lördag, november 07, 2009

burned to the core but not broken

November är inte min månad, det är sedan länge konstaterat och etablerat. Jag blir genomskinlig, fläckig, som om konturerna suddas ut i dimman tills man glömmer att man en gång faktiskt var skild från det sura, elaka grå. Jag minns oändliga räckor av förtvivlan.
Men jag har aldrig försökt sjappa i november. November är Döden, men aldrig en november har jag gett upp och tänkt bege mig. Mitt i utmattningen och uppgivenheten ryms även en ilska, ett tammefan, så in i helvete heller att detta skall få mig ner på knä.

Döden kom alltid så plötsligt; mitt i sommaren, eller kring en till synes fridfull högtid. När jag saknade jävlar anamma, när jag inte brydde mig om att visa tänderna. Det är det jag gör, i november och februari. Jag sjunker ihop och slickar mina sår men om rovdjuren kommer närmare, då reser jag ragg och försvarar mig till sista blodsdroppen. Jag är alltid på min vakt. Jag vilar icke.

Jag är bräcklig och förvittrad,
trasig i skinnet, i köttet och skelettet
men kärnan förblir. Raseriet. Om jag inte skall till att dö, då jävlar skall här levas.

1 kommentar:

Polkadot:: sa...

Jag släpar mig igenom november som tyngd under en blöt filt som filtrerar allt inför mina ögon genom en dammgrå hinna.

Du skriver upp ett litet hål i den hinnan. Tack för det.