universalsvaret i TP Genius är Fjodor Dostojevskij

Ibland tror jag att den sittande regeringen har läst lite för mycket Dostojevskij. Att de tycker att det ska vara riktigt jävligt att vara människa. Att man fan ska lida, svettas, gråta och hungra. Att det är så man skapar storhet.

FRA-lagen, de nya sjukskrivningsreglerna, jiddrandet med A-kassan. Vi är ägda, som det heter. Med risk för att pådra mig någon form av omvänd hybris tror jag att de hatar mig lite särskilt. Att det finns åtminstone en människa någonstans som sitter och gnuggar händerna och skrockar hånfullt när alliansen slår fällerben för mig.

Först slopade de studerandevillkoret i A-kassan alldeles lagom till min examen. Så att jag inte får en spänn, jag menar, inte en spänn.
Nu får jag antagligen inte vara sjuk heller. Inte på mindre att de kastat mig runt hela Sverige på vilket jobb som helst, åtminstone. Vilket förefaller ett skitsmart sätt att trygga tillvaron för en psykiskt, och numera fysiskt, trasig människa som efter sex-sju års konstant döende lyckats kava sig upp på land litegrann. Eller vem som helst, egentligen. Människan är en social varelse. Det sägs att det är viktigt med kontaktnät och samvaro. Uppenbarligen inte viktigare än det heliga arbetet, dock.

Den rådande bibliotekspolitiken ska vi inte ens tala om. Det gör mig nästan mer förbannad än allting. Jag vill jobba. Jag vill jobba för en ganska pinsam lön, rentav. Men min sort ska bort! Trots att nyckeln till krisen i skolorna och de där IG-betygen de gallskriker om så mycket, kanske ligger i biblioteken? Kanske ligger i att inse att allt inte måste eller ens kan ske i skolan, eftersom elever av hävd, morgontrötthet och tristess åtminstone någon gång i sitt liv måste hata allt som har med skolan att göra. I synnerhet de svaga. När jag var barn låg jag och grät dagen innan det stora julpysslet eftersom jag var så kass på att klippa. Jag hade dålig finmotorik, jag kom efter och gjorde alltid de fulaste skevaste granarna. Jag stavade rätt till allting och löste ut läroböckerna, men jag hatade likväl skolan eftersom jag kände mig så jävla usel när jag satt där med min klisterindränkta påskkärring med kvasten på trekvart.

Mitt livsprojekt, förutom att någon gång skriva lysande litteratur, är att liksom lura barn att bli smarta. Det låter ganska storvulet, jag vet. Men jag är smart, och jag vet hur jag blev det. Jag läste. Jag läste. Jag gick till biblioteket och lånade tjockvis med böcker, eftersom min familj hade en väldigt mager ekonomi, och jag läste. Det fanns inga texter som var för svåra, ingen fakta som var för omöjlig att ta in på grund av språket. Jag lärde mig se samband, och jag lärde mig att uttrycka dem. Faktum är att jag i gymnasiet rätt ofta kunde manipulera på proven, så att jag orerade brett om det jag kunde och fick det att låta som om jag kunde allt det andra också. Huruvida det är önskvärt lämnar jag odiskuterat, men det var intelligent. Jag kanske föddes med en känsla för det och en lätt autistisk hyperförmåga att lära mig saker, men jag läste mig smart.

Och smarta barn, och vuxna, vet att storhet kan födas ur en miserabel tillvaro, men precis lika gärna duka under och dö i den.