så laga att du har en trogen vän

Annars är det ju mycket tröste mig dessa dagar. Frugan peptalkade mig i en timme igår, och tre gånger idag. Hon säger åt mig att komma och bo hos henne, som min alldeles egna konstmecenat. Eller bara en allrakäraste. Johan lyssnar på mitt hyperrabblande samtidigt som jag städar, ursinnigt, och Samuel kommer hit och dricker vin. Nathanael ber mig komma och nördleka, och T skickar världens bästa sms.

Men det finaste, absolut finaste, måste vara det här:




Thea Nilsson Schön tog Svenskan och satte sig för att läsa som en sann informerad världsmedborgare. Kulturdelen, gubevars.





Och sen gosade vi. Oj vad vi gosade.

det knäpper och knakar kring hjärtat

I natt låg jag vaken till klockan fem, med inlandsisen över mitt bröst, orubblig och råmande. Den där tyngden, hur den lägger sig tillrätta och kväver och förfryser. att det inte går att komma loss, den finns inga flyktvägar, ingen smärtlindring klockan fem på natten. Utom saker som jag helt enkelt vägrar göra numer. Jag vägrar.

Idag steg jag upp, sökte två jobb, trodde jag att hade slarvat bort mitt examensbevis vilket man ju helt enkelt inte gör, och ringde Försäkringskassan. Jag försöker nämligen styra upp en praktik. Jag stred för livet under alla dessa år när jag kanske borde varit sjukskriven men gav mig fan på att klara det, på att kvalificera mig. Jag hittade biblioteket och gjorde det till mitt och jag vägrade ge vika förrän jag stökat undan det formella. Magisteruppsatsen, till exempel. Det är ett djävulens påfund, men det var vad som krävdes så jag gjorde det och jag gjorde det med glans. Högsta betyg. Men mer än så klarade jag inte. Det fanns inte utrymme i mig att jaga timvik och extrajobb under all den tiden då jag nätt och jämnt lyckades tråckla ihop heltidsplugg och heltidsterapi. Det får ju för fan finnas en gräns?

Således har jag nu ett ganska skraltigt CV. Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag är kapabel, men det är inte helt lätt att skriva in i en ansökan. Ärligt talat är det inget man skryter med överhuvudtaget, det här med att man levt och överlevt på den yttersta gränsen i sex år, hur beundransvärt det än må vara. Jag behöver kunna säga att jag
vet
hur man gör
på ett bibliotek. Med besked. Så jag vill ha praktik, och det ska nu inte vara omöjligt. Att hitta rätt instans att vända sig till däremot, det är det verkliga mästarprovet. Min kurator, och därmed jag, trodde till exempel att det var något som Försäkringskassan gärna ville ordna nu när jag har aktivitetsersättning. Som arbetsträning, rehabilitering, aktivitet, vad du vill? Eva, kuratorn alltså, skulle ordna fyrpartssamverkan. Hettere. Något fint där alla träffas och arbetar ut en handlingsplan för bästa möjliga resultat. Bara det att BEREDNINGEN för en sådan samverkan kan träffas tidigast åttonde september.

Min aktivitetsersättning varar september ut.

Såväl kurator som läkare har gått på antagligen mycket välförtjänt semester och här sitter jag och våndas. Undrar om det någonsin ska bli av. Det ska det inte, inte vägen jag först trodde åtminstone. Jag ringde som sagt Försäkringskassan och efter etthundraarton köplatser och tre olika människor fick jag besked om att aktivitetsersättning inte rymmer praktik. Nej. Nej. Nej. Vi har inget sånt.

Däremot Arbetsförmedlingen. Där jag inte är inskriven. Man kan tycka att det är en grundläggande sak att göra, men jag har bara varit tekniskt arbetslös i ett par månader, söker alla jobb jag hittar ändå och kan inte få ett öre från vare sig A-kassa eller soc. Det kändes inte värt besväret. Men det är tydligen så att Arbetsförmedlingen godkänner praktiken, varpå Försäkringskassan betalar. Med aktivitetsSTÖD. Busenkelt! Finns ju inte en chans att man skulle blanda ihop dem och vara på gränsen att hetsgrina i telefon med sin handläggare?

Så i morgon, i morgon ska jag gå till Arbetsförmedlingen och ställa till med oreda. Nu jävlar.

universalsvaret i TP Genius är Fjodor Dostojevskij

Ibland tror jag att den sittande regeringen har läst lite för mycket Dostojevskij. Att de tycker att det ska vara riktigt jävligt att vara människa. Att man fan ska lida, svettas, gråta och hungra. Att det är så man skapar storhet.

FRA-lagen, de nya sjukskrivningsreglerna, jiddrandet med A-kassan. Vi är ägda, som det heter. Med risk för att pådra mig någon form av omvänd hybris tror jag att de hatar mig lite särskilt. Att det finns åtminstone en människa någonstans som sitter och gnuggar händerna och skrockar hånfullt när alliansen slår fällerben för mig.

Först slopade de studerandevillkoret i A-kassan alldeles lagom till min examen. Så att jag inte får en spänn, jag menar, inte en spänn.
Nu får jag antagligen inte vara sjuk heller. Inte på mindre att de kastat mig runt hela Sverige på vilket jobb som helst, åtminstone. Vilket förefaller ett skitsmart sätt att trygga tillvaron för en psykiskt, och numera fysiskt, trasig människa som efter sex-sju års konstant döende lyckats kava sig upp på land litegrann. Eller vem som helst, egentligen. Människan är en social varelse. Det sägs att det är viktigt med kontaktnät och samvaro. Uppenbarligen inte viktigare än det heliga arbetet, dock.

Den rådande bibliotekspolitiken ska vi inte ens tala om. Det gör mig nästan mer förbannad än allting. Jag vill jobba. Jag vill jobba för en ganska pinsam lön, rentav. Men min sort ska bort! Trots att nyckeln till krisen i skolorna och de där IG-betygen de gallskriker om så mycket, kanske ligger i biblioteken? Kanske ligger i att inse att allt inte måste eller ens kan ske i skolan, eftersom elever av hävd, morgontrötthet och tristess åtminstone någon gång i sitt liv måste hata allt som har med skolan att göra. I synnerhet de svaga. När jag var barn låg jag och grät dagen innan det stora julpysslet eftersom jag var så kass på att klippa. Jag hade dålig finmotorik, jag kom efter och gjorde alltid de fulaste skevaste granarna. Jag stavade rätt till allting och löste ut läroböckerna, men jag hatade likväl skolan eftersom jag kände mig så jävla usel när jag satt där med min klisterindränkta påskkärring med kvasten på trekvart.

Mitt livsprojekt, förutom att någon gång skriva lysande litteratur, är att liksom lura barn att bli smarta. Det låter ganska storvulet, jag vet. Men jag är smart, och jag vet hur jag blev det. Jag läste. Jag läste. Jag gick till biblioteket och lånade tjockvis med böcker, eftersom min familj hade en väldigt mager ekonomi, och jag läste. Det fanns inga texter som var för svåra, ingen fakta som var för omöjlig att ta in på grund av språket. Jag lärde mig se samband, och jag lärde mig att uttrycka dem. Faktum är att jag i gymnasiet rätt ofta kunde manipulera på proven, så att jag orerade brett om det jag kunde och fick det att låta som om jag kunde allt det andra också. Huruvida det är önskvärt lämnar jag odiskuterat, men det var intelligent. Jag kanske föddes med en känsla för det och en lätt autistisk hyperförmåga att lära mig saker, men jag läste mig smart.

Och smarta barn, och vuxna, vet att storhet kan födas ur en miserabel tillvaro, men precis lika gärna duka under och dö i den.

så mycket sämre än jag förtjänar

En blogg ska ha ett tema, har jag hört. Man ska profilera sig, ha en kärna, en röd tråd i sitt amatörtyckande. Det är väl som att skriva en uppsats, antar jag. Du kan skriva om same old same old men du får tammefan hitta en vinkel. Ett eget perspektiv.

Kanske är det därför det varit så tunt och tärt här. För den har inget tema. För fan, JAG har inget tema. Jag är så totalt oprofilerad och vilsen som en människa kan bli. Eller som jag skrev, "jag vet inte hur många gånger jag har tappat tråden, men pysslingarna under sängen har nya gardiner".

Jag tyckte nog att det var lite fiffigt.
Det var någonting om moten, i Västerås, i samma dikt, och det känns också relevant. Allting just nu är mot.

Så nu tänker jag starta ett tema. Ett jättesimpelt men ärligt talat ganska viktigt tema. Åtminstone för mig. För mig är det hela universum just nu, ett ganska mot-bjudande universum.

Ta en tjugo-nånting-tjej. Hon har varit koko i hela sitt vuxna liv, men hon börjar få ordning på pedalerna. Litegrann. Under hela tiden hon var koko har hon slitit som ett litet odjur för att försöka försäkra sig om att det finns en framtid, utifall att hon skulle vakna upp en dag och vilja ha en framtid. Låt oss säga att hon har gjort just det faktiskt, hon har insett att hon vill ha en framtid. Det är bara det att hur kvalificerad hon än må vara för den, är hon inte kvalificerad för nånting. Trots att hon vet att hon är apduktig och skitsmart och brinner för saker.

Den här bloggen handlar om mig, det vet vi. Men nu handlar den om min strid för att kanske få LOV att bli en underbetald överarbetande akademiker.

Det är ju bara det jag vill?