Hela min tillvaro just nu kretsar kring Arcade Fire - Intervention.
fredag, juli 25, 2008
torsdag, juli 17, 2008
håll näsan över ytan tills det vänder
Jag har fått ett jobb. Och jag är pepp som en nypepprad palt.
Nej, det är inte på bibliotek. Men, det involverar böcker. Visserligen i sin allra enklaste form - jag ska plocka, packa och sortera böcker på AdLibris lager i Morgongåva - men det innebär att jag får vara i närheten av det jag älskar mest i världen, jag får röra böcker, vara bland böcker. Enkelt kan vara bra ibland.
Det är inte stadigvarande. Först är det prov halva augusti, därefter september ut, därefter KANSKE till årsskiftet om de vill kan och behöver. Men ärligt talat, jag behöver bara någonting just nu. En avspark, ett datum, en inkomst om så bara för ett par månader (jag tänker givetvis charma dem så att de vill ha mig kvar hela september). Och skulle det ta slut där kanske tomtarna på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kan skaffa fram en praktik åt mig efter det. Jag ska jobba 75 procent, så jag behöver inte ge upp min aktivitetsersättning och trasa sönder mig alldeles.
Jag börjar den elfte augusti, vilket innebär att nu tänker jag begrava den här ångesten, den här hopplösheten, och leva lov i tre veckor. Leva ledig, lätt, ljusare i blick. Det kanske kommer tillbaka, om några månader kanske jag är halvt utblottad igen, men då får vara då. Inte nu. Jag kommer hata mig själv i november, om jag låter sommaren gå mig förbi.
För övrigt är det inte alldeles fy skam att trycka in en fot, även en trasig sådan, på Sveriges största internetbokhandel. Bosse, dagens räddande ängel, tyckte att det lät hur tjusigt som helst att få en bibliotekarie till att packa böcker åt dem. Och antydde att om man skulle bli kvar kanske man skulle få annat att göra.
Förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till...
Nej, det är inte på bibliotek. Men, det involverar böcker. Visserligen i sin allra enklaste form - jag ska plocka, packa och sortera böcker på AdLibris lager i Morgongåva - men det innebär att jag får vara i närheten av det jag älskar mest i världen, jag får röra böcker, vara bland böcker. Enkelt kan vara bra ibland.
Det är inte stadigvarande. Först är det prov halva augusti, därefter september ut, därefter KANSKE till årsskiftet om de vill kan och behöver. Men ärligt talat, jag behöver bara någonting just nu. En avspark, ett datum, en inkomst om så bara för ett par månader (jag tänker givetvis charma dem så att de vill ha mig kvar hela september). Och skulle det ta slut där kanske tomtarna på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kan skaffa fram en praktik åt mig efter det. Jag ska jobba 75 procent, så jag behöver inte ge upp min aktivitetsersättning och trasa sönder mig alldeles.
Jag börjar den elfte augusti, vilket innebär att nu tänker jag begrava den här ångesten, den här hopplösheten, och leva lov i tre veckor. Leva ledig, lätt, ljusare i blick. Det kanske kommer tillbaka, om några månader kanske jag är halvt utblottad igen, men då får vara då. Inte nu. Jag kommer hata mig själv i november, om jag låter sommaren gå mig förbi.
För övrigt är det inte alldeles fy skam att trycka in en fot, även en trasig sådan, på Sveriges största internetbokhandel. Bosse, dagens räddande ängel, tyckte att det lät hur tjusigt som helst att få en bibliotekarie till att packa böcker åt dem. Och antydde att om man skulle bli kvar kanske man skulle få annat att göra.
Förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till...
tisdag, juli 15, 2008
i'm busy mending all the pieces
om tisdagkvällarna går jag på hemliga möten för att lära mig hantera min skräck för sorgliga slut
Så skrev jag i en dikt för nästan just precis tre år sen. Om så ändå vore. Jag är samma crybaby som någonsin förut. Just den här tisdagskvällen håller jag mig dock med en annan sorts terapi. Den där jag och Conor Oberst skakar dansar stampar vevar bort ångesten på mitt lätt grusiga parkettgolv. Conor är en riktig hedersknyffel. Han är som en vit skjorta, goes with anything. Vare sig jag jublar, hatar, rasar, gråter eller dör kan jag alltid lyssna på Bright Eyes. Bäst av alla är Let's not shit ourselves (to love and to be loved). Tio minuter av allting, en låt så arg och uppriktig att hälften censurerades bort på MTV, såklart. Resultatet är dessutom alltid detsamma; allt eftersom låten trummar på bygger jag upp en ilska, mitt hjärta hamrar, jag vill dansa som en dåre, falla ner på knä och slita ut hjärtat och skrika "OH AND THE BLUES I GOT THE BLUES, THAT'S ME och därefter, när adrenalinet sprutar hejvilt mellan receptorerna kommer den ödesdigra nästsistaversen:
Well, I awoke in relief.
My sheets and tubes were all tangled
weak from whiskey and pills,
in a Chicago hospital.
And my father was there,
in a chair, by the window,
staring so far away.
I tried talking, just whispered,
"...so sorry...so selfish..."
He stopped me and said,
"Child I love you regardless
and there's nothing you could do
that would ever change this.
I'm not angry. It happens.
But you just can't do it again."
Jag har liksom inte en chans, att värja mig, så jag börjar gråta. Varje gång. Men den bra sortens gråt.
Jag skulle göra vadsomhelst för att få höra den låten live, för att få stå där och bara stampa loss som ett litet inferno. Jag tippar att jag inte är ensam om det. Därmed till dagens egentliga ämne. Det är ju populärt att göra listor. Jag älskar listor. Det är populärt att utmana andra att göra likadana listor, också, men jag vet faktiskt inte vem som läser det här eländet till blogg just nu så jag gör en allmän uppmaning. Dela med er vetja. (Ica, till exempel, trots att jag glömmer bort hälften av dina utmaningar?)
Fem låtar som du skulle sälja din mormor för att få höra live. Såhär till exempel:
1. R.E.M. - Find the river
2. Bright Eyes - Let's not shit ourselves (to love and to be loved)
3. Sigur Rós - Flugufrelsarinn
4. Jeff Buckley - Hallelujah
5. Muse - Unintended
Som synes får det gärna vara hur orealistiskt som helst. Jeff Buckley är ju nämligen död. Jag såg Rufus Wainwright göra den, som en tribut, förra sommaren och det var fantastiskt. Men det är Jeff jag skulle mörda för.
Om man vill kan man youtubelänka också. Jag hade högtflygande planer på att göra det med hela listan, men kom av mig när den bästa versionen av "Let's not" mystiskt blivit borttagen. Så jag ger er nummer fem och min aldrig sinande förtjusning över hur det verkar som om Matthew Bellamys röst ska brista när han sjunger "pieces",
men bara inte gör det.
Så skrev jag i en dikt för nästan just precis tre år sen. Om så ändå vore. Jag är samma crybaby som någonsin förut. Just den här tisdagskvällen håller jag mig dock med en annan sorts terapi. Den där jag och Conor Oberst skakar dansar stampar vevar bort ångesten på mitt lätt grusiga parkettgolv. Conor är en riktig hedersknyffel. Han är som en vit skjorta, goes with anything. Vare sig jag jublar, hatar, rasar, gråter eller dör kan jag alltid lyssna på Bright Eyes. Bäst av alla är Let's not shit ourselves (to love and to be loved). Tio minuter av allting, en låt så arg och uppriktig att hälften censurerades bort på MTV, såklart. Resultatet är dessutom alltid detsamma; allt eftersom låten trummar på bygger jag upp en ilska, mitt hjärta hamrar, jag vill dansa som en dåre, falla ner på knä och slita ut hjärtat och skrika "OH AND THE BLUES I GOT THE BLUES, THAT'S ME och därefter, när adrenalinet sprutar hejvilt mellan receptorerna kommer den ödesdigra nästsistaversen:
Well, I awoke in relief.
My sheets and tubes were all tangled
weak from whiskey and pills,
in a Chicago hospital.
And my father was there,
in a chair, by the window,
staring so far away.
I tried talking, just whispered,
"...so sorry...so selfish..."
He stopped me and said,
"Child I love you regardless
and there's nothing you could do
that would ever change this.
I'm not angry. It happens.
But you just can't do it again."
Jag har liksom inte en chans, att värja mig, så jag börjar gråta. Varje gång. Men den bra sortens gråt.
Jag skulle göra vadsomhelst för att få höra den låten live, för att få stå där och bara stampa loss som ett litet inferno. Jag tippar att jag inte är ensam om det. Därmed till dagens egentliga ämne. Det är ju populärt att göra listor. Jag älskar listor. Det är populärt att utmana andra att göra likadana listor, också, men jag vet faktiskt inte vem som läser det här eländet till blogg just nu så jag gör en allmän uppmaning. Dela med er vetja. (Ica, till exempel, trots att jag glömmer bort hälften av dina utmaningar?)
Fem låtar som du skulle sälja din mormor för att få höra live. Såhär till exempel:
1. R.E.M. - Find the river
2. Bright Eyes - Let's not shit ourselves (to love and to be loved)
3. Sigur Rós - Flugufrelsarinn
4. Jeff Buckley - Hallelujah
5. Muse - Unintended
Som synes får det gärna vara hur orealistiskt som helst. Jeff Buckley är ju nämligen död. Jag såg Rufus Wainwright göra den, som en tribut, förra sommaren och det var fantastiskt. Men det är Jeff jag skulle mörda för.
Om man vill kan man youtubelänka också. Jag hade högtflygande planer på att göra det med hela listan, men kom av mig när den bästa versionen av "Let's not" mystiskt blivit borttagen. Så jag ger er nummer fem och min aldrig sinande förtjusning över hur det verkar som om Matthew Bellamys röst ska brista när han sjunger "pieces",
men bara inte gör det.
måndag, juli 14, 2008
jag har inte så pass som ett rep
Egentligen är det en vedervärdig titel att ha. För allt den säger; åtta ord och i dem ryms hela undergången. Det bittraste av bittraste nedstigande. Hur man stiger upp för att sedan stiga ner. Ladubjälke, lyktstolpe. Jag har inte så pass.
Det finns ett ögonblick, här i Stockholm, det finns ett ögonblick på tunnelbaneperrongen om man ger akt på mig. När tåget kommer. Ibland stirrar jag stint i fronten, ibland vänder jag mig bort men det är samma sak jag gör. När tåget kommer. Jag tar spjärn, med ryggen och fötterna. Jag koncentrerar mig. Jag försöker inte säga att jag går runt och är konstant självmordsbenägen för det är nämligen inte sant. Kanske är det tvärtom. Jag tar spjärn på perrongen för att jag inte vill, för att jag innerst inne inte inte vill. Jag koncentrerar mig så att det bränner i strupen, för att jag är rädd för mig själv, för vad jag skulle kunna få för mig.
Ja, just så. För vad jag skulle kunna få för mig. Så har det varit i över sex år nu. Tunnelbanetågen. Motorvägarna. Broarna. Jag kan inte undkomma dem, så jag koncentrerar mig, håller emot och ögonblicket är förbi.
Jag vet ju vad det kostar mig, att få för mig. Det är inget jag tänker göra om.
Ibland är det den enkla kärleken som är bäst. Som när min mamma köpte en samlingsskiva med opera enbart för den här. Eller sextonåringen som grät över sina sönderbrända böcker och lyssnade på Zuccheros något enklare, mer anglifierade version om att få vara barn för evigt. Och gåshuden.
Det finns ett ögonblick, här i Stockholm, det finns ett ögonblick på tunnelbaneperrongen om man ger akt på mig. När tåget kommer. Ibland stirrar jag stint i fronten, ibland vänder jag mig bort men det är samma sak jag gör. När tåget kommer. Jag tar spjärn, med ryggen och fötterna. Jag koncentrerar mig. Jag försöker inte säga att jag går runt och är konstant självmordsbenägen för det är nämligen inte sant. Kanske är det tvärtom. Jag tar spjärn på perrongen för att jag inte vill, för att jag innerst inne inte inte vill. Jag koncentrerar mig så att det bränner i strupen, för att jag är rädd för mig själv, för vad jag skulle kunna få för mig.
Ja, just så. För vad jag skulle kunna få för mig. Så har det varit i över sex år nu. Tunnelbanetågen. Motorvägarna. Broarna. Jag kan inte undkomma dem, så jag koncentrerar mig, håller emot och ögonblicket är förbi.
Jag vet ju vad det kostar mig, att få för mig. Det är inget jag tänker göra om.
Ibland är det den enkla kärleken som är bäst. Som när min mamma köpte en samlingsskiva med opera enbart för den här. Eller sextonåringen som grät över sina sönderbrända böcker och lyssnade på Zuccheros något enklare, mer anglifierade version om att få vara barn för evigt. Och gåshuden.
slagen till slant
Min mage har gått i personlig konkurs. Det var ju inte direkt oväntat. AF-tanten förmanade mig, Ica har kommenderat mig och alla mina människor trugar mig. Men jag kan bara inte äta. Jag vaknar med bröstkorgen som ett galler av bly, som ett fängelse. Som om min kropp är Död mans kista komplett med femton gastar. Det finns en gräns, för hur mycket konkret, konstant ångest en kropp kan tåla. Jag gråter lite då och då, i smyg. Som igår, på bussen, bortvänd bakom solglasögonen. Men varje gång jag gråter blir jag rastlös och tänker att jag måste göra något, det måste hända något, jag måste någonstans. Jag kan inte bara vara, för varandet har blivit olidligt. Utan lätthet.
Jag är kedjad i bojor och totalt oförankrad. Hur går det ihop?
Alla säger att det kommer att ge sig, det kommer att lossna. Kristina, din tid kommer. Jag vet nog det, egentligen. Men hur klarar man tiden däremellan, när man inte vet NÄR. När man inte vet om det kommer att rassla till i morgon eller nästa vecka, nästa månad, nästa år? Om jag hade en tidsram. Och en överlevnadsplan. Hade jag haft CSN kvar hade jag gett blanka fan i allt vad skuld heter och bara gått och läst. Det är ju egentligen det jag är bäst på, att lära mig saker. Jag är så jävla duktig i skolan. Men 14 studieveckor kommer man inte långt på. Inte ens en termin.
Det som gör mig arg är att det inte måste vara såhär. Det är inte som att det här är en ny känsla. Jag har levt med gravmull i munnen i åratal, fast av andra, mer snåriga orsaker. Jag har mått exakt såhär hundra gånger förut, på grund av stormar inuti. Och jag tog mig igenom det, jag gjorde mig starkare, jag gjorde mig levande. Och så brister det utanpå, runtomkring. Det är tammefan inte rättvist. Jag känner mig som ett barn som blivit orättvist behandlat. När mamma missar att berömma en för hur fint man gjort, men man får skulden för att brorsan slagit sönder något. Den där djupa, intensiva känslan av att såhär får det fan inte gå till.
Jag kan inte göra så mycket åt arbetsmarknaden. Jag kan inte bli arg för att jag inte blir anställd, för någon måste ju få det och någon måste bli nekad. Om fem personer kommer på intervju är det fyra som måste få nobben. Det är bara matte. Att jag sen skulle ha både lättare för att få jobb och få högre lön om jag bytte ut en kromosom är en annan femma.
Jag kan bli arg över gapen mellan stolarna. Över handläggare på Försäkringskassan som tycks vara anställda för att infernaliskt tortera trasiga människor eller bara i största allmänhet inte göra sitt jobb. Över ett träskalligt system som förutsätter att alla människor, oavsett situation de hamnar i, redan har jobbat heltid i minst ett år. Sjukförsäkringssystemet går ut på att man har en arbetsgivare. Arbetslöshetssystemet går ut på att man har haft en arbetsgivare. Inte under några omständigheter får man ha sysslat med något annat, till exempel att studera vid universitetet för att kunna syssla med något som man är bra på och brinner för. Eller vara så otaktisk att man blev sjuk innan man kom ut i arbetslivet. Eller, ve och fasa, en kombination av de båda ovanstående.
Jag dricker apelsinläsk i Västra Skogen, för att se om det går att rädda lite av magen. Undrar om jag ska packa ihop, åka hem och vara ynklig. Det är svårt att vara ynklig när man bor hos någon annan. Det är svårt nu.
Jag är kedjad i bojor och totalt oförankrad. Hur går det ihop?
Alla säger att det kommer att ge sig, det kommer att lossna. Kristina, din tid kommer. Jag vet nog det, egentligen. Men hur klarar man tiden däremellan, när man inte vet NÄR. När man inte vet om det kommer att rassla till i morgon eller nästa vecka, nästa månad, nästa år? Om jag hade en tidsram. Och en överlevnadsplan. Hade jag haft CSN kvar hade jag gett blanka fan i allt vad skuld heter och bara gått och läst. Det är ju egentligen det jag är bäst på, att lära mig saker. Jag är så jävla duktig i skolan. Men 14 studieveckor kommer man inte långt på. Inte ens en termin.
Det som gör mig arg är att det inte måste vara såhär. Det är inte som att det här är en ny känsla. Jag har levt med gravmull i munnen i åratal, fast av andra, mer snåriga orsaker. Jag har mått exakt såhär hundra gånger förut, på grund av stormar inuti. Och jag tog mig igenom det, jag gjorde mig starkare, jag gjorde mig levande. Och så brister det utanpå, runtomkring. Det är tammefan inte rättvist. Jag känner mig som ett barn som blivit orättvist behandlat. När mamma missar att berömma en för hur fint man gjort, men man får skulden för att brorsan slagit sönder något. Den där djupa, intensiva känslan av att såhär får det fan inte gå till.
Jag kan inte göra så mycket åt arbetsmarknaden. Jag kan inte bli arg för att jag inte blir anställd, för någon måste ju få det och någon måste bli nekad. Om fem personer kommer på intervju är det fyra som måste få nobben. Det är bara matte. Att jag sen skulle ha både lättare för att få jobb och få högre lön om jag bytte ut en kromosom är en annan femma.
Jag kan bli arg över gapen mellan stolarna. Över handläggare på Försäkringskassan som tycks vara anställda för att infernaliskt tortera trasiga människor eller bara i största allmänhet inte göra sitt jobb. Över ett träskalligt system som förutsätter att alla människor, oavsett situation de hamnar i, redan har jobbat heltid i minst ett år. Sjukförsäkringssystemet går ut på att man har en arbetsgivare. Arbetslöshetssystemet går ut på att man har haft en arbetsgivare. Inte under några omständigheter får man ha sysslat med något annat, till exempel att studera vid universitetet för att kunna syssla med något som man är bra på och brinner för. Eller vara så otaktisk att man blev sjuk innan man kom ut i arbetslivet. Eller, ve och fasa, en kombination av de båda ovanstående.
Jag dricker apelsinläsk i Västra Skogen, för att se om det går att rädda lite av magen. Undrar om jag ska packa ihop, åka hem och vara ynklig. Det är svårt att vara ynklig när man bor hos någon annan. Det är svårt nu.
söndag, juli 13, 2008
åh - det rosslar - det brinner mitt bröst
Jag har gått i temporär exil. Jovisst. Jag, min laptop och min diktsamling med Dan Andersson har flyttat in hos Frugan i Västra Skogen. Där skall vi enträget sluta att dö och uppamma någon form av frihet, skrivarinspiration eller bara sällskap så att vi inte måste ligga ensamma och gråta för jämnan. Och så har vi färgat mitt hår igen, såklart.
Balsam Karam slåss alltid för mig, och jag alltid för henne. Vi möttes sådär slumpartat, på ett poesicommunity, för fem år sen och det var den mest omedelbara kärlek. Jag sade åt henne att hon skrev som Sara Lidman, närapå. Hon kontrade med att fria. Jag sade ja utan att blinka. På den vägen är det. Ingen av oss bor längre i Västerås. Båda lever hyfsat knapert och älskar böcker. Båda skriver. Inte för att jag härav vill jämföra mitt skrivande med hennes. Jag vet att jag kan. Men hon gör. Hon gör det med disciplin och hon gör det så jävla bra att jag vill klippa ut varje ord på papper och kyssa det. Som ordväxlingen:
Har du blivit smalare Balsam?
Nej, bara jävligt mycket mindre som person.
Inte helt korrekt citerad, men grundtanken.
Och så detta hur hon orubbligt tror på mig.
Balsam Karam slåss alltid för mig, och jag alltid för henne. Vi möttes sådär slumpartat, på ett poesicommunity, för fem år sen och det var den mest omedelbara kärlek. Jag sade åt henne att hon skrev som Sara Lidman, närapå. Hon kontrade med att fria. Jag sade ja utan att blinka. På den vägen är det. Ingen av oss bor längre i Västerås. Båda lever hyfsat knapert och älskar böcker. Båda skriver. Inte för att jag härav vill jämföra mitt skrivande med hennes. Jag vet att jag kan. Men hon gör. Hon gör det med disciplin och hon gör det så jävla bra att jag vill klippa ut varje ord på papper och kyssa det. Som ordväxlingen:
Har du blivit smalare Balsam?
Nej, bara jävligt mycket mindre som person.
Inte helt korrekt citerad, men grundtanken.
Och så detta hur hon orubbligt tror på mig.
torsdag, juli 10, 2008
jag lever men väntar på smällen
Det här är nästan för bra för att man ska orka med. Men gör ett försök. Det är för bra för att inte orka med.
pu'uhonua a honaunau
Det är fascinerande hur snabbt det urartar när det urartar. Det är rakt in i bergväggen. Multisystem organ failure, allting krackelerar liksom i tur och ordning. Slutar sova. Slutar äta. Gråter minst två gånger om dagen. Magknip (jamen konstigt?). Ryggskott. Och så det där med att glömma att andas, bokstavligt talat. Det började när jag var tretton-fjorton nånting. Jag hyperventilerade om kvällarna, allting domnade bort. Det kommer och går, som värst när jag är bekymrad. Jag håller andan, får syrebrist, kippar efter luft i ett par tre stackato-andetag, får syreöverskott eller koldioxidbrist, vet inte vilket, och det gör ännu ondare i ryggen. Jo, det är livat. Och jag vet att det bara är ångest. Och jag vet att allt bara blir sämre av att inte äta.
Men när det bara inte går?
Jag for till Hammarbyhöjden, gömde ansiktet i ett armveck, spelade Final Fantasy XII. Ett gudasänt avbrott, en fantastisk tillflykt, men det nattsvarta kom ikapp redan på tåget hem. Så mycket tid att våndas. Jag praktiskt taget scannar Platsbanken efter något som jag kanske skulle kunna. Är alltid okvalificerad nånstans. Klart att det är värt att söka ändå, men hur skriver man en sådan ansökan? Hur säljer man sig själv till ett jobb som man egentligen inte har några skills för, när man inte ens lyckas norpa ett där man har.
Jag kan vrida mina händer och säga samhället, semestertider, döda eller dödas. Men i slutändan är det jag som känner mig sämst. Sämst på att nätverka, sämst på att ta mig i kragen, sämst på att bita ihop?
Nej, är det något jag kan är det att bita ihop. Så att blodet forsar ur mungiporna.
Jag planerar små utvägar:
Isländska 3, om de nu ger den - ger mig åtminstone tio veckors halvtidscsn om jag har räknat rätt och fler underbara föreläsningar med Heimir, min hjälte.
Nybörjaritalienska på Folkuniversitet - kostar pengar men ger mig en smula glädje.
Intensivkörkortskurs - det är fanimej på tiden. Och så kan jag ju söka ytterligare några jobb. Se där. Jag avancerar. Men ändå. Min nuvarande inkomst är på under 3000 i månaden. Nu i juli är det hyra igen. Ja, jag har pengar på banken. Undanstoppade korvören, förvärvade genom ren tur egentligen. Jag reder mig ett tag till. Men.
Jag längtar till Hawaii. Hur jag måste ha lämnat mitt blytunga hjärta i den smått absurda säkerhetskontrollen i Frankfurt då de vände ut och in på min ryggsäck (och bombtestade mammas skor!). Jag vill slita ut det här, kasta det i havet. Så kan det ligga där och värka. Som Linas tand på Smedbacken. Känn på du.
Men när det bara inte går?
Jag for till Hammarbyhöjden, gömde ansiktet i ett armveck, spelade Final Fantasy XII. Ett gudasänt avbrott, en fantastisk tillflykt, men det nattsvarta kom ikapp redan på tåget hem. Så mycket tid att våndas. Jag praktiskt taget scannar Platsbanken efter något som jag kanske skulle kunna. Är alltid okvalificerad nånstans. Klart att det är värt att söka ändå, men hur skriver man en sådan ansökan? Hur säljer man sig själv till ett jobb som man egentligen inte har några skills för, när man inte ens lyckas norpa ett där man har.
Jag kan vrida mina händer och säga samhället, semestertider, döda eller dödas. Men i slutändan är det jag som känner mig sämst. Sämst på att nätverka, sämst på att ta mig i kragen, sämst på att bita ihop?
Nej, är det något jag kan är det att bita ihop. Så att blodet forsar ur mungiporna.
Jag planerar små utvägar:
Isländska 3, om de nu ger den - ger mig åtminstone tio veckors halvtidscsn om jag har räknat rätt och fler underbara föreläsningar med Heimir, min hjälte.
Nybörjaritalienska på Folkuniversitet - kostar pengar men ger mig en smula glädje.
Intensivkörkortskurs - det är fanimej på tiden. Och så kan jag ju söka ytterligare några jobb. Se där. Jag avancerar. Men ändå. Min nuvarande inkomst är på under 3000 i månaden. Nu i juli är det hyra igen. Ja, jag har pengar på banken. Undanstoppade korvören, förvärvade genom ren tur egentligen. Jag reder mig ett tag till. Men.
Jag längtar till Hawaii. Hur jag måste ha lämnat mitt blytunga hjärta i den smått absurda säkerhetskontrollen i Frankfurt då de vände ut och in på min ryggsäck (och bombtestade mammas skor!). Jag vill slita ut det här, kasta det i havet. Så kan det ligga där och värka. Som Linas tand på Smedbacken. Känn på du.
tisdag, juli 01, 2008
motorhaveri
Nog blev det spektakel, allt, på Arbetsförmedlingen, men inte så mycket av sorten "Kristina slår näven i bordet och ryter att hon ska ha jobb" utan snarare "Kristina står och knappar in saker på en dator när hon blir vit i ansiktet som nytvättade kalsonger och är i färd med att dåna". Jag kraxade till min tant att jag behövde vatten och hon satte mig på stol och sprang efter mugg och vips var det tre stycken där som beskärmade sig och lade mig på soffan i personalrummet och stoppade mig full med skorpor. Det fanns liksom ingen ände på hur bekymrade de var och de ajabajade mig nästan ömsint när jag bekände att jag knappt har varken ätit eller sovit och ville skicka hem mig ögonaböj. Det var ganska rart, i synnerhet eftersom jag verkligen var svimfärdig med svajande ben, skakande händer och skallrande tänder. I själva verket var alla så kolossalt trevliga och icke-besvärliga att jag började undra om jag hade gått fel och snubblat in på ett hotell. De bad mig höra av mig i augusti och säga hur det går. Kan jag väl.
Å andra sidan uppbär jag ju inte ens den allra ringaste form av ersättning för min arbetslöshet, så de kan inte gärna ställa krav på mig. Jag kan inte gärna bli mycket mer utblottad.
Men det är också ett djävulens påfund detta, att överallt i alla texter och faktablad och tips bli uppmanad att genast anmäla sin arbetslöshet till arbetslöshetskassan. Jag får ju förihelvete inte ens gå med i arbetslöshetskassan eftersom jag är arbetslös. Det kanske inte ses som regelrätt eller normalt att vara snart tjugosex och inte ha jobbat tillräckligt mycket för att hinna bli medlem i a-kassan, men det är ett faktum och det är inte som att jag är ensam om det. Så, eftersom jag förolyckats till att vara sjuk ska jag ha så absolut lite som möjligt.
Om jag nu skulle få praktik, till exempel, skulle mitt uppehälle finansieras av aktivitetsstöd. Det ska ligga på lägst 320 kronor om dagen, före skatt. Emellertid inte. Om du inte betalar dina a-kasseavgifter eller inte är med i a-kassan får du bara 223 kronor om dagen. Fortfarande före skatt. Men, säger de, om du går med i alfakassan, då får du 320! Men jag får lik förbannat inte vara med, så då kan jag gott leva på ett par tusen kronor mindre i månaden. Ska man jävlas ska man ju göra det med besked.
Så det här med att äta, det har blivit ett helt projekt, när magen är full med något svart, klibbigt som tjära men inte luktar så gott. Jag köpte tre trepackspaket med Varma koppen. Drack två koppar teskedsvis. Tuggade i mig tre skivor ost. Vaknar efter fem timmars sömn och börjar vanka. Jag går på hyperdrive, fast med soppatorsk. Hur nu den ekvationen går ut.
Argast blir jag på mig själv. För att jag inte lyckas vara stolt över hur mycket och bra jag försöker, utan bara går runt som en deprimerad seriefigur i ett regnmoln av konstant skuld, för att jag inte gör mer. För att jag inte gör bra nog. Jag går och fördärvar mig, som morfar skulle säga. Gräbba lilla.
Å andra sidan uppbär jag ju inte ens den allra ringaste form av ersättning för min arbetslöshet, så de kan inte gärna ställa krav på mig. Jag kan inte gärna bli mycket mer utblottad.
Men det är också ett djävulens påfund detta, att överallt i alla texter och faktablad och tips bli uppmanad att genast anmäla sin arbetslöshet till arbetslöshetskassan. Jag får ju förihelvete inte ens gå med i arbetslöshetskassan eftersom jag är arbetslös. Det kanske inte ses som regelrätt eller normalt att vara snart tjugosex och inte ha jobbat tillräckligt mycket för att hinna bli medlem i a-kassan, men det är ett faktum och det är inte som att jag är ensam om det. Så, eftersom jag förolyckats till att vara sjuk ska jag ha så absolut lite som möjligt.
Om jag nu skulle få praktik, till exempel, skulle mitt uppehälle finansieras av aktivitetsstöd. Det ska ligga på lägst 320 kronor om dagen, före skatt. Emellertid inte. Om du inte betalar dina a-kasseavgifter eller inte är med i a-kassan får du bara 223 kronor om dagen. Fortfarande före skatt. Men, säger de, om du går med i alfakassan, då får du 320! Men jag får lik förbannat inte vara med, så då kan jag gott leva på ett par tusen kronor mindre i månaden. Ska man jävlas ska man ju göra det med besked.
Så det här med att äta, det har blivit ett helt projekt, när magen är full med något svart, klibbigt som tjära men inte luktar så gott. Jag köpte tre trepackspaket med Varma koppen. Drack två koppar teskedsvis. Tuggade i mig tre skivor ost. Vaknar efter fem timmars sömn och börjar vanka. Jag går på hyperdrive, fast med soppatorsk. Hur nu den ekvationen går ut.
Argast blir jag på mig själv. För att jag inte lyckas vara stolt över hur mycket och bra jag försöker, utan bara går runt som en deprimerad seriefigur i ett regnmoln av konstant skuld, för att jag inte gör mer. För att jag inte gör bra nog. Jag går och fördärvar mig, som morfar skulle säga. Gräbba lilla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
