torsdag, december 17, 2009

så rasar vintern som en diktatur

Med iskalla fötter i en antik skinnfåtölj, en smula vanhedrad av vassa kattklor, i ett kyligt vardagsrum där det står minst fjorton kassar med böcker som väntar på att packas upp igen. Där är jag nu. Febrig och snorig och uppryckt, igen. Ny stad, nytt liv - anmärkningsvärt mycket så. Till våren börjar jag kanske jobba heltid. Plötsligt är jag där, i normaliteten, en smula förskräckt men oförmögen att säga stopp. Jag vill och jag velar, förbereder för morgondagen samtidigt som jag sakligt slår fast att man nog skulle kunna dränka sig i badkaret, om man ville.

Det slog mig alldeles nyss, den utsökta dubbeltydigheten i uttrycket "jag har velat".

Snöstorm över balkongen, otvättat hår och trötta ögon. Jag irrar omkring på all denna yta och det har inte blivit riktigt varmt än. Det känns som att vara på en främmande plats, tillfälligt instuvad. Det luktar ovant. Jag väntar på något. Vintern är över mig. Kan det vara så enkelt; att jag väntar på våren? Igen?