jag har rätt mycket med mig själv, precis som du

Jag har fastnat i förtvivlan. Som en klocka med dåligt batteri, som stannar på fem över halv, i uppförsbacken. Det är som en suck, man ser minutvisaren göra ett stumt försök och sedan falla tillbaka.

Hur man behöver en fristad, ett enda ting, en plats där det är ljuvligt att vara till. Ett utrymme som aldrig blir för trångt. Och förödelsen när det förvägras en. När ett vanligt novemberregn blir ett hån som sipprar in genom fönsterspringorna och piskar en ända ner under dubbla täcken. En smärta i korsryggen, dov och illvillig.

Det är förfärligt, förfärligt att vara till.

barnen fick betala lynnet

Men ungdomens syn och fråga kunde komma åter, och nu så hopplös. Man visste svaret: att inget svar fanns, att varje sökande var löjligt. Man var fullständigt kringränd.
Och ensamheten. Fattigdomen. Fulheten.
Så tryckte man ned. Glömde vad oron gällde, blev bara på dåligt humör rent allmänt.
Barnen fick betala lynnet.

[Sara Lidman - Hjortronlandet]


Jag var på anställningsintervju i förrgår. Det var min sjunde på detta dryga år som jag har försökt strida mig in i kultursvängen. Och för ungefär vartannat av de jobben har jag känt att det här skulle jag gärna ha, och för vartannat har jag velat falla ner på knä och ropa Det här måste bliva mitt! Detta är det Rätta!
I förrgår var det senare, på gränsen till kusligt. Jag menar det, det är så fullkomligt hand i handske för mig att jag börjar skälva en smula vid blotta tanken.
Och jag tror att jag gjorde bra ifrån mig. Att jag kanske rentav strålade. Men man kan aldrig veta. Man kan aldrig vara säker. Och jag måste kanske sopa banan med åtta-nio personer. Om jag så strålar starkare än sju, så kan jag lik förbannat snubbla på den där sista, som jag gjorde i Katrineholm.

Så ja, jag är lynnig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan tillit till att universum måtte förbarma sig till sist och välgrundad vetskap om alltings maximala jävlighet. Mellan tro på mig själv och en elak skärskådan av alla mina brister.

Dessutom är det november. Några första, ljuvliga solskensdagar liksom för att lura oss att förbli trygga, stanna kvar utanför murarna och glömma sig. Men inte mer. Mitt bröst är min borg, och nu drar jag mig tillbaka in i fästet, tuggar på fingrarna och väntar in de små gracerna. Såsom David Sandström Overdrive på Fritz Corner ikväll.

Allt det där som håller lågan vid liv genom tunnlarna.

intet mörker där skall vara

Jag, eller min familj för den delen, har aldrig varit så värst kyrkliga av oss. Vi är döpta och konfirmerade för att det är så det alltid har varit men förutom att min pappa fick för sig att fara till julottan ibland, för stämningens skull, gick vi egentligen bara i kyrkan någon gång om året. Men den enda gången, den särskilda helgen, då var jag eld och lågor.

Inte för att det var roligt. Tro mig, det var inte roligt att sitta och skruva sig i Virestad kyrka, men när man är barn fastnar man för de märkligaste små saker.
För mig var det att tända gravljusen på Alla helgons dag, medan det fortfarande var eftermiddag och gråkallt dagsljus, och sedan pinade jag mig igenom en hel gudstjänst för att få den magiska avslutningen, när hela kyrkan ställde sig upp och sjöng O hur saligt att få vandra, som för övrigt är en ganska catchy psalm och vi upprepade vers efter vers och refräng efter refräng tills hela bunten hade tågat ut ur kyrkan tillsammans och sjöng det allra sista utanför, tätt packade tillsammans.

Och då var det mörkt, då var det höst och snålkallt och kanske regnigt eller kanske stjärnklart, men mörkt och ljusen brann över hela kyrkogården och jag var andlös. Gud hade väldigt lite med saken att göra, men det var något, i alla de där människorna. Både de levande och de döda. Alla var där.

Och det där drar i mig, varje Allhelgonahelg. Gravarna säger mig egentligen ingenting. Jag står framför min farmor och farfars gravsten varje julafton och tänker på henne i sängen, mot slutet, i det stora rummet där det rymdes en julgran. På honom, han som inte orkade vänta uppe på mig. Och mormor - mina ögon, mina smala handleder.

De är ju inte där, lika lite som Sara någonsin var i den där fyrkanten av grus i Österjörn. Men jag vill vara där, och jag har inte varit där på åratal. Jag har varit här. Jag har inte tänt några ljus.

Tills det gick upp för mig.
För jorden hänger samman. Ådrorna som löper från norr till söder, från rot till rot, från vatten till vatten. Hur jag är i Småland när jag är i Norrland. Hur jag är i Västerbotten när jag är i Engelska Parken. Och i Västerbotten finns en grav utan ett kors, och i Engelska Parken finns ett kors utan en grav. Och i mig finns Småland, och jag är, jag är den barnsliga kärleken.

Så jag tände ett ljus.