torsdag, december 17, 2009

så rasar vintern som en diktatur

Med iskalla fötter i en antik skinnfåtölj, en smula vanhedrad av vassa kattklor, i ett kyligt vardagsrum där det står minst fjorton kassar med böcker som väntar på att packas upp igen. Där är jag nu. Febrig och snorig och uppryckt, igen. Ny stad, nytt liv - anmärkningsvärt mycket så. Till våren börjar jag kanske jobba heltid. Plötsligt är jag där, i normaliteten, en smula förskräckt men oförmögen att säga stopp. Jag vill och jag velar, förbereder för morgondagen samtidigt som jag sakligt slår fast att man nog skulle kunna dränka sig i badkaret, om man ville.

Det slog mig alldeles nyss, den utsökta dubbeltydigheten i uttrycket "jag har velat".

Snöstorm över balkongen, otvättat hår och trötta ögon. Jag irrar omkring på all denna yta och det har inte blivit riktigt varmt än. Det känns som att vara på en främmande plats, tillfälligt instuvad. Det luktar ovant. Jag väntar på något. Vintern är över mig. Kan det vara så enkelt; att jag väntar på våren? Igen?

tisdag, november 24, 2009

angående döden

Jag vänder bort blicken. Det har blivit en sorts ritual, en demonstrativ vridning till vänster. Jag tittar alltid åt vänster, ut i ingenting, tills ögonblicket är förbi. Jag är alltid medveten om rörelsen när tåget färdas förbi mig. När det är tryggt att vända tillbaka.

Allting i rörelse, hela tiden, rusande framåt, oupphörligt.

Varje dag, hur jag tjudrar mig själv i marken. Som ett spett som borrar sig ned i betongen och håller mig på plats. Jag vänder bort blicken och förblir, på plats. Ingen hastig rörelse framåt, inåt, bortåt.

Du in i tåget. Inte tåget in i dig. Aldrig tåget in i dig.

Broarna. Överallt broarna, även inomhus, där jag borde gå säker. Svindeln. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. I hissen sneglar jag ut genom glasrutorna. Sex våningar. Jag har redan störtat ned mot marmorgolvet, i en pöl. Varje dag störtar jag nedåt, i ett skalv inombords. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. Inte för att jag någonsin skulle göra om det -

Det är ingenting man gör om. Men illamåendet, luften, tomheten. Tomheten är en oändlighet, fast jag skulle klyva genom den så fort. Inte hinna andas. Igen. Detta enda jag verkligen minns.
Kroppen minns vad själen helst av allt vill glömma. Etc.

Jag rör mig in i döden, in i dess närhet, backar i en cirkelrörelse mot stupet. Som om jag alltid måste vara tätt intill, om inte i längtan så i möjlighet. Klängande vid. Som om levandet nödvändigtvis måste ske på den yttersta kanten för att vara nog. Att det aldrig får bli självklart, aldrig givet. Att döden ännu inte är något främmande som en dag någon tar sig till, utan en vardaglighet, en vana, jag ständigt väljer bort.

Varje dag måste jag aktivt välja bort.

  "Nej". 
  Blicken åt vänster, ut i ingenting, 
  tills ögonblicket är förbi.


lördag, november 07, 2009

burned to the core but not broken

November är inte min månad, det är sedan länge konstaterat och etablerat. Jag blir genomskinlig, fläckig, som om konturerna suddas ut i dimman tills man glömmer att man en gång faktiskt var skild från det sura, elaka grå. Jag minns oändliga räckor av förtvivlan.
Men jag har aldrig försökt sjappa i november. November är Döden, men aldrig en november har jag gett upp och tänkt bege mig. Mitt i utmattningen och uppgivenheten ryms även en ilska, ett tammefan, så in i helvete heller att detta skall få mig ner på knä.

Döden kom alltid så plötsligt; mitt i sommaren, eller kring en till synes fridfull högtid. När jag saknade jävlar anamma, när jag inte brydde mig om att visa tänderna. Det är det jag gör, i november och februari. Jag sjunker ihop och slickar mina sår men om rovdjuren kommer närmare, då reser jag ragg och försvarar mig till sista blodsdroppen. Jag är alltid på min vakt. Jag vilar icke.

Jag är bräcklig och förvittrad,
trasig i skinnet, i köttet och skelettet
men kärnan förblir. Raseriet. Om jag inte skall till att dö, då jävlar skall här levas.

måndag, november 02, 2009

måndag den andra november

Klockan är tio över nio. Mitt hår är sitt sedvanliga spretiga otyg med lockar i nacken. Efter alla dessa år av att vägra styling funderar jag på att skaffa mig både hårfön och plattång. Orka försöka använda dem ibland.
Faktum är att senast jag iddes ens anstränga mig för att fixa håret var när jag gick i gymnasiet. Innan jag klippte upp det och lät det härja fritt.
Idag återvänder jag till gymnasiet, men som en vuxen, avlönad, ansvarsfull. Visdomstanden i nedre högra hörnet firar med att försöka tränga fram och göra ont som satan. Jag är en aning torr i munnen, men utsövd. Lite grinig för att min planerade OUTFIT gick åt pepparn när jag fann mig ha glömt skärpet hemma. Utan skärp eller band om midjan ser det bara för larvigt ut. Det som stör mig nu är att jag saknar fickor. Jag har en mobil och en nyckelknippa med två (2) viktiga nycklar samt ett (1) jätteviktigt passerkort. Koden har suttit på mitt sängbord i tre (3) veckor så jag tror mig kunna den.
Men inga fickor att stoppa dem i. Eller händerna, där i Handen.

onsdag, oktober 28, 2009

färgseende

Ögonblicket när du stannar upp, när du kommer gående utmed torget och plötsligt hejdar dig och ser, det intensivt gula i lönnlöven som ligger i drivor, tavlan du går i. Du stillar dig och ler, andas in, fjädrar en smula i stegen. Något vibrerar i luften omkring dig; det är kallt men du rör dig i ett eget luftrum. En hårslinga som fastnar i mungipan.

På måndag börjar jag jobba. På mitt riktiga jobb. Min fasta tjänst som gymnasiebibliotekarie i Handen. Det som de ringde och förklarade att de varit överens om att jag skulle ha, bara ett par dagar efter det senaste jag skrev. Det är något overkligt över det. Jag har inte riktigt fattat. Men det är sant. Det är mitt. Jag är i färd med att lämna Vaksalatorg och Engelska Parken. Jag överger korset, men bär det med mig. Som alltid. Det är något i luften. Livet som väntar på mig. Universum flyttar mig som en ruta i Rubiks kub, fram och tillbaka, så att jag skall hamna på rätt plats vid rätt tid. I färg. Min tur har kommit, att vara i färg.

söndag, oktober 04, 2009

life has been insane but, today has been ok

Jag är trasig, ful och trött. Kanske en smula överväldigad. Jag kurar ihop mig och kryper till korset; jag klarar icke allt.
Jag har arbetat som en sate, hela september. Fast egentligen inte, i arbetade timmar rör det sig inte ens om halvtid, men likväl. En sate. Jag far som ett torrt skinn mellan Uppsala, Knivsta och Danderyd, med små mellanlandningar (tack gode gud för T) i Hammarbyhöjden. Så att dagen helt konsumeras av detta, att färdas till och från arbetet, att varva upp och ner och planera för morgondagen och helgen och nästa vecka utan att veta riktigt, hur den kommer att arta sig.

Och så detta att jag inte förmår säga nej. Det är inte det att jag rädslas över att de ska ledsna på mig och tycka jag är lat; de förstår utmärkt väl om jag bara inte kan. Men klär på mig någon slags hybris, som om de inte har någon annan, som om hela operationen står och faller med MIG, detta usla lilla människobarn som äntligen tryckt in både händer och fötter i bibliotekssvängen på allvar.

Så jag stretar och gnetar. Är för det mesta ljuvligt nöjd och lycklig. Det är bara dessa dagar i tidiga oktober, när jag känner tröttheten komma över mig. När jag inser att jag inte är fullgången, än. Att jag är skev och lite mindre och inte orkar allt, inte klarar allt.

(Ty sorgerna som i bröstet bo,
de vilja bara gro och gro.)

Men en dag. Då jävlar. Kanske i morgon. Kanske nästa vecka, nästa år. Snart. Då smäller det. Då växer jag färdigt.

torsdag, augusti 27, 2009

O'Shimas Inca Isolde

Det finns saker jag bara inte mäktar med. Detta är en av dessa:

Min hund är död.

Min hund är död, begraven och borta. Jag är inte chockad, jag är knockad. Hon var tio år, hon hade lite svagt hjärta, men jag räknade med att komma hem och borra in näsan i hennes mage och dra med fingret över hennes sammetslena, löjliga små öron i åtminstone ett par år till. I helvete. Akut livmoderinflammation och aldrig mer. Jag tror inte ni förstår, vidden. Det är knappt att jag gör det. Jag trodde väl att jag var tuffare än såhär, mer distanserad, färdig att acceptera livets oåterkalleliga; döden. Men jag har gråtit, oupphörligt, i snart ett dygn. Jag är mosig och rödnäst och skinnflådd och det slutar aldrig. Det lilla livet. I hjärtat har hon alltid varit valpen vi kom hem med på sommarens varmaste dag. Pyret som älskade att åka bil, som blev vild av pepparkakor, som satte av neråt backen med röven i vädret och tröttnade halvvägs runt skjutbanan så att jag fick bära hem henne. Det här är min BEBIS. Mitt syskon, min älskling, mitt kakmonster som ägde allt och alla och som snarkade så att det riste i hela huset, som pruttade så att pappa vaknade om nätterna och hon kan inte. Hon kan inte inte finnas. Jag har fasat för den här dagen i tanken, undrat hur jag ska stå ut och nu är den här och svaret är: jag gör det icke.

Jag står inte ut.

tisdag, augusti 04, 2009

defragmentering

I begynnelsen var Sara?
På något sätt blev hon grunden till allting. Hon blev rötterna under urskogen, hon blev malmen i berget. Allt detta är för henne, men inte till minne. Det är icke kärlek allena. Det är inte gråt över en som gått förlorad, det är inte en dödsruna.

Nej.
Allra först var Åbogen. Jag rör mig i parallella världar. Varje steg jag tar tar jag i Småland. I min första begynnelse. Men hur vi sedan kom på kant med varandra och mina ankarknopar löstes upp, en och en efter den andra tills jag fann mig på rymmen, villrådig och på villovägar, oförmögen att någonsin komma hem, hur ofta jag än reste hem.
Levandet på det allra yttersta, strängen så hårt spänd att inget kunde rymmas däremellan. Och där ett slut. Och där en början. Detta var vad hon gjorde med mig; hon störtade mig ned på golvet, hon pressade ur mig mitt blod, min gråt, luften i mina lungor. Och sedan födde hon mig; en annan. Men ännu densamma. Ännu jag, men ny, blind och skarpögd, stum och högljudd.
I den andra begynnelsen, var Sara. Och sedan -

Alla mina omvägar? Mina krångliga stigar, mina motorvägar, mina varv efter varv i moten. De löper alla hit, och alla från en och samma plats.

Jag i Småland. Sara i mig.

Det finns något viktigare än att minnas henne, än att tala om henne, gråta efter henne. Jag kommer alltid sörja och förbanna döden för hur oförsonligt den berövade mig henne. Men jag avgav ett löfte.

Jag kan bara drömma om Saras väsen. Men hennes gärningar har jag. Hennes ord har jag. Detta är det viktiga; att fortsätta. Att inte låta henne upphöra. Att inte hejda Skapelsen på den andra dagen, att inte bara födas halvvägs för att stanna upp och dö.

I begynnelsen var Småland. Och därefter Sara. Och jag BLEV.

Detta är jag. Levandet, stridandet, älskandet. Det tillkommer mig.

söndag, augusti 02, 2009

if I live here anymore

Jag har en plan. En väntetidsplan.

Jag har lärt mig att "livet inte kommer börja" i morgon, även om jag skulle vilja. Och med början av livet menar jag fortsättningen, ni vet. När man faller in i rytmen, rotar sig, jobbar heltid, sparar till semestern. I och jag var överens, det enda vi önskar oss efter alla dessa år av levande på skaren, på kanten, på tå, halvdöda; det enda vi önskar oss mer än något annat är ett ordinärt inrutat jävla Svensson-liv. Göra sin matlåda, köpa nya kökdshanddukar. Kanske fråga någon om vad de vill ha till middag ikväll och be dem bära ner soporna. Jag kanske glorifierar det nu och hatar det när jag får det, men det hör ju till.

Men bara att det skulle vara självklart att leva?

Hursomhelst. Mitt Svensson-liv står väl mest och faller med just jobbet. Så jag har en plan, en strategi för att vänta. Ungefär som att man tar med sig en bok och ett anteckningsbok och laddar sin ipod om man vet att man måste spendera en timme på en tågstation någonstans. I väntan på att resa vidare.

Planen? Enkel. Italienska på kvällskurs och tjata mig till vartenda biblioteksvik jag kan få. Gå och träna, försöka lära mig att äta regelbundet och möblera om litegrann, trots att jag inte ska bli kvar. Att ta det där körkortet till slut vore behändigt. Vips har jag hela hösten ordnad för mig. Och under tiden, under tiden går jag och drömmer. Kära gode gud vad jag drömmer. Om lägenheten jag ska dela med den underbara T när jag landar ett jobb i eller nära Stockholm. Om böckerna jag läsa och böckerna jag ska skriva. Om hur jag ska reformera mig in på mitt trettiotal. Om att vända hem och vara sams. Om att vända mig inåt och vara sams.

Detta jag skall bli. Icke längre oförrättad.

onsdag, juli 29, 2009

radio edit

Jag hyser starka misstankar om att Daniel Lindströms "nya låt" egentligen bara är en konspiration för att tvinga folk att hata reklamen så mycket att de betalar för Spotify. Jag menar, hur fan tänkte ni här? Finns det någon i universum som lyssnar på den frivilligt och tänker "WOW! Jag vill dansa! Jag vill le! Jag vill höra den om och om igen!". Man kan uppskatta till och med riktigt dålig musik, men det där är inte en dålig låt. Det är negationen av en låt. Ett svart hål.

tisdag, juli 21, 2009

i Oslo finns ett Jernbanetorg

Jag äger inte Lifsens rot. Jag har två eller tre exemplar av Hjortronlandet och någon annans Regnspiran men jag har ännu inte kommit mig för att skaffa Jernkronan eller Lifsens rot och det är förödande för klockan är halv tio och jag måste hitta det där stället, med kvinnan, mejerskan, när hon förklarar.

Det stod inte efter livet.

Jag har det kvar i huvudet, det är ett sånt där typiskt Sara-uttryck. Att leva på skaren, det står efter livet, att vara människa på ingenting. De där som sätter sig och jag hör henne i huvudet, ser henne blinka som hon gjorde på filmen och jag byter känslan, från KLÅDAN till SORGEN och tänker, för hundrafyrtiofjärde gången att om hon vore här och jag berättade skulle hon förstå KLÅDAN och därav SORGEN.

Det står inte efter livet och därför; nej.

Det är inte det att jag vill. Det är det att jag behöver. Att det måste.

måndag, juni 29, 2009

skärselden på Vaksalagatan

Ja, jag är en typisk svensk otacksam surkärring.

Det skulle du också vara om du satt fast i en lägenhet i stan med eftermiddagssol på fyra stora men svåröppnade fönster ut mot en busstrafikerad gata och ingen möjlighet till korsdrag. Fy satan. I natt sov jag med öronproppar, i morse klockan åtta var det gudomligt svalt (26 grader), sen började skiten om igen.

Jag skulle kunna sätta en femhundring på att det kommer ösregna hela den knappa vecka jag kommer spendera i Småland, på landet, i gräs och skugga. Sen kommer jag komma tillbaka hit till Gehenna och det kommer vara trettio grader varmt och man måste bokstavligt talat gå över ån efter vatten.

Man är fan inte bitter utan orsak, liksom. Nu tältar jag i mejerirummet på Ica, tack och ajöss.

måndag, juni 08, 2009

men det visade sig dagen därpå att jag hade sjungit fel




Det är så jävla snopet; jag sitter där och hulkar och grinar som en liten unge (brud-hormoner och så varje heartbreak jag upplevt sen jag var arton, det går inte!) och så plötsligt, WTF? Som den där sommaren när jag såg Lars Winnerbäck första gången och han glömde bort texten mitt i Kom Änglar och jag som pep av förtjusning med näsan i en massa penséer.

I övrigt: SJ är tammefan inte riktigt kloka.

söndag, juni 07, 2009

you shut your mouth felix king!

Jag vet rakt inte vilket jag tycker är festligast: jublande pirater eller argt besvikna moderater!

Annars ägnar jag min strö- och dödtid åt kvalitetsnostalgi per television: Road to Avonlea. Särskilt bedårande är det när de i förnärmelse utropar någons hela namn och stampar och frustar. Och herremingud, vad kär jag var i Gus Pike.

söndag, maj 31, 2009

gráttu ekki mamma

Alltså; det är för det här jag lever: Att vara tvåveckors panikvikarie på ett skolbibliotek, och bli spontankramad av en liten grabb på sju år. Två gånger. Världens bästa grabb. Om de bara alltid förblev så.

tisdag, maj 26, 2009

you find it in your heart; change

Jag är rädd för att det här kan komma att bli något av det jävligaste jag någonsin behöver göra. Och det säger inte så lite.

Jag vet att jag kan och att jag oundvikligen måste. Men jag vill inte, mamma, mitt hjärta spjärnar emot och kvider; jag vill inte.

måndag, maj 25, 2009

min kropp är en rivningskåk

Hypokondri är inte min melodi, nej. Jag vill gärna bli ömkad och klappad på när jag är klen, och om jag har ont utav bara helvete någonstans vill jag helst smärtstillande utav bara helvete. Men jag tänker inte CANCER! HJÄRTFEL! DISKBRÅCK! när det dyker upp någon besynnerlig krämpa. Jag är ju redan den halte och lytte, så att säga.

Men jag blir nyfiken. Och lite förvirrad. Och i natt blev jag faktiskt rädd, riktigt rädd, men inte för att jag överanalyserade något utan för att jag vaknade vid halv fyra-tiden och insåg att jag inte hade en fot. Jag kunde inte känna min fot. Och jag menar inte att den hade domnat bort. Jag kunde inte känna den, den kunde precis lika gärna ha varit en träklump som satt fastskruvad vid mitt ben. Jag kunde nämligen inte röra den heller, jag gjorde ett försök och det fanns ingen kontakt. Kanske att det gjorde ont, i benet, men jag blev som sagt ganska rädd och började nästan gråta. Men jag kunde röra benet sidledes så det gjorde jag och efter en liten stund kom känseln tillbaka, lite sådär kittlande som det brukar vara men en smula mer smärta och mindre brus. Och sen somnade jag om.

Idag har jag två fötter som rör sig ungefär som de brukar. Men jag har även hysteriskt ont i benet, det som försvann för mig. I låret, som om jag hade åkt på en fet smäll, vilket jag mig veterligen inte har. Jag har inte ägnat mig åt akrobatik eller någon annan särskilt fysisk aktivitet heller, och inte ens jag får träningsvärk av att gå till Konsum. Men det gör ont att röra på, och ännu mer att röra vid. Jag brukar alltid luta mig fram med armbågarna mot låren och det är som att köra ner en kniv.

Jag ringde min mor för att fråga om hon visste vad det kunde bero på. Hon blev givetvis ärkehypokondrisk å mina vägnar och beordrade mig att ringa Sjukvårdsupplysningen. De hade i sin tur inte den blekaste, men tyckte att någon på en närakut borde ta sig en titt. Jag velar. Jag vill vila. Så jag böjer och sträcker mitt ben och klämmer och känner och undrar, kära lilla snickerbo, vet någon vad som är på tok?

PS. Oroa er inte. Om det fortfarande är galet i morgon lovar jag dyrt och heligt att uppsöka doktor å det snaraste.

måndag, maj 18, 2009

running with scissors

Rutiner är ju viktigt. Ordning och reda. Särskilt när man är arbetslös, har jag hört. När man är arbetslös ska man se till att ändå stiga upp samma tid varje dag och äta regelbundet och planera in sitt arbetssökande och andra aktiviteter så att man kan somna med gott samvete på en kristlig tid om kvällen.

Jojo. Det brukar ju gå sådär. Inte helt sällan urartar det till att aldrig riktigt komma ur sängen. Åtminstone inte före lunch. Eller att gå upp, söka sitt jävla jobb, och sedan krypa ner igen i ren protest.

Men idag. Herrejävlar vilket schema! Det fattades bara en liten fet major med visselpipa som dirigerade runt mig:

06.00: vakna och uträtta sedvanliga morgonbestyr
06.50: väcka herr Nilsson enligt order (vilket inte föreföll så effektivt)
07.03: ta tunnelbanan från Hammarbyhöjden
07.33: ankomma till Mörby Centrum och irra ut från tunnelbanan med en vägbeskrivning
07.45: irra in på skolans expedition och presentera mig och få en nyckelknippa
08.00: öppna biblioteket och lite lätt överväldigad försöka få överblick över alltihopa
08.30: ta emot den första klassen
09.00: ta emot den andra klassen, bestående av sjövilda men otroligt charmerande ettagluttare
09.40: sjasa ut ungarna på rast
10.00: ta emot den tredje klassen och försöka göra allting samtidigt
10.30: stressa tillbaka till Mörby Centrum och ta tunnelbanan till Centralen
10.50: införskaffa en sallad på Pressbyrån
11.11: avresa från Stockholm med Uppsala-pendeln
11.39: ankomma till Knivsta och märka att benen darrar lätt
12.00: inleda dagens andra arbetspass, som är förstapasset i informationsdisken i Knivsta
13.30: ta fikarast och vara så jävla spattig att det inte går att sitta still och göra ingenting i ens tio minuter
15.00: lämna biblioteket, tydligen i regn
15.19: ta tio-över-tre-Uppsala-pendeln tillbaka till Stockholm
15.49: återkomma till storstaden och ramla in på första bästa tunnelbanetåg mot Skarpnäck
16.30: dö en smula i soffan med Harry Potter
17.15: byta kläder
17.33: ta tunnelbanan från hammarbyhöjden
17.50: möta Nathanael utanför SF på Hötorget
18.00: börja se X-men origins: Wolverine, fast det givetvis var hysteriskt läskig reklam då
19.56: gå ut från bion, darrande, och svära över att alla sushiställen hinner stänga innan jag kommer dit
20.30, ja typ: snubbla in i lägenheten med en påse sushi och gny, ynka och gnälla över hur jevla trött jag är
22.00: börja klippa huskorset
23.00: gråta lite och undra om det någonsin kommer bli möjligt att SOMNA

Hej hej hyperaktiv.

fredag, maj 15, 2009

bróðir minn Ljónshjarta

Allting händer så fort. Allting händer på en gång.
Idag, just när jag kom hem efter mitt tredje pass som timvikarie i Knivsta, ringde telefonen, ett okänt nummer och en okänd mansröst. I tre långa sekunder tänkte jag "wow, det kanske är ett jobb!" och blev nästan lite uppspelt, tills rösten frågade efter Johan och jag insåg att han bara ringt fel. Bah.

Exakt fem minuter senare ringde det igen. Den gången var det ett jobb.

Nej, inte ett "riktigt" jobb. Ett tvåveckorsvik ungefär som det jag hade i Stocksund - det här var också i Danderyd - med den lilla skillnaden att jag börjar på måndag klockan åtta. I ett bibliotek jag aldrig sett, på en skola jag aldrig ens besökt och bara har en mycket, mycket vag aning om var den ligger. Milda Amalia. Jag har, dessutom, lovat jobba i Knivsta på måndag, så jag kommer fara fram och tillbaka som en skållad bäver. Jag är skitnervös. Men lycklig. Men hispig. Men glad! Men fan. Men alltså?

Knivsta är annars mitt nya hjärterum. Mysfaktor per miljarder och jag har inte tråkigt en sekund, jag lär mig hur mycket som helst och hade jag bara en ryggdunkare. Och så detta att det luktar vår så det riktigt skongar om det, så fort man kliver av tåget. Eller sommar. Det kanske gills som sommar nu?
Dagens bästa var att ögna igenom Rödluvan och Bröderna Lejonhjärta på isländska och inse att jag nog skulle kunna läsa dem. Med ett anteckningsblock och ett lexikon bredvid mig när det kniper. Och att ta fem stillsamma minuter i informationsdisken och skriva av:

Gráttu ekki, mamma.
Við sjáumst i Nangijala.

onsdag, maj 13, 2009

leaving New York never easy



Drömmarna häromnatten. Fragmenten, de brukar aldrig stanna kvar så tydligt --

-- hur en människa fängslade mig med en enda ton på ett märkligt instrument, som lät som en fiol eller kanske en nyckelharpa och jag som inte sade ett ord utan bara såg på honom och gick i en cirkel tills jag satte mig i gräset strax framför honom och han satte sig bredvid och jag var inte längre ensam i världen,
-- hur jag sov på naken betong i ett postapokalyptiskt Terminator-land (märkligt nog förlagt utanför mitt hus i Småland) sammankrupen kring ett litet barn, kanske två-tre år, som föreföll övergiven,
-- hur jag sprang genom en folkmassa, förtvivlad, med ett klot av magiskt ljus mellan mina händer, livrädd för att krama det för hårt och krossa det, livrädd för att tappa det, livrädd för att någon med onda avsikter skulle ta det från mig innan jag hunnit fram till den som kunde bruka det rätt.

Annars. Mitt svar är nej. Men jag har åtminstone nytvättat hår.

söndag, maj 10, 2009

storma mig

"A cobra once bit Chuck Norris' leg. After five days of excruciating pain, the cobra died."

Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Jag har suttit inne och tuggat på fingrarna och gråtit i tre dagar. Idag tvättade jag håret för första gången sen i tisdags. Jag känner hat mot relativt oskyldiga och säkert väldigt trevliga människor för att jag inte finner dem tillräckligt intressanta att lysa upp tillvaron. Alltså. Get over yourself already? Nathanael undrade om jag ger dem en chans. Det gör jag oftast inte. Jag orkar inte. Istället bitchar jag till den handfull människor jag orkar bry mig om, om hur trista alla andra är.

Jodå. Dryg och arrogant, that's me.

Problemet är att allt har gått och blivit snusbrunt. Det är bara sörja. Eller blivit? Det har varit så ganska länge. Jag är så sjukt kräsen med allting. Jag vill vara förtjust och hoppfull. Shit, jag vill rentav vara förtvivlad och förlorad, bara någonting står ut. Bara det inte är jämna plågor.

Fast mest vill jag vara förtjust. Jag vet inte varför jag är såhär jävla omöjlig. Jag vet inte varför jag sitter inne och grinar till Counting Crows - Round here; om det är något så simpelt (men effektivt) som PMS och nästa vecka kommer jag vara apcharmig och kickin' it och skratta åt mina dystra bilddagbokstexter. Eller om det är livet och den heliga depressionen som kör upp en stålhätta i njurarna, igen, och det är bara att vänja sig och bita ihop. Kommer det vara en vecka? En månad? En livstid? Eller kommer jag vakna i morgon och ringa min pappa och gratulera honom på sjuttioårsdagen utan att behöva låtsas att allt är kokalolasosfofinontot?

Wake me up, please.

torsdag, maj 07, 2009

charmig och kompetent

Shit vad trött man blir av att vara bäst. Och pollen. Att gå runt och vara bäst i pollensäsongen är en jäkla bedrift.

Man kan ju tycka att jag borde gjort karriär som springvikarie redan för två år sedan sådär, men man kan inte alltid vara först bara för att man är bäst. Det tar lite tid.
Till exempel borde jag ha gjort följande redan för fyra och ett halvt (!) år sedan:
Att föra en liten logg över alla samtliga gissningar på vem min tatuering föreställer. Gärna med en liten poängsättning också. Jag tänkte mig något liknande:

Rätt person: 3 poäng
Fel person, fast åtminstone en kvinna (Selma Lagerlöf ligger högt i den kategorin): 1 poäng
Vilken mansperson som helst (den absoluta majoriteten, tack så jävla mycket): 0 poäng
KFC-gubben: minuspoäng, dumstrut och tjugo minuters timeout

Jo. Någon gissade KFC-gubben. Då blev jag lite... hettere... putt. Annars gissar de allra flesta Einstein. Jag medger att det är lite likt. Men nej. Ian McKellen och Allan Edvall har också varit på tapeten.

Det märkligaste är att åtminstone 80 procent av gissningarna framförs via ett jävla internetcommunity (ja, helgon) där en av bilderna som visar tatueringen har försetts med följande bildtext: "det är sara lidman. om du inte vet vem det är föreslår jag att du googlar och skäms. "

Tror du det är nån jävel som läser den? Hell no! Tror du nån googlar? Hell no! Tydligen förefaller "har aldrig hört talas om sara lidman vem e de?!!" verka som en lika användbar öppningsreplik för nya bekantskaper som "tja söt du är händer i helgen då?".

Vilket betyder inte alls. Noll poäng. Googla för fan!

onsdag, maj 06, 2009

åbogen 1819

Det är maj. Vårdträdet blommar i Småland. Och jag kan inte åka hem. Jag dröjer mig kvar en stund vid lönnarna på Vaksalatorg, som jag brukade göra i Vasaparken i Västerås, står stilla ett ögonblick, blundar, drar in doften. Tänk om. Tänk om det inte alls vore 2009 utan.. säg... 1987? Om jag fortfarande vore en blond, spenslig liten unge med runda kinder, oförstörd och obekymrad.

Det är vad jag ville åka hem till. Så jag kan inte åka hem. Den där jäkla ungen. Hon finns inte kvar, hennes hus finns inte kvar, hennes mor- och farföräldrar finns inte kvar, hennes hund finns inte kvar och inte en enda av kattungarna hon så omsorgsfullt uppfostrade. Hennes böcker och den lilla fiolen finns inte kvar och inte hennes dockor, fast jag tror att dockspisen står och samlar damm i förrådet på magasinet tillsammans med några bedårande små flytvästar.

Hennes kinder finns för all del kvar. Jag utnyttjar dem skamlöst i vår när jag går och nästlar mig in som springvikarie på diverse bibliotek och slår mig i backen på att loppet inte är kört.

Och som springvikarie på språng kan man ju inte gärna åka hem. Men.
Själva kärnan av min existens i exil står att läsa på en ÖLBURK.

Du kan ta smålänningen ur Småland, men inte Småland ur smålänningen.
Jodå. Med fyllig smak och kraftigt skum.

fredag, april 24, 2009

"jag är emot barnporr"; no shit?!

Jo, jag har hållit käft väldigt länge. Jag vet det.

Min morfar dog, och plötsligt ville jag säga så himla mycket, att resultatet blev ingenting. Som om det första jag skrev tvunget måste bli honom till minne, och det med rätta. Det fungerar givetvis inte.

Jag kommer aldrig kunna skriva någonting som gör min morfar rättvisa. Så fantastisk var han.

Och sedan dess? På tre månader? Jag jobbade som skolbibliotekarie i Stocksund ett par veckor (vilket resulterade i ett lönebesked i brevlådan idag, tack så mycket!) och påminde mig själv om att jag vet vad jag gör och jag gör det jag vill, även om det fortfarande innebär fattigdom och förtvivlan och att leva på nåder. Jag strävar dit jag vill, i myr-marsch: små steg, men envetna.

Det jag ville säga nu, är att jag finner det en smula komiskt att Piratförlaget, som ägs av våra mest nyanserade och utblottade favoriter i fildelningsdebatten, Jan Guillou och Liza Marklund, tycker att det är helt okej att entusiastiskt rapportera från Bokbytardagen. Help me out here? Om man ställer upp bord på Plattan och, helt utan att förära författare eller förlag en endaste krona, byter prylar med varandra, då är man tydligen en bokälskare som vill ge böcker nytt liv och främja social samvaro. Men om man tar en grej man har och låter grannen / morsan / nån snubbe i Indien få en digital kopia, samtidigt som man kanske får en annan av sammanlagt 30 pers över hela världen, då är man fanimej pirat och tjyv och i största allmänhet en omoralisk och uppsåtligen kriminell människa som vägrar betala för sig och veta hut.

Alltså lägg av? Ni får väl för fan bestämma er? Hur ska ni ha det egentligen? Antingen får ni godta att den moderna tekniken och den moderna kulturella människan är så funtade att de vill byta böcker med varandra, fast på ett lite snabbare, smidigare och smartare sätt än att stå med en kokbok på Plattan och hoppas att någon ska dyka upp på samma ställe med en ordbok. Eller så får ni stå för era moraliska värderingar om STÖLD och "vi ska ha betalt om du ska få lov att läsa och det ögonaböj", i alla lägen. Det funkar inte att bara peka finger halvvägs här.

Det är så mycket tjat om att konstnärer har rätt att få betaaaaaalt. Och jo, det kanske de har. De har rätt till att överleva och de har rätt till cred för något de har skapat och i dagens samhälle antar jag att det innebär PENGAR. Men något som Liza Marklund och Jan Guillou helt tycks ha glömt, när de sitter och skeppar ut sina jävla lastpallar med skitböcker till AdLibris (jag var där, om ni minns?) och räknar miljonerna på banken och gnyr om hur de blir bestulna på sitt surt förvärvade levebröd av en omoralisk generation, är att som författare är det inte först och främst en rättighet att få betalt.

Det är ett privilegium att bli läst.

onsdag, januari 28, 2009

youtube party pooper

Det är vansinnigt hur snabbt man blir beroende av Youtube, van vid Youtube, och heligt förbannad när något inte finns på Youtube
Eller ännu värre, när något har funnits men har tagits bort. När man vet att det har funnits ett grymt liveklipp eller en klockren AMV som någon har påtat med. Ett sånt där klipp som man blir lite tårögd av och vill se på igen och igen.
Så sent som idag hittade jag till exempel en lysande Heroes-FMV till den likaledes lysande låten If Winter Ends av Bright Eyes. Jag blir så jävla glad i själen av att någon har lyckats ta en låt som jag älskar och en serie som jag älskar och sätta ihop dem. Holy combination.
Men fan vet hur länge den får ligga kvar? Titt som tätt får man upp små aviseringar om att videoklippet inte finns tillgängligt i mitt land, eller ännu värre, att det har tagits bort på grund av legal claims bla bla bla copyright bla bla bla.

Vad i helvete? Hur dum i huvet får man vara? Är det inte dels den grymmaste bekräftelse man kan få som artist eller filmskapare eller någon form av skapande människa, att någon älskar det man gjort så mycket att de klippt ihop det med något annat och skapat något som är helt jävla amazing? Är det inte fantastisk reklam för Blue Öyster Cult att det fanns en helt sagolik AMV med klipp från Final Fintasy VII: Advent Children till Don't Fear The Reaper. Är det så jävla viktigt att hålla på sin copyright till Old Habits Die hard att musikvideon med klipp från Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som fick mig att börja gråta, måste suddas bort? Vem tjänar på det? Tror skivbolagspamparna och filmbolagsjättarna att någon sitter och skinnar dem på pengar som de skulle kunna tjäna? Att de vinner något på att storma in och säga appappappapp! Det här är vårt för så ska det vara och ni ska inte tro!

Satans stolpskott. Argast blir jag för att det är de riktigt bra klippen som ryker, eftersom det givetvis är de riktigt bra klippen som blir uppmärksammade. En hel konstform, ett skithäftigt nytt sätt att kanalisera sin kreativitet och sina känslor som tydligen inte är okej eftersom man lånar något bra som någon annan har gjort och gör en tribut.

Kvar sitter vi med elvahundranittontusen inte så talangfulla människor som sjunger in i en suddig webbkamera. Nej, det var inte vad jag ville se. Det var verkligen inte vad jag ville höra.

Tack så jävla mycket, WMG.

tisdag, januari 27, 2009

eller johnny english för den delen

Jag är Mr Bean. Ni vet när han ska ta hem julgranen. Eller parkera bilen. Eller packa väskan.

Det är jag.

I morse skulle jag spraya håret, sådär snabbt och nonchalant som man gör när man har lite småbråttom och inte bryr sig så himla mycket, egentligen. Jag blundar och sprayar runtomkring och glömmer sedan helt vad jag håller på med så att jag sprayar rakt in i ögonen när jag öppnar dem. Sådär disträ. För att inte tala om genant oelegant!
Alldeles nyss låg jag på mage på golvet och dammsög under sängen, för att sedan försöka knuffa en låda på plats, varpå förlängningssladden ryckte ut, varpå lådan kom på sniskan, varpå jag kröp in längre under sängen och befann mig i färd med att fastna, halvvägs in. Två sprattlande ben och ett arsle utanför, två vevande armar och en bröstkorg under. Givetvis slog jag i huvudet. Och armbågen. Och svalde en missad dammråtta.
Igår rev jag upp tumnageln på rivjärnet.
Förra året slog jag huvudet i en sorteringsvagn på AdLibris så att jag bokstavligt talat såg stjärnor och planeter. Det här är vad jag gör.

Jag är Mr Bean. Och samtliga mina blåmärken och hjärnskakningar tillägnas min kära vän T, för jag vet att han fnissar sådär rart varje gång jag berättar om dem, eller när jag snubblar över hans soffbord tre gånger inom loppet av tio minuter. Han fnissar finurligt, högt, ut i luften. Hihihi!

Sånt borde man göra oftare, hörni.

måndag, januari 12, 2009

medan bomberna faller över Palestinas barn



I lördags stod jag på Sergels Torg med frugans hand i min och gjorde gemensam sak med, som det verkar, åttatusen andra människor. Tåget från Uppsala var fullsatt; vi hade näranog en liten demonstrationsförfest.

Det finns så sjukt mycket att säga. Som att kriget i Gaza inte är ett krig, utan en massaker; oursäktlig och helt utan proportioner. Eller att terror föder terror och när Israel säger att de vill bomba bort terrorister måste jag undra vilka de egentligen pratar om - några enstaka Hamas-ledare eller tusentals traumatiserade, sjuka, frusna, utsvultna barn. För jag kan svära på att några av dem, de som inte redan är döda vill säga, kommer växa upp med så mycket ilska och sorg och frustration att de om fem, tio eller tjugo år är beredda att göra nästan vad som helst mot vem som helst. Och jag kommer inte kunna klandra dem.
Jag stod på Sergels Torg och längtade efter Sara, som vanligt. För att de som höll tal visst var engagerade, men kanske inte så himla bra på att engagera. För att det behövs en sådan röst, en sådan människa som kan sätta själen i brand. För att vi var åttatusen som tågade förbi NK och Dramaten och alla flådiga hus på Östermalm och det var mäktigt, men hur ska vi få med oss de hundratusentals bara i Stockholm som inte vet, som inte orkar bry sig, som inte orkar tänka på ytterligare en sårig konflikt långt borta som ingen verkar kunna lösa.

Och sen tänkte jag på Björn.
Det här var 1983. Jag var ett halvår gammal och ljuvligt ovetande om världens beskaffenhet. Redan då, och fortfarande nu. Se: