söndag, mars 28, 2010

forth, eorlingas

Det är dags att röra sig vidare. Jag är inte densamma. Jag är något annat, något bättre vill jag inbilla mig. Jag lever fortfarande i marginalerna men stadigare på fötterna, nästan hel och hållen.

Genom allt detta har jag blivit bevarad.

Jag är på väg att växa färdigt, bli stor nog. Tillräcklig i mig själv. Jag är snart där.

Följ med?

tisdag, mars 16, 2010

i can do anything

Dagen efter mitt skryt vaknar jag med blixtrande migrän. Kryper till korset, sjukanmäler mig, sover fyra timmar till och drar i mig alvedon och voltaren. Det hjälper; jag kan ligga och läsa i korta intervaller, blunda i pauserna, känna skrivklådan, gå upp och diska undan lite. Duscha, se mig i spegeln, förfäras över hur hålögd jag faktiskt är, kisande och vinterblek, mina knän är blålila, huden på mina armar har nästan vänt sig ut och in. Våren kämpar vidare utanför fönstret, äter försiktigt på snödrivorna, jag vänder ansiktet mot solen i köket och låtsas maj.

Detta är reformationen. Jag har något i åtanke. Jag är på väg.

måndag, mars 15, 2010

FU

Vad jag egentligen ville säga?

Jag har jobbat heltid fem veckor. Jag har stigit upp klockan sex, eller tidigare, jag har åkt hem när det kvällats, jag har ätit frukost mellanmål lunch mellanmål middag. Jag har inte kroknat, inte veknat, inte gråtit, inte stannat hemma under täcket och flytt mig.

In your face borderline.

när fyra meter barmark blev en välsignelse

Jag har hopp om livet.

Det är en doft i luften, som en rökslinga i solljuset. Trots att gångbanan är en hockeyrink, trots snövallarna. Jag rätar på mig en smula, drar fingrarna genom håret i nacken. Knästrumpor och virkade sjalar. Man gör vad man kan, vet du.

Allting måste lösa sig. Men jag vill att det ska brusa. Jag vill att det ska kittla när man dricker.

Att komma ut ur mörkret. Allting tippar över, blir så mycket ljusare. Jag går ut på perrongen och skrattar högt. Trots att jag är livrädd, vettskrämd, att jag som vanligt ska göra mig själv besviken.

lördag, mars 06, 2010

låta, tillåta, förlåta

Till slut kunde ingen tala om något annat om vintern. Männen stod på taken och skottade, du kisade mot dem, fick svindel ett ögonblick. Det var som om snön kom ur intet, som om den materialiserade sig i luften från en annan dimension, där andra män stod och skottade, lika argt. Som om det fanns en enda, sträng och oförsonlig vinter som rörde sig mellan världarna och nu hade turen kommit till er. Du var ett med den. Det var det som fick dig att verkligen frysa. Hur kylan klängde vid dig, runt dig, kröp intill och under skinnet och gjorde det genomskinligt och blått. Så att du till sist måste undra om det inte var dig den kom ifrån. Om det inte var du som var vinterns ursprung.

Om det kom an på dig att tillåta våren.

torsdag, januari 07, 2010

angående svedan, klådan, meridianerna

Jag har vinterhud. Ett torrt, tunt, nästan genomskinligt pergament. Kilskrift. Blodkärlen och födelsemärkena som löper samman till en karta över sedan länge glömda ruiner.

Kanske någonstans en skatt,
kanske någonstans en dödsfälla.

Jag väntar på Indiana Jones.

torsdag, december 17, 2009

så rasar vintern som en diktatur

Med iskalla fötter i en antik skinnfåtölj, en smula vanhedrad av vassa kattklor, i ett kyligt vardagsrum där det står minst fjorton kassar med böcker som väntar på att packas upp igen. Där är jag nu. Febrig och snorig och uppryckt, igen. Ny stad, nytt liv - anmärkningsvärt mycket så. Till våren börjar jag kanske jobba heltid. Plötsligt är jag där, i normaliteten, en smula förskräckt men oförmögen att säga stopp. Jag vill och jag velar, förbereder för morgondagen samtidigt som jag sakligt slår fast att man nog skulle kunna dränka sig i badkaret, om man ville.

Det slog mig alldeles nyss, den utsökta dubbeltydigheten i uttrycket "jag har velat".

Snöstorm över balkongen, otvättat hår och trötta ögon. Jag irrar omkring på all denna yta och det har inte blivit riktigt varmt än. Det känns som att vara på en främmande plats, tillfälligt instuvad. Det luktar ovant. Jag väntar på något. Vintern är över mig. Kan det vara så enkelt; att jag väntar på våren? Igen?

tisdag, november 24, 2009

angående döden

Jag vänder bort blicken. Det har blivit en sorts ritual, en demonstrativ vridning till vänster. Jag tittar alltid åt vänster, ut i ingenting, tills ögonblicket är förbi. Jag är alltid medveten om rörelsen när tåget färdas förbi mig. När det är tryggt att vända tillbaka.

Allting i rörelse, hela tiden, rusande framåt, oupphörligt.

Varje dag, hur jag tjudrar mig själv i marken. Som ett spett som borrar sig ned i betongen och håller mig på plats. Jag vänder bort blicken och förblir, på plats. Ingen hastig rörelse framåt, inåt, bortåt.

Du in i tåget. Inte tåget in i dig. Aldrig tåget in i dig.

Broarna. Överallt broarna, även inomhus, där jag borde gå säker. Svindeln. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. I hissen sneglar jag ut genom glasrutorna. Sex våningar. Jag har redan störtat ned mot marmorgolvet, i en pöl. Varje dag störtar jag nedåt, i ett skalv inombords. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. Inte för att jag någonsin skulle göra om det -

Det är ingenting man gör om. Men illamåendet, luften, tomheten. Tomheten är en oändlighet, fast jag skulle klyva genom den så fort. Inte hinna andas. Igen. Detta enda jag verkligen minns.
Kroppen minns vad själen helst av allt vill glömma. Etc.

Jag rör mig in i döden, in i dess närhet, backar i en cirkelrörelse mot stupet. Som om jag alltid måste vara tätt intill, om inte i längtan så i möjlighet. Klängande vid. Som om levandet nödvändigtvis måste ske på den yttersta kanten för att vara nog. Att det aldrig får bli självklart, aldrig givet. Att döden ännu inte är något främmande som en dag någon tar sig till, utan en vardaglighet, en vana, jag ständigt väljer bort.

Varje dag måste jag aktivt välja bort.

  "Nej". 
  Blicken åt vänster, ut i ingenting, 
  tills ögonblicket är förbi.