suttit och väntat. Och inte haft en aning.

Det blev två till sist, ett till mig, och ett till min mamma. Hon har liksom kommit att bli lite investerad i det här. Det var mamma som tog med mig upp till Missenträsk, och det är mamma som är så kusligt lik. Ju mer jag ser av Sara, ung och gammal, desto mer står jag slagen i backen över hur hualöst lik hon är min egen mamma.
(Och för den delen heter en av Rönnogs småsystrar i Lifsens Rot Gunda, detta modersnamn som alla larmar om att de aldrig har hört talas om.)

Men så var det detta som jag inte visste alls, det där som Terese upptäckte häromdagen och jag höll på att dåna när hon visade. Det som jag för övrigt tror kommer göra Gunda extra förtjust när hon öppnar sin julklapp. Det är ju brukligt att klippa in recensions-citat på baksidan av en dvd. Men.. det är ju...

du lever på kredit

Hur tärd man blir när man inser vidden av sin egen otillräcklighet.
Att något viktigt fattas i mig, så att något viktigt obönhörligen måste komma att fattas mig? All tid är lånad, eller stulen.
Den tillkommer icke dig att klänga sig fast vid, eller gråta över. Var god och betala tillbaka, kontant.


December was just too sad,
For her to call a home.
Even with starry nights
And painted country roads.
There was nothing I could do for her
That I hadn't done,

And my desperation eyes showed
More than I think they should
Have shown.

She's just a whisper,
Paranoid of perfect people bound to disappoint
Her apartment life is easier
Than the one outside.
She can't get by on promises
That I always deny.

And my desperation eyes showed
More than I think they should
Have shown.


[Patrick Park - Desperation Eyes]

men ön susade och viskade

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

Det är så många saker. Hur en av mina bästa vänner, i en diskussion per sms kring olika sorters bibliotekariejobb (som jag lik förbannat inte får) säger "vi vet ju alla att du ändå bara kommer bli författare i slutändan".

Eller det här med skogen. Med jorden. Med blodet. Jag sitter på ett seminarium i Modern isländsk litteratur och det går upp för mig att jag, som Heimir uttryckte det, nästan tillhör en utrotningshotad art. Min generation har lämnat skogen bakom sig, byarna, gårdarna. De skriver om andra saker. Det är kanske inte så underligt att jag söker mig till Sara, till hennes diken, hennes envetet spadande torpare. Allt det där har jag ännu i mig, det är med mig överallt. Det är mitt ansvar nu, att ära jorden som födde mig, ära mina egna kronotorpare och utdikade myrmarker.

Eller bara det att jag börjar gråta, våldsamt och djuriskt, mitt i Tillflykt när de filmar Sara på teven. Jag ylar som en utsvulten varg. Sen sätter jag mig och skriver, ännu hulkande, alltid lika fattig och förtvivlad. Det finns inga extraliv. Inga utvägar. Men jag lovade.

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

om att låta bli

Jag har ett litet jubileum med mig själv idag. Egentligen är det ganska stort. Det är en stor sak. Men det bär mig emot att säga det högt, det bär mig emot att hålla räkningen till vardags. Så jag tänker inte brösta mig, jag tänker inte slå ut med armarna och säga "Se!".

Men vet detta; jag håller huvudet högt ikväll, intill adventsljusstaken på andra våningen.
Detta har jag gjort själv, detta som jag inte har gjort i två år.
Äran är min egen. Jag slickar i mig den, knivsudd för knivsudd. Min poäng med att vara såhär frånstötande kryptisk?

Det finns hopp. Även för skrotmajor som jag. Det finns hopp.

att vara människa på ingenting

Jag har blivit någon slags överlevnadskonstnär. Själva levandet går i ryck, som att trampa ner gaspedalen en gång varannan kilometer och hoppas att man rullar resten på ångorna. Det är de små gracerna, som jag redan har tjafsat om. Konserter med fantastiska musiker, helger med de allra bästa av vänner, seminarier med min favoritprofessor och världens ljuvligaste Julkalender. Jag drömde faktiskt om Julkalendern härförleden. Det är då man vet att det är vinter; glöm snöstorm och pepparkakor.

Jag har inte hört så mycket som ett pip från det där jobbet jag suktade efter så, och det gjorde mig tung och mörk och argsint. Men jag har kommit att skruva upp volymen på hoppet igen. Huvudsakligen för att Förseningskassan slutligen kom loss och jag höll på att trilla av stolen när jag såg hur mycket pengar jag hade att inkassera bara i retroaktiv utbetalning. Det som gör mig häpen är hur jag har lyckats överleva ett drygt halvår utan de pengarna. Det gör mig stolt, också. Jag har liksom lov att slösa litegrann på onödigheter, även om det tar emot något rent vanvettigt att göra av med en enda krona som jag sedermera kanske kan komma att behöva för livets nödtorft. Men ja, detta var ett ryck. Jag lägger mig på mage, ålar ner armen i brunnen
och rycker upp mig.

Annars tycker jag att ni ska ta en titt på Tillflykt.

jag har rätt mycket med mig själv, precis som du

Jag har fastnat i förtvivlan. Som en klocka med dåligt batteri, som stannar på fem över halv, i uppförsbacken. Det är som en suck, man ser minutvisaren göra ett stumt försök och sedan falla tillbaka.

Hur man behöver en fristad, ett enda ting, en plats där det är ljuvligt att vara till. Ett utrymme som aldrig blir för trångt. Och förödelsen när det förvägras en. När ett vanligt novemberregn blir ett hån som sipprar in genom fönsterspringorna och piskar en ända ner under dubbla täcken. En smärta i korsryggen, dov och illvillig.

Det är förfärligt, förfärligt att vara till.

barnen fick betala lynnet

Men ungdomens syn och fråga kunde komma åter, och nu så hopplös. Man visste svaret: att inget svar fanns, att varje sökande var löjligt. Man var fullständigt kringränd.
Och ensamheten. Fattigdomen. Fulheten.
Så tryckte man ned. Glömde vad oron gällde, blev bara på dåligt humör rent allmänt.
Barnen fick betala lynnet.

[Sara Lidman - Hjortronlandet]


Jag var på anställningsintervju i förrgår. Det var min sjunde på detta dryga år som jag har försökt strida mig in i kultursvängen. Och för ungefär vartannat av de jobben har jag känt att det här skulle jag gärna ha, och för vartannat har jag velat falla ner på knä och ropa Det här måste bliva mitt! Detta är det Rätta!
I förrgår var det senare, på gränsen till kusligt. Jag menar det, det är så fullkomligt hand i handske för mig att jag börjar skälva en smula vid blotta tanken.
Och jag tror att jag gjorde bra ifrån mig. Att jag kanske rentav strålade. Men man kan aldrig veta. Man kan aldrig vara säker. Och jag måste kanske sopa banan med åtta-nio personer. Om jag så strålar starkare än sju, så kan jag lik förbannat snubbla på den där sista, som jag gjorde i Katrineholm.

Så ja, jag är lynnig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan tillit till att universum måtte förbarma sig till sist och välgrundad vetskap om alltings maximala jävlighet. Mellan tro på mig själv och en elak skärskådan av alla mina brister.

Dessutom är det november. Några första, ljuvliga solskensdagar liksom för att lura oss att förbli trygga, stanna kvar utanför murarna och glömma sig. Men inte mer. Mitt bröst är min borg, och nu drar jag mig tillbaka in i fästet, tuggar på fingrarna och väntar in de små gracerna. Såsom David Sandström Overdrive på Fritz Corner ikväll.

Allt det där som håller lågan vid liv genom tunnlarna.

intet mörker där skall vara

Jag, eller min familj för den delen, har aldrig varit så värst kyrkliga av oss. Vi är döpta och konfirmerade för att det är så det alltid har varit men förutom att min pappa fick för sig att fara till julottan ibland, för stämningens skull, gick vi egentligen bara i kyrkan någon gång om året. Men den enda gången, den särskilda helgen, då var jag eld och lågor.

Inte för att det var roligt. Tro mig, det var inte roligt att sitta och skruva sig i Virestad kyrka, men när man är barn fastnar man för de märkligaste små saker.
För mig var det att tända gravljusen på Alla helgons dag, medan det fortfarande var eftermiddag och gråkallt dagsljus, och sedan pinade jag mig igenom en hel gudstjänst för att få den magiska avslutningen, när hela kyrkan ställde sig upp och sjöng O hur saligt att få vandra, som för övrigt är en ganska catchy psalm och vi upprepade vers efter vers och refräng efter refräng tills hela bunten hade tågat ut ur kyrkan tillsammans och sjöng det allra sista utanför, tätt packade tillsammans.

Och då var det mörkt, då var det höst och snålkallt och kanske regnigt eller kanske stjärnklart, men mörkt och ljusen brann över hela kyrkogården och jag var andlös. Gud hade väldigt lite med saken att göra, men det var något, i alla de där människorna. Både de levande och de döda. Alla var där.

Och det där drar i mig, varje Allhelgonahelg. Gravarna säger mig egentligen ingenting. Jag står framför min farmor och farfars gravsten varje julafton och tänker på henne i sängen, mot slutet, i det stora rummet där det rymdes en julgran. På honom, han som inte orkade vänta uppe på mig. Och mormor - mina ögon, mina smala handleder.

De är ju inte där, lika lite som Sara någonsin var i den där fyrkanten av grus i Österjörn. Men jag vill vara där, och jag har inte varit där på åratal. Jag har varit här. Jag har inte tänt några ljus.

Tills det gick upp för mig.
För jorden hänger samman. Ådrorna som löper från norr till söder, från rot till rot, från vatten till vatten. Hur jag är i Småland när jag är i Norrland. Hur jag är i Västerbotten när jag är i Engelska Parken. Och i Västerbotten finns en grav utan ett kors, och i Engelska Parken finns ett kors utan en grav. Och i mig finns Småland, och jag är, jag är den barnsliga kärleken.

Så jag tände ett ljus.

ciao piccina

Det händer att jag glömmer de levande för de döda.
I måndags var jag i Stockholm och kittlade den här damen på magen, ritade gubbar och läste saga och byggde torn. Titta på henne, vilken unge! Hon är ett år och nio månader och vet vad jag heter och kan bokstaven T för Thea och M för mamma och jag tror att jag ska spricka av stolthet och kärlek när vi tittar på Hotell Kantarell och hon snurrar in fingrarna i mitt hår istället för sitt eget. Om jag någonsin glömmer vad som är gott och sant i världen, om jag någonsin undrar varför jag finns till, behöver jag bara återvända till henne och det är gott nog, det är fullt tillräckligt att existera enbart för att villkorslöst älska henne.

Men det händer att jag glömmer de levande för de döda.
Som Stella. Det skulle funnits en liten flicka, nästan fyra år, en liten brunögd tvåspråkig underbar liten flicka och jag skulle älskat henne även. Det är oundvikligt att jag tänker på henne när november kommer smygande och vill in, det mörknar och hennes mamma väntar en fjärde, det är precis samma tid och jag vet hur hon oroar sig för jag känner det, ända här uppe, fastän skild från hennes kropp. Det är omöjligt att inte tänka på Stella, att inte sörja Stella.

Och Sara. Jag letar fortfarande efter Sara, överallt. Häromveckan satt jag på kyrkogården och grät i en halvtimme, stelfrusen och svimfärdig. Inte så mycket över henne som över mig. Och allt det där jag ville säga och allt det där jag inbillar mig att hon skulle svara. Och vanvettet. Det är vanvett, allting. Jag skriver, ursinnigt men andefattigt. Det ekar stumt, antingen blir det urvattnat eller så blir det så kompakt att det inte går att andas mellan orden. Samtidigt vet jag att början, jag har redan skrivit början. Så många gånger om, på så många ställen. Jag måste samla ihop mina papper, jag måste ta stumparna i pepparkaksdegen och knåda nytt. Och fortsätta. Det är det som är det svåra, att fortsätta, för det är en avgrund. Jag vet inte vad som kommer att hända när jag fortsätter. Var jag kommer att hamna.

Det slog mig att jag inte hade några kort på min mormor. Jag vet att det fanns ett, i mitt album, med mig i dopklänning i hennes knä. Men det förefaller borta.
Det händer att jag glömmer leva för att jag söker efter mina döda. Inuti mig, omkring mig, i det gulspräckliga i mina ögon, i jorden i Småland. Döden är oresonlig, viker inte undan.
Jag orkar inte minnas att de är döda, jag tar dem för levande och försummar att riktigt andas.

jag lär mig aldrig stava Vigdís Grímsdóttirs namn

Idag hände något alldeles besynnerligt, men roande.

Jag har stulit mig tillbaka till Engelska Parken för en kurs i Modern isländsk litteratur. En av kursdeltagarna var en pratsam äldre herre, och det första jag tänkte när jag såg honom var att han låter ju precis som min farbror Folke. Beter sig faktiskt lite som honom också.

Sen lyssnade jag på honom tala en stund och avgjorde att han definitivt måste vara från Småland. Kanske Växjö-trakten, åtminstone. Så jag log, och frågade honom varifrån han kom. Han log tillbaka och svarade:

- Älmhult, i Kronobergs län.

Då tappade jag hakan.

I övrigt har jag slutat jobba men inte slutat ha ont överallt från hjässa till fotsula, blivit blixtinkallad på intervju och varit en hårsmån (delad etta) från att bli gymnasiebibliotekarie i Katrineholm, gråtit en hel del, åkt till Småland, mordhotat de inspelade reklamrösterna på SJ:s telefonlinje, varit världens sämsta vän, spelat färdigt Final Fantasy XII och slutligen blivit lovad praktik av en mycket, mycket vänlig rehabiliteringshandläggare på Arbetsförmedlingen. Jag återkommer.

been working for the church while your life falls apart

I tisdags fyllde jag år. Tjugosex, gubevars. Jag gratulerades ivrigt medelst sms, telefonsamtal, vykort och internethälsningar. Mamma ringde och frågade "hur känns det" och jag blev nästan irriterad. Jag börjar förstå hela grejen med att bli äldre, vuxen, för hur det känns är att det inte känns alls. När man är barn längtar man ju efter sin födelsedag i en månad. Och därpå följer några betydelsefulla åldrar; myndig - CHECK, systembolagslovlig - CHECK.

Tjugofem är ju en sådär medeljämn och bra ålder. Men därefter är det ju bara utförsbacke. Vari ligger poängen med att fylla tjugosex? Jag får inte längre åka på ungdomsrabatt på tåget, det är ju förjävligt! Jag misstänker att det är meningen att jag ska vara såpass vuxen att jag även har en stabil inkomst. Jomenvisst! Eller hur! Och själva tanken på att jag någonsin, någon gång i mitt liv kommer att fylla trettio, den är ju rentav löjlig?

Men jag börjar bli sådär omärkligt vuxen. Som att jag köper en blomma och gratulerar mig själv. Och att JAG bjuder arbetskamraterna på fika på MIN födelsedag. Det var för övrigt en dödstrist födelsedag på många sätt, jag körde inleverans på lagret och hade så ont att jag nästan grät. På tisdag har jag min sista dag och det är nog en herrans tur, för jag äter oförsvarliga mängder smärtstillande, vilket givetvis leder till att jag har konstant ont i magen. Nån måtta.

Idag ska jag emellertid köpa ett busskort för mina sista sex resor till jobbet. Jag ska fuska med ett ungdomskort. Till och med nitton. Babyface forever!


Dagens T9: potatislsmleuter

vreden är lifsens rot

Det här med heltidsarbete går mig förbi. Att man ska ägna hälften av sin vakna tid, fem dagar i veckan. Att helgen är så kort, den är bara borta innan man hinner bygga bo i sängen igen.

Nu arbetar jag ju inte ens heltid, vilket för övrigt höll på att bli slutet på mitt arbetande i veckan. Men dag ut och dag in. Jag har lyssnat genom hela Lifsens Rot. Rönnogs ursinne. Åh, den boken är ett mästerverk i sig, men när hon läser den? När hon får lov att sjunga ut varje ord just som det skall vara, varje darrning på rösten? Jag vaknar och blöder näsblod och har drömt, om henne.

Arbetet, ja. De vägrade låta mig gå ner i tid, sade åt mig att sjukanmäla mig om det var så att. Jag blev gråtfärdig och trött och tänkte att jag inte skulle pina mig, men jag blev väl arg också och i bara farten var jag bäst på sorteringen den kvällen. Och det lönade ju sig, mitt raseri. Häromdagen gick förmannen runt och delade ut förlängning, jag tror de allra flesta fick. Men när han kom till mig skruvade han sig och undrade om jag kunde jobba heltid. För att de behöver, för att de helst vill ha. För att de annars inte vill ha. Jag förklarade att det var omöjligt, och han beklagade, för han tyckte att jag var så jävla duktig.

Och han skojade inte. Jag förlikade mig och tröstade min fattigdom med vila och lata dagar och att så får det helt enkelt lov att vara. Men en halvtimme innan jag slutade ropade han på mig och förklarade att han ringt och pratat med alla de andra cheferna och att de ångrat sig. Att jag fick bli kvar september ut som de andra. För att jag är så jävla duktig.

Så jag och foten talar allvar med varandra. Saker som att kunna betala hyran ända in i november, oavsett vad Försäkringskassan hittar på för strunt. Att skjuta ångesten framför sig och hoppas att den slinker ner i en grop någonstans, när hösten borrar in klorna i bröstet på mig och knycker till.

Blommor. Blommor och värktabletter, och en skopa glass.

Dagens T9 är för övrigt puttade makaroner. Fniss.

fader vår som är i salmon martinsson

Så jag morskade upp mig och kröp ihop och bad dem, om att få arbeta lite mindre. En timme mindre om dagen, eller en dag mindre i veckan. Och sedan kände jag mig usel. Liksom otacksam, och ganska fattig. Så att jag måste arbeta med ursinne, liksom andfådd, piska mig att göra lite mer, vara lite ljusare.

Jag får besked i morgon. Om huruvida.

Igårkväll när jag kom hem hade jag fått ett brev, mycket vänligt men mycket hotfullt, från Försäkringskassan och mitt skrot till handläggare. Hon upplyste mig, mycket vänligt men mycket hotfullt, om att min ansökan kommit in per den 16 juli, men att de ännu väntade på läkarutlåtandet, och att om det inte vore dem tillhanda senast den tionde september skulle det bli jämmer och ve och kanske ett avslag.

Jag hade tid hos Eva, kuratorn, idag klockan elva. Tänk att jag visste, så fort jag vaknade, att det skulle bli en enda räcka av elände. Eva sade att hon skaffat mig en tid hos doktorn, den sjunde. Oktober. Då började jag nästan gråta, men nöjde mig med att räcka fram brevet och säga "det här får ni för fan styra upp".
Det är inte mitt fel att:
A) Försäkringskassan tog ett halvår på sig att ta det första beslutet, fast det som allramest ska ta fyra månader.
B) Doktor Per hade semester i två månader.
C) Ingen skaffat mig en tid omedelbart när han kom tillbaka. Jag tjatade och låg på redan i juli, om att det måste och det måste NU. Och sedan igen i augusti. Och igen.

Ni fördärvar mig. Förstår ni inte det?

Så Eva satte sig och ringde skrotläggaren, medan jag satt och var rasande. Så lovade hon att försöka ordna. Jag stannar här på svältkanten, tror jag. Jag hoppas på så lite numer.

Och på jobbet rev jag mig på vassa bokhörn och klämde mig mellan backar och slog huvudsvålen i metallhandtaget på en sorteringsvagn med ett enda TJONG. Jag svär vid Svea Rikes Lagbok på att jag såg stjärnor och kanariefåglar, och jag var lite grön i ansiktet och förfärad i närapå en timme. Man blir så rädd, när det smäller sådär. Nästan ingen mat hann jag få i mig under dagen, så matlådan försvann i tre tuggor klockan sju.

Nu bränner och isar det under fotsulorna. Och varje ord jag skriver hör jag inuti mig med hennes röst, varje stavelse med hennes tonfall, med hennes tje och självklarheten i varje klang.

För jag lyssnar på Lifsens Rot på väg till Morgongåva, och på väg hem från Morgongåva och hon är överallt i mig, i varje finger, i varje krök, i varje muskelfäste. Kära dej. Du är i mig.

det står efter livet

Jag tror att min fot är på väg att säga upp sig. Resten av mig är trött, men skaplig, trivsam rentav. Men foten står och skriker i panik "såhär får det fan inte gå till!".
Jag vägrar fortfarande medge att jag är svag, att jag inte riktigt räcker till. Fast jag vet att det inte längre kan hjälpas, att jag inte rår för. Men det smakar så gott, att vara duktig.

Jag pratar med en ny bekantskap, han säger att jag är en fin människa. Men att han önskade att jag inte tog allting så hårt hela tiden. Att det jag skrev inte smakade så mycket blod. Att jag inte gick runt och kände så mycket smärta.

Gud vet, det önskar jag också ibland. En smula lätthet, att låta saker glida stillsamt genom fingrarna istället för att rusa omkring med knutna nävar. Men jag tror inte det går för sig, jag tror inte jag kan. För i slutet av dagen, när jag sitter på bussen med uppdragna knän och försöker vicka på tårna utan att få sendrag och kramp, då lyssnar jag på Sara och vet Att.

Att det finns en orsak till att jag kysser fingertopparna, lätt, och låter dem stryka hastigt över Jernbanan när jag hittar den i plockraderna.

Att mitt bröst är en kokande kittel av kärlek och vrede, av kärlek och vrede. Och av språk. Så att det måste sippra ut även till vardags, kanske helst rentav. Detta jag vill och måste säga dig, nu, utan att nagelfara och förneka.

Att,
att jag bara kan vara i, vara till,
när det står efter livet.

det går an

Det är närapå midnatt, jag har blåst ut ljusen. Idag gick jag på stan, egentligen för att köpa kuddar och kantareller - vilket jag gjorde, men jag råkade också komma hem med åtta glaslyktor från Indiska och fyra blomkrukor. I morgon ska jag köpa gröna växter för pengar jag egentligen inte har. Eller, snarare har råd att göra av med. Jag inbillar mig att om jag har riktigt många krukväxter ska jag komma ihåg att vattna dem.

Det är närapå midnatt, jag har lyckats försnilla vartenda lypsyl jag äger. I morgon är det måndag, och jag ska till jobbet igen. Jag har jobbat i tre veckor på mitt boklager, och jag fick förlängning med ytterligare två, till att börja med. Mina fötter överväger att självantända och ramla av i ren protest, men man vänjer sig. Och jag får gå med i A-kassan. Med tanke på sommarens diverse olika huvudbry är det ett kopiöst genombrott. Jag har fått lära mig packa böcker nu, det smakar fabrik på fyrtiotalet där jag står vid rullbandet och sveper ihop kartongkrysset, tejpar, klistrar och iväg. Men det går an.

Detta är mitt dike. Jag spadar ut mitt hemman, sänker min sjöbotten. Jag plockar sten ur min åker, för att bryta jorden, för att kuva den, för att få leva ytterligare en vinter. På svältkanten, men vid liv. Och nästa sommar, nästa sommar skall jag svepa handen genom havren...

Om söndag far jag till storstaden för att se världens bästa band igen. Tills dess lever jag på de små, enkla gracerna. Som ett kilo kantareller, jag stuvar dem på en höft och äter med sked. Som nyfärgat hår, som pizza med arbetskamraterna på en halvtimmes matrast klockan sju.

Eller som dagens ord i T9: överskåttat.

frakturerad

Vänsterfoten och jag. Vi är lite less.

Helgen förflöt i grundmurad lättja. Jag hade för avsikt att städa, det ser bedrövligt ut här hemma, men det fanns varken ork eller motivation. I fredags kväll, när jag kom hem, hade jag så ont i foten att jag satt och grät. Ni vet, när man inte ens kan kontrollera det. Dripp dropp ner på tangentbordet.

Min vän sade "är inte du den sista människan i världen som borde jobba på lager" och det är för all del sant. I en perfekt värld skulle jag inte behöva det heller, men nu behöver jag det. Nu är det ett måste. Så det minsta man kan begära är väl lite jävla smärtstillande?

Men tji!

Jag ringde vårdcentralen redan i tisdags för att fixa en läkartid. Mina smärtstillande har nämligen just blivit narkotikaklassade och den nya innedrogen i Uppsala. Tack för den Televerket. Nu blir jag automatiskt misstrodd så fort jag behöver ett recept, trots att jag inte ens tar dem en gång i veckan. Min första läkare, ortopeden i Västerås, skrev ut hundratals. Och de räckte några år. Men nu är det husläkaren som gäller och det ska rynkas på näsan och prasslas med papper och sägas "det är faaaaaarligt med Tradolan". Jo jag vet det. Det är därför jag bara tar dem när det gör så helvetes ont att jag varken kan gå, stå eller sova.
De tog slut redan i somras, men jag väntade som ett tålmodigt barn på att doktorn skulle ge mig besked om min bröstbensröntgen och knuten där. Så att jag kunde passa på, att be om ett nytt recept. Nehej, ingen hörde av sig. Och sen hade hon väl semester, tänkte jag.

Som sagt, jag ringde i tisdags. Fick veta att jag skulle bli uppringd för tidsbokning fem i tre. Jag skojar inte. Fem i tre. Jag ringde tillbaka och sade att det går inte, då hetsar jag mellan bussen och jobbet. Återkommer i morgon.
I onsdags, när jag väl fått mitt samtal en halvtimme efter utsatt tid, fick jag besked om att min läkare är på semester. Nu, och i tre veckor till. Femte september kan du få en telefontid. Eller en besökstid hos en annan läkare.

FEMTE SEPTEMBER?

Okej, så i fredags satt jag och grät. Igår ringde jag sjukvårdsrådgivningen för att få en tid till närakuten. Fick veta, nej, det finns inga tider, men gå dit på drop-in. Jag skruvade mig, gruvade mig. Det ösregnade, jag tänkte, kanske sen, eller kanske tidigt i morgon. Vilket var en jäkla tur, eftersom jag senare under kvällen blev uppringd av en bekymrad sköterska som sett anteckningen om mitt samtal och ville informera mig om att närakuten inte skriver ut värktabletter. Kanske att man kan få en eller två med sig hem i handen. Men inte så starka som Tradolan. Ne-ej. Policy.

Lätt förtvivlad steg jag upp åtta idag. Ringde prick halv nio, när man kan börja få tidsbokning. Fick veta att jag skulle bli uppringd tjugo över tio. Ja. Tjugo över tio. Vilket jag blev! Varpå följande upplysningar utdelades:
"Ja, vi har ju inga akuttider kvar idag."
"Ja, det är ju måndag, det är jääääättesvårt då."
"Nej, jag har ingen tid förrän tidigast om en vecka."
"Man måste ringa och ringa. Det är måndag vet du."
"Du kan väl ringa igen i morgon? För en akuttid."

Då lackade jag ur på henne. Det är kanske elakt. Det är inte hennes fel att systemet är så urjota jävla korkat. Men nån måtta.

"Okej, jag har en kvart här, i morgon, 9.30. Det räcker ju inte egentligen... men vi försöker med det."

Tack. Klick.

visa, tillägnad all ömklighet

Jag har så jävla ont i fötterna. Och svär gör jag, som en borstbindare, som en matros, som en LAGERARBETARE.

Men minns detta, om det aldrig någonsin blir något av mig:






Jag är en sjutusan till bokplockare.

i mitt anletes svett 2.0

Jag har blivit knegare igen. Med betoning på KNEGARE. Jag spenderar kvällarna bland pallar och backar på ett gigantiskt lager. Och skyfflar böcker. Herreminjävul vad jag skyfflar böcker. Hundratals bara idag. Igår ställde jag upp dem på hyllorna, oändliga rader av kodade stålhyllor, scanna antalet, scanna boken, lägg i singelbacken om handdatorn säger till, ställ på hyllan, scanna hyllan - handdatorn börjar skrika och gorma om jag gör fel.
Idag plockade jag böcker, med en lista i näven och ett bord och plastbackar. Trava upp dem på ena armen, pricka för, det är en salig röra av gå-ner-i-vikt-böcker och kurslitteratur och fantasy och deckare och allsköns SKIT rent ut sagt. Jag är helt omkullvräkt av alla dessa böcker som jag inte visste fanns men som folk skriver och som andra köper. Emellanåt en Karl Marx eller en Strindberg-samling, men säkert tio-femton Liza Marklund-pocketar. Jävla Liza Marklund. Jag har god lust att lägga en liten lapp i de böckerna, "vad fan är det du läser människa?".

Så ja, jag knegar. Och jag vet inte om jag någonsin i mitt liv har varit så fysiskt utmattad. Jag går till bussen, den tar femtio minuter till Morgongåva, sen måste jag stressa som ett litet djur eftersom världens sämsta stationsplanerare har lagt den enda järnvägsövergången åt helvete långt bort från allting, från busshållplatsen, från AdLibris, från själva stationshuset för höge farao. Om jag inte vill klättra över spåren och forcera en halvt ogenomtränglig djungel måste jag gå runtom. På tio minuter. Sen vandra upp och ner längs med hyllorna i två timmar, tio minuters rast, två timmar till, en halvtimmes matrast, en timme till.

Mina fötter. Alltså gud, mina FÖTTER. Jag googlar stödstrumpor och tackar mitt envisa, sega bondbarnsblod. Men mina fötter.

Dagens höjdpunkt var för övrigt den här fascinerande volymen.

Notera sidantalet. Notera vikten. Och betänk sedan att jag släpade fram TJUGOEN exemplar av fanskapet.

Tjugoen. Gånger 1,6 kg. I mitt anletes svett har fått en helt ny betydelse. Å-heeej.

sad-eyed lady of the lowlands

Hela min tillvaro just nu kretsar kring Arcade Fire - Intervention.

håll näsan över ytan tills det vänder

Jag har fått ett jobb. Och jag är pepp som en nypepprad palt.

Nej, det är inte på bibliotek. Men, det involverar böcker. Visserligen i sin allra enklaste form - jag ska plocka, packa och sortera böcker på AdLibris lager i Morgongåva - men det innebär att jag får vara i närheten av det jag älskar mest i världen, jag får röra böcker, vara bland böcker. Enkelt kan vara bra ibland.

Det är inte stadigvarande. Först är det prov halva augusti, därefter september ut, därefter KANSKE till årsskiftet om de vill kan och behöver. Men ärligt talat, jag behöver bara någonting just nu. En avspark, ett datum, en inkomst om så bara för ett par månader (jag tänker givetvis charma dem så att de vill ha mig kvar hela september). Och skulle det ta slut där kanske tomtarna på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kan skaffa fram en praktik åt mig efter det. Jag ska jobba 75 procent, så jag behöver inte ge upp min aktivitetsersättning och trasa sönder mig alldeles.

Jag börjar den elfte augusti, vilket innebär att nu tänker jag begrava den här ångesten, den här hopplösheten, och leva lov i tre veckor. Leva ledig, lätt, ljusare i blick. Det kanske kommer tillbaka, om några månader kanske jag är halvt utblottad igen, men då får vara då. Inte nu. Jag kommer hata mig själv i november, om jag låter sommaren gå mig förbi.

För övrigt är det inte alldeles fy skam att trycka in en fot, även en trasig sådan, på Sveriges största internetbokhandel. Bosse, dagens räddande ängel, tyckte att det lät hur tjusigt som helst att få en bibliotekarie till att packa böcker åt dem. Och antydde att om man skulle bli kvar kanske man skulle få annat att göra.

Förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till...

i'm busy mending all the pieces

om tisdagkvällarna går jag på hemliga möten för att lära mig hantera min skräck för sorgliga slut

Så skrev jag i en dikt för nästan just precis tre år sen. Om så ändå vore. Jag är samma crybaby som någonsin förut. Just den här tisdagskvällen håller jag mig dock med en annan sorts terapi. Den där jag och Conor Oberst skakar dansar stampar vevar bort ångesten på mitt lätt grusiga parkettgolv. Conor är en riktig hedersknyffel. Han är som en vit skjorta, goes with anything. Vare sig jag jublar, hatar, rasar, gråter eller dör kan jag alltid lyssna på Bright Eyes. Bäst av alla är Let's not shit ourselves (to love and to be loved). Tio minuter av allting, en låt så arg och uppriktig att hälften censurerades bort på MTV, såklart. Resultatet är dessutom alltid detsamma; allt eftersom låten trummar på bygger jag upp en ilska, mitt hjärta hamrar, jag vill dansa som en dåre, falla ner på knä och slita ut hjärtat och skrika "OH AND THE BLUES I GOT THE BLUES, THAT'S ME och därefter, när adrenalinet sprutar hejvilt mellan receptorerna kommer den ödesdigra nästsistaversen:

Well, I awoke in relief.
My sheets and tubes were all tangled
weak from whiskey and pills,
in a Chicago hospital.
And my father was there,
in a chair, by the window,
staring so far away.
I tried talking, just whispered,
"...so sorry...so selfish..."
He stopped me and said,
"Child I love you regardless
and there's nothing you could do
that would ever change this.
I'm not angry. It happens.
But you just can't do it again."

Jag har liksom inte en chans, att värja mig, så jag börjar gråta. Varje gång. Men den bra sortens gråt.

Jag skulle göra vadsomhelst för att få höra den låten live, för att få stå där och bara stampa loss som ett litet inferno. Jag tippar att jag inte är ensam om det. Därmed till dagens egentliga ämne. Det är ju populärt att göra listor. Jag älskar listor. Det är populärt att utmana andra att göra likadana listor, också, men jag vet faktiskt inte vem som läser det här eländet till blogg just nu så jag gör en allmän uppmaning. Dela med er vetja. (Ica, till exempel, trots att jag glömmer bort hälften av dina utmaningar?)
Fem låtar som du skulle sälja din mormor för att få höra live. Såhär till exempel:

1. R.E.M. - Find the river
2. Bright Eyes - Let's not shit ourselves (to love and to be loved)
3. Sigur Rós - Flugufrelsarinn
4. Jeff Buckley - Hallelujah
5. Muse - Unintended

Som synes får det gärna vara hur orealistiskt som helst. Jeff Buckley är ju nämligen död. Jag såg Rufus Wainwright göra den, som en tribut, förra sommaren och det var fantastiskt. Men det är Jeff jag skulle mörda för.

Om man vill kan man youtubelänka också. Jag hade högtflygande planer på att göra det med hela listan, men kom av mig när den bästa versionen av "Let's not" mystiskt blivit borttagen. Så jag ger er nummer fem och min aldrig sinande förtjusning över hur det verkar som om Matthew Bellamys röst ska brista när han sjunger "pieces",
men bara inte gör det.

jag har inte så pass som ett rep

Egentligen är det en vedervärdig titel att ha. För allt den säger; åtta ord och i dem ryms hela undergången. Det bittraste av bittraste nedstigande. Hur man stiger upp för att sedan stiga ner. Ladubjälke, lyktstolpe. Jag har inte så pass.

Det finns ett ögonblick, här i Stockholm, det finns ett ögonblick på tunnelbaneperrongen om man ger akt på mig. När tåget kommer. Ibland stirrar jag stint i fronten, ibland vänder jag mig bort men det är samma sak jag gör. När tåget kommer. Jag tar spjärn, med ryggen och fötterna. Jag koncentrerar mig. Jag försöker inte säga att jag går runt och är konstant självmordsbenägen för det är nämligen inte sant. Kanske är det tvärtom. Jag tar spjärn på perrongen för att jag inte vill, för att jag innerst inne inte inte vill. Jag koncentrerar mig så att det bränner i strupen, för att jag är rädd för mig själv, för vad jag skulle kunna få för mig.

Ja, just så. För vad jag skulle kunna få för mig. Så har det varit i över sex år nu. Tunnelbanetågen. Motorvägarna. Broarna. Jag kan inte undkomma dem, så jag koncentrerar mig, håller emot och ögonblicket är förbi.

Jag vet ju vad det kostar mig, att få för mig. Det är inget jag tänker göra om.



Ibland är det den enkla kärleken som är bäst. Som när min mamma köpte en samlingsskiva med opera enbart för den här. Eller sextonåringen som grät över sina sönderbrända böcker och lyssnade på Zuccheros något enklare, mer anglifierade version om att få vara barn för evigt. Och gåshuden.

slagen till slant

Min mage har gått i personlig konkurs. Det var ju inte direkt oväntat. AF-tanten förmanade mig, Ica har kommenderat mig och alla mina människor trugar mig. Men jag kan bara inte äta. Jag vaknar med bröstkorgen som ett galler av bly, som ett fängelse. Som om min kropp är Död mans kista komplett med femton gastar. Det finns en gräns, för hur mycket konkret, konstant ångest en kropp kan tåla. Jag gråter lite då och då, i smyg. Som igår, på bussen, bortvänd bakom solglasögonen. Men varje gång jag gråter blir jag rastlös och tänker att jag måste göra något, det måste hända något, jag måste någonstans. Jag kan inte bara vara, för varandet har blivit olidligt. Utan lätthet.

Jag är kedjad i bojor och totalt oförankrad. Hur går det ihop?

Alla säger att det kommer att ge sig, det kommer att lossna. Kristina, din tid kommer. Jag vet nog det, egentligen. Men hur klarar man tiden däremellan, när man inte vet NÄR. När man inte vet om det kommer att rassla till i morgon eller nästa vecka, nästa månad, nästa år? Om jag hade en tidsram. Och en överlevnadsplan. Hade jag haft CSN kvar hade jag gett blanka fan i allt vad skuld heter och bara gått och läst. Det är ju egentligen det jag är bäst på, att lära mig saker. Jag är så jävla duktig i skolan. Men 14 studieveckor kommer man inte långt på. Inte ens en termin.

Det som gör mig arg är att det inte måste vara såhär. Det är inte som att det här är en ny känsla. Jag har levt med gravmull i munnen i åratal, fast av andra, mer snåriga orsaker. Jag har mått exakt såhär hundra gånger förut, på grund av stormar inuti. Och jag tog mig igenom det, jag gjorde mig starkare, jag gjorde mig levande. Och så brister det utanpå, runtomkring. Det är tammefan inte rättvist. Jag känner mig som ett barn som blivit orättvist behandlat. När mamma missar att berömma en för hur fint man gjort, men man får skulden för att brorsan slagit sönder något. Den där djupa, intensiva känslan av att såhär får det fan inte gå till.

Jag kan inte göra så mycket åt arbetsmarknaden. Jag kan inte bli arg för att jag inte blir anställd, för någon måste ju få det och någon måste bli nekad. Om fem personer kommer på intervju är det fyra som måste få nobben. Det är bara matte. Att jag sen skulle ha både lättare för att få jobb och få högre lön om jag bytte ut en kromosom är en annan femma.

Jag kan bli arg över gapen mellan stolarna. Över handläggare på Försäkringskassan som tycks vara anställda för att infernaliskt tortera trasiga människor eller bara i största allmänhet inte göra sitt jobb. Över ett träskalligt system som förutsätter att alla människor, oavsett situation de hamnar i, redan har jobbat heltid i minst ett år. Sjukförsäkringssystemet går ut på att man har en arbetsgivare. Arbetslöshetssystemet går ut på att man har haft en arbetsgivare. Inte under några omständigheter får man ha sysslat med något annat, till exempel att studera vid universitetet för att kunna syssla med något som man är bra på och brinner för. Eller vara så otaktisk att man blev sjuk innan man kom ut i arbetslivet. Eller, ve och fasa, en kombination av de båda ovanstående.

Jag dricker apelsinläsk i Västra Skogen, för att se om det går att rädda lite av magen. Undrar om jag ska packa ihop, åka hem och vara ynklig. Det är svårt att vara ynklig när man bor hos någon annan. Det är svårt nu.

åh - det rosslar - det brinner mitt bröst

Jag har gått i temporär exil. Jovisst. Jag, min laptop och min diktsamling med Dan Andersson har flyttat in hos Frugan i Västra Skogen. Där skall vi enträget sluta att dö och uppamma någon form av frihet, skrivarinspiration eller bara sällskap så att vi inte måste ligga ensamma och gråta för jämnan. Och så har vi färgat mitt hår igen, såklart.

Balsam Karam slåss alltid för mig, och jag alltid för henne. Vi möttes sådär slumpartat, på ett poesicommunity, för fem år sen och det var den mest omedelbara kärlek. Jag sade åt henne att hon skrev som Sara Lidman, närapå. Hon kontrade med att fria. Jag sade ja utan att blinka. På den vägen är det. Ingen av oss bor längre i Västerås. Båda lever hyfsat knapert och älskar böcker. Båda skriver. Inte för att jag härav vill jämföra mitt skrivande med hennes. Jag vet att jag kan. Men hon gör. Hon gör det med disciplin och hon gör det så jävla bra att jag vill klippa ut varje ord på papper och kyssa det. Som ordväxlingen:

Har du blivit smalare Balsam?
Nej, bara jävligt mycket mindre som person.

Inte helt korrekt citerad, men grundtanken.

Och så detta hur hon orubbligt tror på mig.

jag lever men väntar på smällen

Det här är nästan för bra för att man ska orka med. Men gör ett försök. Det är för bra för att inte orka med.

pu'uhonua a honaunau

Det är fascinerande hur snabbt det urartar när det urartar. Det är rakt in i bergväggen. Multisystem organ failure, allting krackelerar liksom i tur och ordning. Slutar sova. Slutar äta. Gråter minst två gånger om dagen. Magknip (jamen konstigt?). Ryggskott. Och så det där med att glömma att andas, bokstavligt talat. Det började när jag var tretton-fjorton nånting. Jag hyperventilerade om kvällarna, allting domnade bort. Det kommer och går, som värst när jag är bekymrad. Jag håller andan, får syrebrist, kippar efter luft i ett par tre stackato-andetag, får syreöverskott eller koldioxidbrist, vet inte vilket, och det gör ännu ondare i ryggen. Jo, det är livat. Och jag vet att det bara är ångest. Och jag vet att allt bara blir sämre av att inte äta.

Men när det bara inte går?

Jag for till Hammarbyhöjden, gömde ansiktet i ett armveck, spelade Final Fantasy XII. Ett gudasänt avbrott, en fantastisk tillflykt, men det nattsvarta kom ikapp redan på tåget hem. Så mycket tid att våndas. Jag praktiskt taget scannar Platsbanken efter något som jag kanske skulle kunna. Är alltid okvalificerad nånstans. Klart att det är värt att söka ändå, men hur skriver man en sådan ansökan? Hur säljer man sig själv till ett jobb som man egentligen inte har några skills för, när man inte ens lyckas norpa ett där man har.

Jag kan vrida mina händer och säga samhället, semestertider, döda eller dödas. Men i slutändan är det jag som känner mig sämst. Sämst på att nätverka, sämst på att ta mig i kragen, sämst på att bita ihop?

Nej, är det något jag kan är det att bita ihop. Så att blodet forsar ur mungiporna.

Jag planerar små utvägar:
Isländska 3, om de nu ger den - ger mig åtminstone tio veckors halvtidscsn om jag har räknat rätt och fler underbara föreläsningar med Heimir, min hjälte.
Nybörjaritalienska på Folkuniversitet - kostar pengar men ger mig en smula glädje.
Intensivkörkortskurs - det är fanimej på tiden. Och så kan jag ju söka ytterligare några jobb. Se där. Jag avancerar. Men ändå. Min nuvarande inkomst är på under 3000 i månaden. Nu i juli är det hyra igen. Ja, jag har pengar på banken. Undanstoppade korvören, förvärvade genom ren tur egentligen. Jag reder mig ett tag till. Men.

Jag längtar till Hawaii. Hur jag måste ha lämnat mitt blytunga hjärta i den smått absurda säkerhetskontrollen i Frankfurt då de vände ut och in på min ryggsäck (och bombtestade mammas skor!). Jag vill slita ut det här, kasta det i havet. Så kan det ligga där och värka. Som Linas tand på Smedbacken. Känn på du.

motorhaveri

Nog blev det spektakel, allt, på Arbetsförmedlingen, men inte så mycket av sorten "Kristina slår näven i bordet och ryter att hon ska ha jobb" utan snarare "Kristina står och knappar in saker på en dator när hon blir vit i ansiktet som nytvättade kalsonger och är i färd med att dåna". Jag kraxade till min tant att jag behövde vatten och hon satte mig på stol och sprang efter mugg och vips var det tre stycken där som beskärmade sig och lade mig på soffan i personalrummet och stoppade mig full med skorpor. Det fanns liksom ingen ände på hur bekymrade de var och de ajabajade mig nästan ömsint när jag bekände att jag knappt har varken ätit eller sovit och ville skicka hem mig ögonaböj. Det var ganska rart, i synnerhet eftersom jag verkligen var svimfärdig med svajande ben, skakande händer och skallrande tänder. I själva verket var alla så kolossalt trevliga och icke-besvärliga att jag började undra om jag hade gått fel och snubblat in på ett hotell. De bad mig höra av mig i augusti och säga hur det går. Kan jag väl.

Å andra sidan uppbär jag ju inte ens den allra ringaste form av ersättning för min arbetslöshet, så de kan inte gärna ställa krav på mig. Jag kan inte gärna bli mycket mer utblottad.

Men det är också ett djävulens påfund detta, att överallt i alla texter och faktablad och tips bli uppmanad att genast anmäla sin arbetslöshet till arbetslöshetskassan. Jag får ju förihelvete inte ens gå med i arbetslöshetskassan eftersom jag är arbetslös. Det kanske inte ses som regelrätt eller normalt att vara snart tjugosex och inte ha jobbat tillräckligt mycket för att hinna bli medlem i a-kassan, men det är ett faktum och det är inte som att jag är ensam om det. Så, eftersom jag förolyckats till att vara sjuk ska jag ha så absolut lite som möjligt.

Om jag nu skulle få praktik, till exempel, skulle mitt uppehälle finansieras av aktivitetsstöd. Det ska ligga på lägst 320 kronor om dagen, före skatt. Emellertid inte. Om du inte betalar dina a-kasseavgifter eller inte är med i a-kassan får du bara 223 kronor om dagen. Fortfarande före skatt. Men, säger de, om du går med i alfakassan, då får du 320! Men jag får lik förbannat inte vara med, så då kan jag gott leva på ett par tusen kronor mindre i månaden. Ska man jävlas ska man ju göra det med besked.

Så det här med att äta, det har blivit ett helt projekt, när magen är full med något svart, klibbigt som tjära men inte luktar så gott. Jag köpte tre trepackspaket med Varma koppen. Drack två koppar teskedsvis. Tuggade i mig tre skivor ost. Vaknar efter fem timmars sömn och börjar vanka. Jag går på hyperdrive, fast med soppatorsk. Hur nu den ekvationen går ut.

Argast blir jag på mig själv. För att jag inte lyckas vara stolt över hur mycket och bra jag försöker, utan bara går runt som en deprimerad seriefigur i ett regnmoln av konstant skuld, för att jag inte gör mer. För att jag inte gör bra nog. Jag går och fördärvar mig, som morfar skulle säga. Gräbba lilla.

så laga att du har en trogen vän

Annars är det ju mycket tröste mig dessa dagar. Frugan peptalkade mig i en timme igår, och tre gånger idag. Hon säger åt mig att komma och bo hos henne, som min alldeles egna konstmecenat. Eller bara en allrakäraste. Johan lyssnar på mitt hyperrabblande samtidigt som jag städar, ursinnigt, och Samuel kommer hit och dricker vin. Nathanael ber mig komma och nördleka, och T skickar världens bästa sms.

Men det finaste, absolut finaste, måste vara det här:




Thea Nilsson Schön tog Svenskan och satte sig för att läsa som en sann informerad världsmedborgare. Kulturdelen, gubevars.





Och sen gosade vi. Oj vad vi gosade.

det knäpper och knakar kring hjärtat

I natt låg jag vaken till klockan fem, med inlandsisen över mitt bröst, orubblig och råmande. Den där tyngden, hur den lägger sig tillrätta och kväver och förfryser. att det inte går att komma loss, den finns inga flyktvägar, ingen smärtlindring klockan fem på natten. Utom saker som jag helt enkelt vägrar göra numer. Jag vägrar.

Idag steg jag upp, sökte två jobb, trodde jag att hade slarvat bort mitt examensbevis vilket man ju helt enkelt inte gör, och ringde Försäkringskassan. Jag försöker nämligen styra upp en praktik. Jag stred för livet under alla dessa år när jag kanske borde varit sjukskriven men gav mig fan på att klara det, på att kvalificera mig. Jag hittade biblioteket och gjorde det till mitt och jag vägrade ge vika förrän jag stökat undan det formella. Magisteruppsatsen, till exempel. Det är ett djävulens påfund, men det var vad som krävdes så jag gjorde det och jag gjorde det med glans. Högsta betyg. Men mer än så klarade jag inte. Det fanns inte utrymme i mig att jaga timvik och extrajobb under all den tiden då jag nätt och jämnt lyckades tråckla ihop heltidsplugg och heltidsterapi. Det får ju för fan finnas en gräns?

Således har jag nu ett ganska skraltigt CV. Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag är kapabel, men det är inte helt lätt att skriva in i en ansökan. Ärligt talat är det inget man skryter med överhuvudtaget, det här med att man levt och överlevt på den yttersta gränsen i sex år, hur beundransvärt det än må vara. Jag behöver kunna säga att jag
vet
hur man gör
på ett bibliotek. Med besked. Så jag vill ha praktik, och det ska nu inte vara omöjligt. Att hitta rätt instans att vända sig till däremot, det är det verkliga mästarprovet. Min kurator, och därmed jag, trodde till exempel att det var något som Försäkringskassan gärna ville ordna nu när jag har aktivitetsersättning. Som arbetsträning, rehabilitering, aktivitet, vad du vill? Eva, kuratorn alltså, skulle ordna fyrpartssamverkan. Hettere. Något fint där alla träffas och arbetar ut en handlingsplan för bästa möjliga resultat. Bara det att BEREDNINGEN för en sådan samverkan kan träffas tidigast åttonde september.

Min aktivitetsersättning varar september ut.

Såväl kurator som läkare har gått på antagligen mycket välförtjänt semester och här sitter jag och våndas. Undrar om det någonsin ska bli av. Det ska det inte, inte vägen jag först trodde åtminstone. Jag ringde som sagt Försäkringskassan och efter etthundraarton köplatser och tre olika människor fick jag besked om att aktivitetsersättning inte rymmer praktik. Nej. Nej. Nej. Vi har inget sånt.

Däremot Arbetsförmedlingen. Där jag inte är inskriven. Man kan tycka att det är en grundläggande sak att göra, men jag har bara varit tekniskt arbetslös i ett par månader, söker alla jobb jag hittar ändå och kan inte få ett öre från vare sig A-kassa eller soc. Det kändes inte värt besväret. Men det är tydligen så att Arbetsförmedlingen godkänner praktiken, varpå Försäkringskassan betalar. Med aktivitetsSTÖD. Busenkelt! Finns ju inte en chans att man skulle blanda ihop dem och vara på gränsen att hetsgrina i telefon med sin handläggare?

Så i morgon, i morgon ska jag gå till Arbetsförmedlingen och ställa till med oreda. Nu jävlar.

universalsvaret i TP Genius är Fjodor Dostojevskij

Ibland tror jag att den sittande regeringen har läst lite för mycket Dostojevskij. Att de tycker att det ska vara riktigt jävligt att vara människa. Att man fan ska lida, svettas, gråta och hungra. Att det är så man skapar storhet.

FRA-lagen, de nya sjukskrivningsreglerna, jiddrandet med A-kassan. Vi är ägda, som det heter. Med risk för att pådra mig någon form av omvänd hybris tror jag att de hatar mig lite särskilt. Att det finns åtminstone en människa någonstans som sitter och gnuggar händerna och skrockar hånfullt när alliansen slår fällerben för mig.

Först slopade de studerandevillkoret i A-kassan alldeles lagom till min examen. Så att jag inte får en spänn, jag menar, inte en spänn.
Nu får jag antagligen inte vara sjuk heller. Inte på mindre att de kastat mig runt hela Sverige på vilket jobb som helst, åtminstone. Vilket förefaller ett skitsmart sätt att trygga tillvaron för en psykiskt, och numera fysiskt, trasig människa som efter sex-sju års konstant döende lyckats kava sig upp på land litegrann. Eller vem som helst, egentligen. Människan är en social varelse. Det sägs att det är viktigt med kontaktnät och samvaro. Uppenbarligen inte viktigare än det heliga arbetet, dock.

Den rådande bibliotekspolitiken ska vi inte ens tala om. Det gör mig nästan mer förbannad än allting. Jag vill jobba. Jag vill jobba för en ganska pinsam lön, rentav. Men min sort ska bort! Trots att nyckeln till krisen i skolorna och de där IG-betygen de gallskriker om så mycket, kanske ligger i biblioteken? Kanske ligger i att inse att allt inte måste eller ens kan ske i skolan, eftersom elever av hävd, morgontrötthet och tristess åtminstone någon gång i sitt liv måste hata allt som har med skolan att göra. I synnerhet de svaga. När jag var barn låg jag och grät dagen innan det stora julpysslet eftersom jag var så kass på att klippa. Jag hade dålig finmotorik, jag kom efter och gjorde alltid de fulaste skevaste granarna. Jag stavade rätt till allting och löste ut läroböckerna, men jag hatade likväl skolan eftersom jag kände mig så jävla usel när jag satt där med min klisterindränkta påskkärring med kvasten på trekvart.

Mitt livsprojekt, förutom att någon gång skriva lysande litteratur, är att liksom lura barn att bli smarta. Det låter ganska storvulet, jag vet. Men jag är smart, och jag vet hur jag blev det. Jag läste. Jag läste. Jag gick till biblioteket och lånade tjockvis med böcker, eftersom min familj hade en väldigt mager ekonomi, och jag läste. Det fanns inga texter som var för svåra, ingen fakta som var för omöjlig att ta in på grund av språket. Jag lärde mig se samband, och jag lärde mig att uttrycka dem. Faktum är att jag i gymnasiet rätt ofta kunde manipulera på proven, så att jag orerade brett om det jag kunde och fick det att låta som om jag kunde allt det andra också. Huruvida det är önskvärt lämnar jag odiskuterat, men det var intelligent. Jag kanske föddes med en känsla för det och en lätt autistisk hyperförmåga att lära mig saker, men jag läste mig smart.

Och smarta barn, och vuxna, vet att storhet kan födas ur en miserabel tillvaro, men precis lika gärna duka under och dö i den.

så mycket sämre än jag förtjänar

En blogg ska ha ett tema, har jag hört. Man ska profilera sig, ha en kärna, en röd tråd i sitt amatörtyckande. Det är väl som att skriva en uppsats, antar jag. Du kan skriva om same old same old men du får tammefan hitta en vinkel. Ett eget perspektiv.

Kanske är det därför det varit så tunt och tärt här. För den har inget tema. För fan, JAG har inget tema. Jag är så totalt oprofilerad och vilsen som en människa kan bli. Eller som jag skrev, "jag vet inte hur många gånger jag har tappat tråden, men pysslingarna under sängen har nya gardiner".

Jag tyckte nog att det var lite fiffigt.
Det var någonting om moten, i Västerås, i samma dikt, och det känns också relevant. Allting just nu är mot.

Så nu tänker jag starta ett tema. Ett jättesimpelt men ärligt talat ganska viktigt tema. Åtminstone för mig. För mig är det hela universum just nu, ett ganska mot-bjudande universum.

Ta en tjugo-nånting-tjej. Hon har varit koko i hela sitt vuxna liv, men hon börjar få ordning på pedalerna. Litegrann. Under hela tiden hon var koko har hon slitit som ett litet odjur för att försöka försäkra sig om att det finns en framtid, utifall att hon skulle vakna upp en dag och vilja ha en framtid. Låt oss säga att hon har gjort just det faktiskt, hon har insett att hon vill ha en framtid. Det är bara det att hur kvalificerad hon än må vara för den, är hon inte kvalificerad för nånting. Trots att hon vet att hon är apduktig och skitsmart och brinner för saker.

Den här bloggen handlar om mig, det vet vi. Men nu handlar den om min strid för att kanske få LOV att bli en underbetald överarbetande akademiker.

Det är ju bara det jag vill?

you're just as far in as you'll ever be out

Jag lät april komma och gå. Jag slog i mina fotoalbum, sade upp mig från jobbet, åkte till Turkiet och odlade fräknar och blev masserad från topp till tå av en underbar man som hette Mustafa och som pekade på min rygg och frågade "car crash". Jag skakade på huvudet och log litegrann, nej, ingen car crash.

Nu dricker jag rödvin och kollar på scrubs och försöker att inte balla ur. Jag är normalt ingen hypokondriker, ibland när jag vet att jag är sjuk orkar jag inte ens kolla om jag har feber för det man inte vet har man ju inte ont av, men seriöst,
igårkväll innan jag somnade upptäckte jag liksom av en slump att jag har en knuta så stor och hård som en kapsyl (jag skojar inte) i eller under mitt vänstra bröst.

Det är rätt läskigt, faktiskt. Rätt läskigt.

eli eli lema sabachtani?

Jag vet inte säkert om jag lever.
Jag vet inte säkert om jag vill.


Mina fötter är pulver, min brutna rygg. Vi orkar inte sånt här. Vi gör inte det, jag lovar. Vi gråter oss till sömns i en konstant roterande kaffekvarn när kotorna spräcks. Det där krasande ljudet, det är inte råttor i väggarna. Det är jag, som går sönder hela jävla tiden. Och ändå --




and i believe that we'll conceive to make in hell for us a heaven

det finns en gräns?

Klockan är tjugo i midnatt. Jag har vått hår, jag har inte gjort läxan. I morgon skall jag stiga upp klockan nio, gå till skolan, ha lektion, gå hem, gå och träna, duscha, äta, åka till jobbet, jobba, åka hem, dö?

Jag har skippat skolan hela veckan av antingen ren utmattning eller ren lathet eller båda. Det torde inte vara så allvarligt, eftersom jag går i skolan för skojs skull, men det är jävligt synd.
Eftersom jag går i skolan för skojs skull.

I helgen är jag ledig. Helledig, som i inget jobb och inga resor över halva landet. Det är den tredje helgen på det här året jag är det; de första två hade jag för övrigt influensa. Annars har jag jobbat, jobbat, varit på begravning, jobbat, varit på släktkalas, jobbat, jobbat och jobbat. Nu skulle man kunna tro att jag inte gör annat än jobbar, men det gör jag ju visst. Det är bara det att jag tycks jobba när alla andra är lediga, och tiden däremellan ligger jag bleksiktig och skickar sms. Eller går och tränar. Jag har blivit helt vild på att gå och träna. Och det är ju bra, tror jag.

Jag läser Halldór Laxness och kluckar förtjust, skickar sms och kluckar förtjust och dricker rött Yogite. Man skulle rentav kunna tro att tillvaron vore fridfull och förtjusande, men det är den inte.

Det är den inte.



i guess i'm just burnt out
i really should slow down
i'm perfectly fine but,
i just need to lie down

här har ni mitt liv

Tänk er Arthur Dent som ligger raklång i leran framför sitt hus, för att hindra det från att bli nedmejat av en gul bulldozer.





Ja, just det. Klagomuren, pinobänken, jämmerdalen. Spräng skiten?

särskilt till Ica, när jag tänker på saken

Svårmodet och hopplösheten ligger nära till hands när själen är utlevad och kroppen sönderhostad.

Skall jag då aldrig --
Tjänar det ingenting till --
Kan jag lika bra gärna --






Åter till tillvaron för tio år sedan - ja exakt! Den där våren, i avgrunden. Världen bara så mycket torftigare, nu.
Ett vårdträd har gått förlorat,
ett rike har gått under.

hold hold hold hold hold hold hold hold
on

snart köper jag en super-deluxe-power-easy-cleaner-mackapär från tvshop

Saker vi verkligen inte gillar:

• att vaka och sakna
• att vakna och saka
• att hälsa dagen då det skall tvättas, städas och jobbas med ett ljudligt rosslande bröst och feberblanka ögon
• det där fenomenet när man just har dammsugit hela lägenheten mycket omsorgsfullt och fem minuter senare är det lik förbannat grus och smulor på golvet
• att tvättmedel och sköljmedel ovillkorligen alltid ska läcka på något ömtåligt, såsom parkettgolv eller nytvättade finkjolar
• huvudvärk
• hyckleri
• mediciner mot magont som har biverkningen... magont
• facebook och facebooks åttahundraelva miljoner applikationer och kedjebrev
• att tappa alla sina historier
• att hitta alla sina historier när man drömmer och utan respit glömma dem igen när man vaknar, fastän man vet att de var där och kanske rentav bra
• att ens mor och far inte svarar i telefon när man behöver ringa hem och rapportera om sin gränslösa ynkedom och halsbrytande tapperhet

var vaksam när du korsar spåret

så länge fötterna bär
så länge lungorna kan


Ja. Jag är trött. Det är inte svårare än så.

fattas bara små eleganta porslinskoppar och ett kakfat

Saker vi gillar:

• rostat bröd med ost och äppelmos
• saffranste
• lönekonto
• frugan
• biblioteksböcker
• gazpacho
• nya flotta strumpbyxor
• att kunna bistå sina utblottade barn
• sova till tolv och skylla det på att man förvärvsarbetar

angående glömska

Plötsligt inser jag att legat och drömt en bok igen. Från början till slut, huvudpersoner, konflikt, grundhandling... allt var där, det vet jag. Och allt är borta, även om jag också vet att jag drömde att jag skrev ner det. Återstår bara en gäckande tanke, något mjukt och undflyende som jag inte kan komma åt. För allt jag vet var det genialiskt men --

Annars hade jag idag det tvivelaktiga nöjet att shoppa begravningskläder. Det är förvånansvärt svårt att se sober ut, utan att för den skull byta bort sig själv.
Min farbror Birger var släktens vandrande skratt. Leendet satt liksom ihop med glasögonen och flinten. Han stod för alla upptåg och alla lekar och sen en dag blandade han ihop mig med min kusin Sofia.
Och sen en dag kände han inte igen sina egna barn.

Jag kan inte ens skriva om honom. Det blir styltigt och rumphugget. Kanske för att min farbror Birger varit borta så väldigt länge nu. Han tillhör en tid som inte längre finns,
som jag inte riktigt minns. Men jag reser hem igen, för att lägga honom med rosor i graven.

i mitt anletes svett

Klockan är två på natten och jag ligger inte till sängs med täcket uppe vid örsnibbarna och varmvattenflaska. Förfärligt oansvarigt! Omoget! Vet hut! Så går det när man ligger och drar sig på blanka dan! väser moraltanterna.

Icke.

Det är sant att jag låg och drog mig nästan ohövligt länge idag. Men si! Det var naturligtvis för att jag innerst inne hade på känn att idag, idag blir jag inkallad!

Det är underligt hur tjusigt rättfärdigt allting lyser i skenet av en lönelampa. Det är nämligen så att jag har knegat, trälat, slitit för brödfödan och gjort rätt för mig på hederligt vis. Ja, Gud hielpe mig men jag har arbetat. 17-01 som personlig assistent i Gottsunda och således kunde jag ta nattbussen hem med svällande gott samvete ty nu har jag förtjänat såväl mig som moder Svea några ärliga penningar!

(Sen vann jag femtio kronor på en trisslott också och en del av arbetstiden spenderades i en soffa med en tjock, spinnande svart katt på magen men det hör ju bara inte hit!)

I morgon skall jag måhända rycka in igen, så nu måste jag somna sådär förnöjt som en trött rygg ska göra efter åtta timmars arbete. Har jag hört.

kan lille Sigismund rå för att han är vacker?

Jag hade för övrigt en ovanligt fridsam och fröjdefull jul.





Kattracka! Hur sliter man blicken från?

ctrl-alt-delete 2.0

Jag har gått och varit arg i fragment ett halvår nu. Snurrat mina hårsnoddar kring fingertopparna, gnagt på knogarna, väntat på att förlossas.

Så går det givetvis inte till, men ursinniga barn vill gärna att himlarna skall uppenbara sig i all sin prakt, omedelbart och allt på en gång. I vilket fall som helst är läget följande:

• Sara sitter fortfarande på bröstet och jag är fortfarande stolt, jag sörjer än och jag har inte läst ut samtliga hennes böcker - jag sparar. Dessutom får jag ont i magen när det barkar utför Jernbanan.
• Jag har - det vet ni - tagit examen. Jag har inte fått jobb än men nästa vecka ska jag på intervju igen och egentligen är det nog bara en tidsfråga.
• Den andra vredensbarn-bloggen är bara ett arkiv nu. Den muckade alltid gräl med min webbläsare, jag skaffade den här som reserv redan för två år sen. Om ni vill kan vi kalla den för filialbiblioteket.
• Yavannie/Småländskt svårmod/Vad vi än vill kalla den kommer fortsätta vara mitt ledsamma tusenbitarspussel av mitt hjärta där det är helt okej att bara lägga en enda bit nästan på plats. Däremot är det möjligt att jag låser in den med en sån där barnslig dagboksnyckel som vilken nyfiken storebror som helst kan dyrka upp.
• Jag brinner. Jag tror åtminstone att jag brinner, det ryker ur håret. Men det är en svajig, dov glöd som kan kolas ut och kvävas om det inte kommer lite friska vindar snart. Ni vet.
• Jag har planer på att tatuera in vredens barn på sidan av höger handled, i skrivmaskinsstil.
• Jag har miljoner planer. 2007 må ha varit året då jag ordnade förutsättningarna för livet, men 2008 får det faktiskt lov att börja.

Det räcker så. Ni känner mig.