Till slut kunde ingen tala om något annat om vintern. Männen stod på taken och skottade, du kisade mot dem, fick svindel ett ögonblick. Det var som om snön kom ur intet, som om den materialiserade sig i luften från en annan dimension, där andra män stod och skottade, lika argt. Som om det fanns en enda, sträng och oförsonlig vinter som rörde sig mellan världarna och nu hade turen kommit till er. Du var ett med den. Det var det som fick dig att verkligen frysa. Hur kylan klängde vid dig, runt dig, kröp intill och under skinnet och gjorde det genomskinligt och blått. Så att du till sist måste undra om det inte var dig den kom ifrån. Om det inte var du som var vinterns ursprung.
Om det kom an på dig att tillåta våren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar