youtube party pooper

Det är vansinnigt hur snabbt man blir beroende av Youtube, van vid Youtube, och heligt förbannad när något inte finns på Youtube
Eller ännu värre, när något har funnits men har tagits bort. När man vet att det har funnits ett grymt liveklipp eller en klockren AMV som någon har påtat med. Ett sånt där klipp som man blir lite tårögd av och vill se på igen och igen.
Så sent som idag hittade jag till exempel en lysande Heroes-FMV till den likaledes lysande låten If Winter Ends av Bright Eyes. Jag blir så jävla glad i själen av att någon har lyckats ta en låt som jag älskar och en serie som jag älskar och sätta ihop dem. Holy combination.
Men fan vet hur länge den får ligga kvar? Titt som tätt får man upp små aviseringar om att videoklippet inte finns tillgängligt i mitt land, eller ännu värre, att det har tagits bort på grund av legal claims bla bla bla copyright bla bla bla.

Vad i helvete? Hur dum i huvet får man vara? Är det inte dels den grymmaste bekräftelse man kan få som artist eller filmskapare eller någon form av skapande människa, att någon älskar det man gjort så mycket att de klippt ihop det med något annat och skapat något som är helt jävla amazing? Är det inte fantastisk reklam för Blue Öyster Cult att det fanns en helt sagolik AMV med klipp från Final Fintasy VII: Advent Children till Don't Fear The Reaper. Är det så jävla viktigt att hålla på sin copyright till Old Habits Die hard att musikvideon med klipp från Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som fick mig att börja gråta, måste suddas bort? Vem tjänar på det? Tror skivbolagspamparna och filmbolagsjättarna att någon sitter och skinnar dem på pengar som de skulle kunna tjäna? Att de vinner något på att storma in och säga appappappapp! Det här är vårt för så ska det vara och ni ska inte tro!

Satans stolpskott. Argast blir jag för att det är de riktigt bra klippen som ryker, eftersom det givetvis är de riktigt bra klippen som blir uppmärksammade. En hel konstform, ett skithäftigt nytt sätt att kanalisera sin kreativitet och sina känslor som tydligen inte är okej eftersom man lånar något bra som någon annan har gjort och gör en tribut.

Kvar sitter vi med elvahundranittontusen inte så talangfulla människor som sjunger in i en suddig webbkamera. Nej, det var inte vad jag ville se. Det var verkligen inte vad jag ville höra.

Tack så jävla mycket, WMG.

eller johnny english för den delen

Jag är Mr Bean. Ni vet när han ska ta hem julgranen. Eller parkera bilen. Eller packa väskan.

Det är jag.

I morse skulle jag spraya håret, sådär snabbt och nonchalant som man gör när man har lite småbråttom och inte bryr sig så himla mycket, egentligen. Jag blundar och sprayar runtomkring och glömmer sedan helt vad jag håller på med så att jag sprayar rakt in i ögonen när jag öppnar dem. Sådär disträ. För att inte tala om genant oelegant!
Alldeles nyss låg jag på mage på golvet och dammsög under sängen, för att sedan försöka knuffa en låda på plats, varpå förlängningssladden ryckte ut, varpå lådan kom på sniskan, varpå jag kröp in längre under sängen och befann mig i färd med att fastna, halvvägs in. Två sprattlande ben och ett arsle utanför, två vevande armar och en bröstkorg under. Givetvis slog jag i huvudet. Och armbågen. Och svalde en missad dammråtta.
Igår rev jag upp tumnageln på rivjärnet.
Förra året slog jag huvudet i en sorteringsvagn på AdLibris så att jag bokstavligt talat såg stjärnor och planeter. Det här är vad jag gör.

Jag är Mr Bean. Och samtliga mina blåmärken och hjärnskakningar tillägnas min kära vän T, för jag vet att han fnissar sådär rart varje gång jag berättar om dem, eller när jag snubblar över hans soffbord tre gånger inom loppet av tio minuter. Han fnissar finurligt, högt, ut i luften. Hihihi!

Sånt borde man göra oftare, hörni.

medan bomberna faller över Palestinas barn

I lördags stod jag på Sergels Torg med frugans hand i min och gjorde gemensam sak med, som det verkar, åttatusen andra människor. Tåget från Uppsala var fullsatt; vi hade näranog en liten demonstrationsförfest.

Det finns så sjukt mycket att säga. Som att kriget i Gaza inte är ett krig, utan en massaker; oursäktlig och helt utan proportioner. Eller att terror föder terror och när Israel säger att de vill bomba bort terrorister måste jag undra vilka de egentligen pratar om - några enstaka Hamas-ledare eller tusentals traumatiserade, sjuka, frusna, utsvultna barn. För jag kan svära på att några av dem, de som inte redan är döda vill säga, kommer växa upp med så mycket ilska och sorg och frustration att de om fem, tio eller tjugo år är beredda att göra nästan vad som helst mot vem som helst. Och jag kommer inte kunna klandra dem.
Jag stod på Sergels Torg och längtade efter Sara, som vanligt. För att de som höll tal visst var engagerade, men kanske inte så himla bra på att engagera. För att det behövs en sådan röst, en sådan människa som kan sätta själen i brand. För att vi var åttatusen som tågade förbi NK och Dramaten och alla flådiga hus på Östermalm och det var mäktigt, men hur ska vi få med oss de hundratusentals bara i Stockholm som inte vet, som inte orkar bry sig, som inte orkar tänka på ytterligare en sårig konflikt långt borta som ingen verkar kunna lösa.

Och sen tänkte jag på Björn.
Det här var 1983. Jag var ett halvår gammal och ljuvligt ovetande om världens beskaffenhet. Redan då, och fortfarande nu. Se: