intet mörker där skall vara

Jag, eller min familj för den delen, har aldrig varit så värst kyrkliga av oss. Vi är döpta och konfirmerade för att det är så det alltid har varit men förutom att min pappa fick för sig att fara till julottan ibland, för stämningens skull, gick vi egentligen bara i kyrkan någon gång om året. Men den enda gången, den särskilda helgen, då var jag eld och lågor.

Inte för att det var roligt. Tro mig, det var inte roligt att sitta och skruva sig i Virestad kyrka, men när man är barn fastnar man för de märkligaste små saker.
För mig var det att tända gravljusen på Alla helgons dag, medan det fortfarande var eftermiddag och gråkallt dagsljus, och sedan pinade jag mig igenom en hel gudstjänst för att få den magiska avslutningen, när hela kyrkan ställde sig upp och sjöng O hur saligt att få vandra, som för övrigt är en ganska catchy psalm och vi upprepade vers efter vers och refräng efter refräng tills hela bunten hade tågat ut ur kyrkan tillsammans och sjöng det allra sista utanför, tätt packade tillsammans.

Och då var det mörkt, då var det höst och snålkallt och kanske regnigt eller kanske stjärnklart, men mörkt och ljusen brann över hela kyrkogården och jag var andlös. Gud hade väldigt lite med saken att göra, men det var något, i alla de där människorna. Både de levande och de döda. Alla var där.

Och det där drar i mig, varje Allhelgonahelg. Gravarna säger mig egentligen ingenting. Jag står framför min farmor och farfars gravsten varje julafton och tänker på henne i sängen, mot slutet, i det stora rummet där det rymdes en julgran. På honom, han som inte orkade vänta uppe på mig. Och mormor - mina ögon, mina smala handleder.

De är ju inte där, lika lite som Sara någonsin var i den där fyrkanten av grus i Österjörn. Men jag vill vara där, och jag har inte varit där på åratal. Jag har varit här. Jag har inte tänt några ljus.

Tills det gick upp för mig.
För jorden hänger samman. Ådrorna som löper från norr till söder, från rot till rot, från vatten till vatten. Hur jag är i Småland när jag är i Norrland. Hur jag är i Västerbotten när jag är i Engelska Parken. Och i Västerbotten finns en grav utan ett kors, och i Engelska Parken finns ett kors utan en grav. Och i mig finns Småland, och jag är, jag är den barnsliga kärleken.

Så jag tände ett ljus.

ciao piccina

Det händer att jag glömmer de levande för de döda.
I måndags var jag i Stockholm och kittlade den här damen på magen, ritade gubbar och läste saga och byggde torn. Titta på henne, vilken unge! Hon är ett år och nio månader och vet vad jag heter och kan bokstaven T för Thea och M för mamma och jag tror att jag ska spricka av stolthet och kärlek när vi tittar på Hotell Kantarell och hon snurrar in fingrarna i mitt hår istället för sitt eget. Om jag någonsin glömmer vad som är gott och sant i världen, om jag någonsin undrar varför jag finns till, behöver jag bara återvända till henne och det är gott nog, det är fullt tillräckligt att existera enbart för att villkorslöst älska henne.

Men det händer att jag glömmer de levande för de döda.
Som Stella. Det skulle funnits en liten flicka, nästan fyra år, en liten brunögd tvåspråkig underbar liten flicka och jag skulle älskat henne även. Det är oundvikligt att jag tänker på henne när november kommer smygande och vill in, det mörknar och hennes mamma väntar en fjärde, det är precis samma tid och jag vet hur hon oroar sig för jag känner det, ända här uppe, fastän skild från hennes kropp. Det är omöjligt att inte tänka på Stella, att inte sörja Stella.

Och Sara. Jag letar fortfarande efter Sara, överallt. Häromveckan satt jag på kyrkogården och grät i en halvtimme, stelfrusen och svimfärdig. Inte så mycket över henne som över mig. Och allt det där jag ville säga och allt det där jag inbillar mig att hon skulle svara. Och vanvettet. Det är vanvett, allting. Jag skriver, ursinnigt men andefattigt. Det ekar stumt, antingen blir det urvattnat eller så blir det så kompakt att det inte går att andas mellan orden. Samtidigt vet jag att början, jag har redan skrivit början. Så många gånger om, på så många ställen. Jag måste samla ihop mina papper, jag måste ta stumparna i pepparkaksdegen och knåda nytt. Och fortsätta. Det är det som är det svåra, att fortsätta, för det är en avgrund. Jag vet inte vad som kommer att hända när jag fortsätter. Var jag kommer att hamna.

Det slog mig att jag inte hade några kort på min mormor. Jag vet att det fanns ett, i mitt album, med mig i dopklänning i hennes knä. Men det förefaller borta.
Det händer att jag glömmer leva för att jag söker efter mina döda. Inuti mig, omkring mig, i det gulspräckliga i mina ögon, i jorden i Småland. Döden är oresonlig, viker inte undan.
Jag orkar inte minnas att de är döda, jag tar dem för levande och försummar att riktigt andas.

jag lär mig aldrig stava Vigdís Grímsdóttirs namn

Idag hände något alldeles besynnerligt, men roande.

Jag har stulit mig tillbaka till Engelska Parken för en kurs i Modern isländsk litteratur. En av kursdeltagarna var en pratsam äldre herre, och det första jag tänkte när jag såg honom var att han låter ju precis som min farbror Folke. Beter sig faktiskt lite som honom också.

Sen lyssnade jag på honom tala en stund och avgjorde att han definitivt måste vara från Småland. Kanske Växjö-trakten, åtminstone. Så jag log, och frågade honom varifrån han kom. Han log tillbaka och svarade:

- Älmhult, i Kronobergs län.

Då tappade jag hakan.

I övrigt har jag slutat jobba men inte slutat ha ont överallt från hjässa till fotsula, blivit blixtinkallad på intervju och varit en hårsmån (delad etta) från att bli gymnasiebibliotekarie i Katrineholm, gråtit en hel del, åkt till Småland, mordhotat de inspelade reklamrösterna på SJ:s telefonlinje, varit världens sämsta vän, spelat färdigt Final Fantasy XII och slutligen blivit lovad praktik av en mycket, mycket vänlig rehabiliteringshandläggare på Arbetsförmedlingen. Jag återkommer.

been working for the church while your life falls apart

I tisdags fyllde jag år. Tjugosex, gubevars. Jag gratulerades ivrigt medelst sms, telefonsamtal, vykort och internethälsningar. Mamma ringde och frågade "hur känns det" och jag blev nästan irriterad. Jag börjar förstå hela grejen med att bli äldre, vuxen, för hur det känns är att det inte känns alls. När man är barn längtar man ju efter sin födelsedag i en månad. Och därpå följer några betydelsefulla åldrar; myndig - CHECK, systembolagslovlig - CHECK.

Tjugofem är ju en sådär medeljämn och bra ålder. Men därefter är det ju bara utförsbacke. Vari ligger poängen med att fylla tjugosex? Jag får inte längre åka på ungdomsrabatt på tåget, det är ju förjävligt! Jag misstänker att det är meningen att jag ska vara såpass vuxen att jag även har en stabil inkomst. Jomenvisst! Eller hur! Och själva tanken på att jag någonsin, någon gång i mitt liv kommer att fylla trettio, den är ju rentav löjlig?

Men jag börjar bli sådär omärkligt vuxen. Som att jag köper en blomma och gratulerar mig själv. Och att JAG bjuder arbetskamraterna på fika på MIN födelsedag. Det var för övrigt en dödstrist födelsedag på många sätt, jag körde inleverans på lagret och hade så ont att jag nästan grät. På tisdag har jag min sista dag och det är nog en herrans tur, för jag äter oförsvarliga mängder smärtstillande, vilket givetvis leder till att jag har konstant ont i magen. Nån måtta.

Idag ska jag emellertid köpa ett busskort för mina sista sex resor till jobbet. Jag ska fuska med ett ungdomskort. Till och med nitton. Babyface forever!


Dagens T9: potatislsmleuter

vreden är lifsens rot

Det här med heltidsarbete går mig förbi. Att man ska ägna hälften av sin vakna tid, fem dagar i veckan. Att helgen är så kort, den är bara borta innan man hinner bygga bo i sängen igen.

Nu arbetar jag ju inte ens heltid, vilket för övrigt höll på att bli slutet på mitt arbetande i veckan. Men dag ut och dag in. Jag har lyssnat genom hela Lifsens Rot. Rönnogs ursinne. Åh, den boken är ett mästerverk i sig, men när hon läser den? När hon får lov att sjunga ut varje ord just som det skall vara, varje darrning på rösten? Jag vaknar och blöder näsblod och har drömt, om henne.

Arbetet, ja. De vägrade låta mig gå ner i tid, sade åt mig att sjukanmäla mig om det var så att. Jag blev gråtfärdig och trött och tänkte att jag inte skulle pina mig, men jag blev väl arg också och i bara farten var jag bäst på sorteringen den kvällen. Och det lönade ju sig, mitt raseri. Häromdagen gick förmannen runt och delade ut förlängning, jag tror de allra flesta fick. Men när han kom till mig skruvade han sig och undrade om jag kunde jobba heltid. För att de behöver, för att de helst vill ha. För att de annars inte vill ha. Jag förklarade att det var omöjligt, och han beklagade, för han tyckte att jag var så jävla duktig.

Och han skojade inte. Jag förlikade mig och tröstade min fattigdom med vila och lata dagar och att så får det helt enkelt lov att vara. Men en halvtimme innan jag slutade ropade han på mig och förklarade att han ringt och pratat med alla de andra cheferna och att de ångrat sig. Att jag fick bli kvar september ut som de andra. För att jag är så jävla duktig.

Så jag och foten talar allvar med varandra. Saker som att kunna betala hyran ända in i november, oavsett vad Försäkringskassan hittar på för strunt. Att skjuta ångesten framför sig och hoppas att den slinker ner i en grop någonstans, när hösten borrar in klorna i bröstet på mig och knycker till.

Blommor. Blommor och värktabletter, och en skopa glass.

Dagens T9 är för övrigt puttade makaroner. Fniss.

fader vår som är i salmon martinsson

Så jag morskade upp mig och kröp ihop och bad dem, om att få arbeta lite mindre. En timme mindre om dagen, eller en dag mindre i veckan. Och sedan kände jag mig usel. Liksom otacksam, och ganska fattig. Så att jag måste arbeta med ursinne, liksom andfådd, piska mig att göra lite mer, vara lite ljusare.

Jag får besked i morgon. Om huruvida.

Igårkväll när jag kom hem hade jag fått ett brev, mycket vänligt men mycket hotfullt, från Försäkringskassan och mitt skrot till handläggare. Hon upplyste mig, mycket vänligt men mycket hotfullt, om att min ansökan kommit in per den 16 juli, men att de ännu väntade på läkarutlåtandet, och att om det inte vore dem tillhanda senast den tionde september skulle det bli jämmer och ve och kanske ett avslag.

Jag hade tid hos Eva, kuratorn, idag klockan elva. Tänk att jag visste, så fort jag vaknade, att det skulle bli en enda räcka av elände. Eva sade att hon skaffat mig en tid hos doktorn, den sjunde. Oktober. Då började jag nästan gråta, men nöjde mig med att räcka fram brevet och säga "det här får ni för fan styra upp".
Det är inte mitt fel att:
A) Försäkringskassan tog ett halvår på sig att ta det första beslutet, fast det som allramest ska ta fyra månader.
B) Doktor Per hade semester i två månader.
C) Ingen skaffat mig en tid omedelbart när han kom tillbaka. Jag tjatade och låg på redan i juli, om att det måste och det måste NU. Och sedan igen i augusti. Och igen.

Ni fördärvar mig. Förstår ni inte det?

Så Eva satte sig och ringde skrotläggaren, medan jag satt och var rasande. Så lovade hon att försöka ordna. Jag stannar här på svältkanten, tror jag. Jag hoppas på så lite numer.

Och på jobbet rev jag mig på vassa bokhörn och klämde mig mellan backar och slog huvudsvålen i metallhandtaget på en sorteringsvagn med ett enda TJONG. Jag svär vid Svea Rikes Lagbok på att jag såg stjärnor och kanariefåglar, och jag var lite grön i ansiktet och förfärad i närapå en timme. Man blir så rädd, när det smäller sådär. Nästan ingen mat hann jag få i mig under dagen, så matlådan försvann i tre tuggor klockan sju.

Nu bränner och isar det under fotsulorna. Och varje ord jag skriver hör jag inuti mig med hennes röst, varje stavelse med hennes tonfall, med hennes tje och självklarheten i varje klang.

För jag lyssnar på Lifsens Rot på väg till Morgongåva, och på väg hem från Morgongåva och hon är överallt i mig, i varje finger, i varje krök, i varje muskelfäste. Kära dej. Du är i mig.

det står efter livet

Jag tror att min fot är på väg att säga upp sig. Resten av mig är trött, men skaplig, trivsam rentav. Men foten står och skriker i panik "såhär får det fan inte gå till!".
Jag vägrar fortfarande medge att jag är svag, att jag inte riktigt räcker till. Fast jag vet att det inte längre kan hjälpas, att jag inte rår för. Men det smakar så gott, att vara duktig.

Jag pratar med en ny bekantskap, han säger att jag är en fin människa. Men att han önskade att jag inte tog allting så hårt hela tiden. Att det jag skrev inte smakade så mycket blod. Att jag inte gick runt och kände så mycket smärta.

Gud vet, det önskar jag också ibland. En smula lätthet, att låta saker glida stillsamt genom fingrarna istället för att rusa omkring med knutna nävar. Men jag tror inte det går för sig, jag tror inte jag kan. För i slutet av dagen, när jag sitter på bussen med uppdragna knän och försöker vicka på tårna utan att få sendrag och kramp, då lyssnar jag på Sara och vet Att.

Att det finns en orsak till att jag kysser fingertopparna, lätt, och låter dem stryka hastigt över Jernbanan när jag hittar den i plockraderna.

Att mitt bröst är en kokande kittel av kärlek och vrede, av kärlek och vrede. Och av språk. Så att det måste sippra ut även till vardags, kanske helst rentav. Detta jag vill och måste säga dig, nu, utan att nagelfara och förneka.

Att,
att jag bara kan vara i, vara till,
när det står efter livet.

det går an

Det är närapå midnatt, jag har blåst ut ljusen. Idag gick jag på stan, egentligen för att köpa kuddar och kantareller - vilket jag gjorde, men jag råkade också komma hem med åtta glaslyktor från Indiska och fyra blomkrukor. I morgon ska jag köpa gröna växter för pengar jag egentligen inte har. Eller, snarare har råd att göra av med. Jag inbillar mig att om jag har riktigt många krukväxter ska jag komma ihåg att vattna dem.

Det är närapå midnatt, jag har lyckats försnilla vartenda lypsyl jag äger. I morgon är det måndag, och jag ska till jobbet igen. Jag har jobbat i tre veckor på mitt boklager, och jag fick förlängning med ytterligare två, till att börja med. Mina fötter överväger att självantända och ramla av i ren protest, men man vänjer sig. Och jag får gå med i A-kassan. Med tanke på sommarens diverse olika huvudbry är det ett kopiöst genombrott. Jag har fått lära mig packa böcker nu, det smakar fabrik på fyrtiotalet där jag står vid rullbandet och sveper ihop kartongkrysset, tejpar, klistrar och iväg. Men det går an.

Detta är mitt dike. Jag spadar ut mitt hemman, sänker min sjöbotten. Jag plockar sten ur min åker, för att bryta jorden, för att kuva den, för att få leva ytterligare en vinter. På svältkanten, men vid liv. Och nästa sommar, nästa sommar skall jag svepa handen genom havren...

Om söndag far jag till storstaden för att se världens bästa band igen. Tills dess lever jag på de små, enkla gracerna. Som ett kilo kantareller, jag stuvar dem på en höft och äter med sked. Som nyfärgat hår, som pizza med arbetskamraterna på en halvtimmes matrast klockan sju.

Eller som dagens ord i T9: överskåttat.

frakturerad

Vänsterfoten och jag. Vi är lite less.

Helgen förflöt i grundmurad lättja. Jag hade för avsikt att städa, det ser bedrövligt ut här hemma, men det fanns varken ork eller motivation. I fredags kväll, när jag kom hem, hade jag så ont i foten att jag satt och grät. Ni vet, när man inte ens kan kontrollera det. Dripp dropp ner på tangentbordet.

Min vän sade "är inte du den sista människan i världen som borde jobba på lager" och det är för all del sant. I en perfekt värld skulle jag inte behöva det heller, men nu behöver jag det. Nu är det ett måste. Så det minsta man kan begära är väl lite jävla smärtstillande?

Men tji!

Jag ringde vårdcentralen redan i tisdags för att fixa en läkartid. Mina smärtstillande har nämligen just blivit narkotikaklassade och den nya innedrogen i Uppsala. Tack för den Televerket. Nu blir jag automatiskt misstrodd så fort jag behöver ett recept, trots att jag inte ens tar dem en gång i veckan. Min första läkare, ortopeden i Västerås, skrev ut hundratals. Och de räckte några år. Men nu är det husläkaren som gäller och det ska rynkas på näsan och prasslas med papper och sägas "det är faaaaaarligt med Tradolan". Jo jag vet det. Det är därför jag bara tar dem när det gör så helvetes ont att jag varken kan gå, stå eller sova.
De tog slut redan i somras, men jag väntade som ett tålmodigt barn på att doktorn skulle ge mig besked om min bröstbensröntgen och knuten där. Så att jag kunde passa på, att be om ett nytt recept. Nehej, ingen hörde av sig. Och sen hade hon väl semester, tänkte jag.

Som sagt, jag ringde i tisdags. Fick veta att jag skulle bli uppringd för tidsbokning fem i tre. Jag skojar inte. Fem i tre. Jag ringde tillbaka och sade att det går inte, då hetsar jag mellan bussen och jobbet. Återkommer i morgon.
I onsdags, när jag väl fått mitt samtal en halvtimme efter utsatt tid, fick jag besked om att min läkare är på semester. Nu, och i tre veckor till. Femte september kan du få en telefontid. Eller en besökstid hos en annan läkare.

FEMTE SEPTEMBER?

Okej, så i fredags satt jag och grät. Igår ringde jag sjukvårdsrådgivningen för att få en tid till närakuten. Fick veta, nej, det finns inga tider, men gå dit på drop-in. Jag skruvade mig, gruvade mig. Det ösregnade, jag tänkte, kanske sen, eller kanske tidigt i morgon. Vilket var en jäkla tur, eftersom jag senare under kvällen blev uppringd av en bekymrad sköterska som sett anteckningen om mitt samtal och ville informera mig om att närakuten inte skriver ut värktabletter. Kanske att man kan få en eller två med sig hem i handen. Men inte så starka som Tradolan. Ne-ej. Policy.

Lätt förtvivlad steg jag upp åtta idag. Ringde prick halv nio, när man kan börja få tidsbokning. Fick veta att jag skulle bli uppringd tjugo över tio. Ja. Tjugo över tio. Vilket jag blev! Varpå följande upplysningar utdelades:
"Ja, vi har ju inga akuttider kvar idag."
"Ja, det är ju måndag, det är jääääättesvårt då."
"Nej, jag har ingen tid förrän tidigast om en vecka."
"Man måste ringa och ringa. Det är måndag vet du."
"Du kan väl ringa igen i morgon? För en akuttid."

Då lackade jag ur på henne. Det är kanske elakt. Det är inte hennes fel att systemet är så urjota jävla korkat. Men nån måtta.

"Okej, jag har en kvart här, i morgon, 9.30. Det räcker ju inte egentligen... men vi försöker med det."

Tack. Klick.

visa, tillägnad all ömklighet

Jag har så jävla ont i fötterna. Och svär gör jag, som en borstbindare, som en matros, som en LAGERARBETARE.

Men minns detta, om det aldrig någonsin blir något av mig:






Jag är en sjutusan till bokplockare.

i mitt anletes svett 2.0

Jag har blivit knegare igen. Med betoning på KNEGARE. Jag spenderar kvällarna bland pallar och backar på ett gigantiskt lager. Och skyfflar böcker. Herreminjävul vad jag skyfflar böcker. Hundratals bara idag. Igår ställde jag upp dem på hyllorna, oändliga rader av kodade stålhyllor, scanna antalet, scanna boken, lägg i singelbacken om handdatorn säger till, ställ på hyllan, scanna hyllan - handdatorn börjar skrika och gorma om jag gör fel.
Idag plockade jag böcker, med en lista i näven och ett bord och plastbackar. Trava upp dem på ena armen, pricka för, det är en salig röra av gå-ner-i-vikt-böcker och kurslitteratur och fantasy och deckare och allsköns SKIT rent ut sagt. Jag är helt omkullvräkt av alla dessa böcker som jag inte visste fanns men som folk skriver och som andra köper. Emellanåt en Karl Marx eller en Strindberg-samling, men säkert tio-femton Liza Marklund-pocketar. Jävla Liza Marklund. Jag har god lust att lägga en liten lapp i de böckerna, "vad fan är det du läser människa?".

Så ja, jag knegar. Och jag vet inte om jag någonsin i mitt liv har varit så fysiskt utmattad. Jag går till bussen, den tar femtio minuter till Morgongåva, sen måste jag stressa som ett litet djur eftersom världens sämsta stationsplanerare har lagt den enda järnvägsövergången åt helvete långt bort från allting, från busshållplatsen, från AdLibris, från själva stationshuset för höge farao. Om jag inte vill klättra över spåren och forcera en halvt ogenomtränglig djungel måste jag gå runtom. På tio minuter. Sen vandra upp och ner längs med hyllorna i två timmar, tio minuters rast, två timmar till, en halvtimmes matrast, en timme till.

Mina fötter. Alltså gud, mina FÖTTER. Jag googlar stödstrumpor och tackar mitt envisa, sega bondbarnsblod. Men mina fötter.

Dagens höjdpunkt var för övrigt den här fascinerande volymen.

Notera sidantalet. Notera vikten. Och betänk sedan att jag släpade fram TJUGOEN exemplar av fanskapet.

Tjugoen. Gånger 1,6 kg. I mitt anletes svett har fått en helt ny betydelse. Å-heeej.

sad-eyed lady of the lowlands

Hela min tillvaro just nu kretsar kring Arcade Fire - Intervention.

håll näsan över ytan tills det vänder

Jag har fått ett jobb. Och jag är pepp som en nypepprad palt.

Nej, det är inte på bibliotek. Men, det involverar böcker. Visserligen i sin allra enklaste form - jag ska plocka, packa och sortera böcker på AdLibris lager i Morgongåva - men det innebär att jag får vara i närheten av det jag älskar mest i världen, jag får röra böcker, vara bland böcker. Enkelt kan vara bra ibland.

Det är inte stadigvarande. Först är det prov halva augusti, därefter september ut, därefter KANSKE till årsskiftet om de vill kan och behöver. Men ärligt talat, jag behöver bara någonting just nu. En avspark, ett datum, en inkomst om så bara för ett par månader (jag tänker givetvis charma dem så att de vill ha mig kvar hela september). Och skulle det ta slut där kanske tomtarna på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kan skaffa fram en praktik åt mig efter det. Jag ska jobba 75 procent, så jag behöver inte ge upp min aktivitetsersättning och trasa sönder mig alldeles.

Jag börjar den elfte augusti, vilket innebär att nu tänker jag begrava den här ångesten, den här hopplösheten, och leva lov i tre veckor. Leva ledig, lätt, ljusare i blick. Det kanske kommer tillbaka, om några månader kanske jag är halvt utblottad igen, men då får vara då. Inte nu. Jag kommer hata mig själv i november, om jag låter sommaren gå mig förbi.

För övrigt är det inte alldeles fy skam att trycka in en fot, även en trasig sådan, på Sveriges största internetbokhandel. Bosse, dagens räddande ängel, tyckte att det lät hur tjusigt som helst att få en bibliotekarie till att packa böcker åt dem. Och antydde att om man skulle bli kvar kanske man skulle få annat att göra.

Förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till...

i'm busy mending all the pieces

om tisdagkvällarna går jag på hemliga möten för att lära mig hantera min skräck för sorgliga slut

Så skrev jag i en dikt för nästan just precis tre år sen. Om så ändå vore. Jag är samma crybaby som någonsin förut. Just den här tisdagskvällen håller jag mig dock med en annan sorts terapi. Den där jag och Conor Oberst skakar dansar stampar vevar bort ångesten på mitt lätt grusiga parkettgolv. Conor är en riktig hedersknyffel. Han är som en vit skjorta, goes with anything. Vare sig jag jublar, hatar, rasar, gråter eller dör kan jag alltid lyssna på Bright Eyes. Bäst av alla är Let's not shit ourselves (to love and to be loved). Tio minuter av allting, en låt så arg och uppriktig att hälften censurerades bort på MTV, såklart. Resultatet är dessutom alltid detsamma; allt eftersom låten trummar på bygger jag upp en ilska, mitt hjärta hamrar, jag vill dansa som en dåre, falla ner på knä och slita ut hjärtat och skrika "OH AND THE BLUES I GOT THE BLUES, THAT'S ME och därefter, när adrenalinet sprutar hejvilt mellan receptorerna kommer den ödesdigra nästsistaversen:

Well, I awoke in relief.
My sheets and tubes were all tangled
weak from whiskey and pills,
in a Chicago hospital.
And my father was there,
in a chair, by the window,
staring so far away.
I tried talking, just whispered,
"...so sorry...so selfish..."
He stopped me and said,
"Child I love you regardless
and there's nothing you could do
that would ever change this.
I'm not angry. It happens.
But you just can't do it again."

Jag har liksom inte en chans, att värja mig, så jag börjar gråta. Varje gång. Men den bra sortens gråt.

Jag skulle göra vadsomhelst för att få höra den låten live, för att få stå där och bara stampa loss som ett litet inferno. Jag tippar att jag inte är ensam om det. Därmed till dagens egentliga ämne. Det är ju populärt att göra listor. Jag älskar listor. Det är populärt att utmana andra att göra likadana listor, också, men jag vet faktiskt inte vem som läser det här eländet till blogg just nu så jag gör en allmän uppmaning. Dela med er vetja. (Ica, till exempel, trots att jag glömmer bort hälften av dina utmaningar?)
Fem låtar som du skulle sälja din mormor för att få höra live. Såhär till exempel:

1. R.E.M. - Find the river
2. Bright Eyes - Let's not shit ourselves (to love and to be loved)
3. Sigur Rós - Flugufrelsarinn
4. Jeff Buckley - Hallelujah
5. Muse - Unintended

Som synes får det gärna vara hur orealistiskt som helst. Jeff Buckley är ju nämligen död. Jag såg Rufus Wainwright göra den, som en tribut, förra sommaren och det var fantastiskt. Men det är Jeff jag skulle mörda för.

Om man vill kan man youtubelänka också. Jag hade högtflygande planer på att göra det med hela listan, men kom av mig när den bästa versionen av "Let's not" mystiskt blivit borttagen. Så jag ger er nummer fem och min aldrig sinande förtjusning över hur det verkar som om Matthew Bellamys röst ska brista när han sjunger "pieces",
men bara inte gör det.

jag har inte så pass som ett rep

Egentligen är det en vedervärdig titel att ha. För allt den säger; åtta ord och i dem ryms hela undergången. Det bittraste av bittraste nedstigande. Hur man stiger upp för att sedan stiga ner. Ladubjälke, lyktstolpe. Jag har inte så pass.

Det finns ett ögonblick, här i Stockholm, det finns ett ögonblick på tunnelbaneperrongen om man ger akt på mig. När tåget kommer. Ibland stirrar jag stint i fronten, ibland vänder jag mig bort men det är samma sak jag gör. När tåget kommer. Jag tar spjärn, med ryggen och fötterna. Jag koncentrerar mig. Jag försöker inte säga att jag går runt och är konstant självmordsbenägen för det är nämligen inte sant. Kanske är det tvärtom. Jag tar spjärn på perrongen för att jag inte vill, för att jag innerst inne inte inte vill. Jag koncentrerar mig så att det bränner i strupen, för att jag är rädd för mig själv, för vad jag skulle kunna få för mig.

Ja, just så. För vad jag skulle kunna få för mig. Så har det varit i över sex år nu. Tunnelbanetågen. Motorvägarna. Broarna. Jag kan inte undkomma dem, så jag koncentrerar mig, håller emot och ögonblicket är förbi.

Jag vet ju vad det kostar mig, att få för mig. Det är inget jag tänker göra om.



Ibland är det den enkla kärleken som är bäst. Som när min mamma köpte en samlingsskiva med opera enbart för den här. Eller sextonåringen som grät över sina sönderbrända böcker och lyssnade på Zuccheros något enklare, mer anglifierade version om att få vara barn för evigt. Och gåshuden.

slagen till slant

Min mage har gått i personlig konkurs. Det var ju inte direkt oväntat. AF-tanten förmanade mig, Ica har kommenderat mig och alla mina människor trugar mig. Men jag kan bara inte äta. Jag vaknar med bröstkorgen som ett galler av bly, som ett fängelse. Som om min kropp är Död mans kista komplett med femton gastar. Det finns en gräns, för hur mycket konkret, konstant ångest en kropp kan tåla. Jag gråter lite då och då, i smyg. Som igår, på bussen, bortvänd bakom solglasögonen. Men varje gång jag gråter blir jag rastlös och tänker att jag måste göra något, det måste hända något, jag måste någonstans. Jag kan inte bara vara, för varandet har blivit olidligt. Utan lätthet.

Jag är kedjad i bojor och totalt oförankrad. Hur går det ihop?

Alla säger att det kommer att ge sig, det kommer att lossna. Kristina, din tid kommer. Jag vet nog det, egentligen. Men hur klarar man tiden däremellan, när man inte vet NÄR. När man inte vet om det kommer att rassla till i morgon eller nästa vecka, nästa månad, nästa år? Om jag hade en tidsram. Och en överlevnadsplan. Hade jag haft CSN kvar hade jag gett blanka fan i allt vad skuld heter och bara gått och läst. Det är ju egentligen det jag är bäst på, att lära mig saker. Jag är så jävla duktig i skolan. Men 14 studieveckor kommer man inte långt på. Inte ens en termin.

Det som gör mig arg är att det inte måste vara såhär. Det är inte som att det här är en ny känsla. Jag har levt med gravmull i munnen i åratal, fast av andra, mer snåriga orsaker. Jag har mått exakt såhär hundra gånger förut, på grund av stormar inuti. Och jag tog mig igenom det, jag gjorde mig starkare, jag gjorde mig levande. Och så brister det utanpå, runtomkring. Det är tammefan inte rättvist. Jag känner mig som ett barn som blivit orättvist behandlat. När mamma missar att berömma en för hur fint man gjort, men man får skulden för att brorsan slagit sönder något. Den där djupa, intensiva känslan av att såhär får det fan inte gå till.

Jag kan inte göra så mycket åt arbetsmarknaden. Jag kan inte bli arg för att jag inte blir anställd, för någon måste ju få det och någon måste bli nekad. Om fem personer kommer på intervju är det fyra som måste få nobben. Det är bara matte. Att jag sen skulle ha både lättare för att få jobb och få högre lön om jag bytte ut en kromosom är en annan femma.

Jag kan bli arg över gapen mellan stolarna. Över handläggare på Försäkringskassan som tycks vara anställda för att infernaliskt tortera trasiga människor eller bara i största allmänhet inte göra sitt jobb. Över ett träskalligt system som förutsätter att alla människor, oavsett situation de hamnar i, redan har jobbat heltid i minst ett år. Sjukförsäkringssystemet går ut på att man har en arbetsgivare. Arbetslöshetssystemet går ut på att man har haft en arbetsgivare. Inte under några omständigheter får man ha sysslat med något annat, till exempel att studera vid universitetet för att kunna syssla med något som man är bra på och brinner för. Eller vara så otaktisk att man blev sjuk innan man kom ut i arbetslivet. Eller, ve och fasa, en kombination av de båda ovanstående.

Jag dricker apelsinläsk i Västra Skogen, för att se om det går att rädda lite av magen. Undrar om jag ska packa ihop, åka hem och vara ynklig. Det är svårt att vara ynklig när man bor hos någon annan. Det är svårt nu.

åh - det rosslar - det brinner mitt bröst

Jag har gått i temporär exil. Jovisst. Jag, min laptop och min diktsamling med Dan Andersson har flyttat in hos Frugan i Västra Skogen. Där skall vi enträget sluta att dö och uppamma någon form av frihet, skrivarinspiration eller bara sällskap så att vi inte måste ligga ensamma och gråta för jämnan. Och så har vi färgat mitt hår igen, såklart.

Balsam Karam slåss alltid för mig, och jag alltid för henne. Vi möttes sådär slumpartat, på ett poesicommunity, för fem år sen och det var den mest omedelbara kärlek. Jag sade åt henne att hon skrev som Sara Lidman, närapå. Hon kontrade med att fria. Jag sade ja utan att blinka. På den vägen är det. Ingen av oss bor längre i Västerås. Båda lever hyfsat knapert och älskar böcker. Båda skriver. Inte för att jag härav vill jämföra mitt skrivande med hennes. Jag vet att jag kan. Men hon gör. Hon gör det med disciplin och hon gör det så jävla bra att jag vill klippa ut varje ord på papper och kyssa det. Som ordväxlingen:

Har du blivit smalare Balsam?
Nej, bara jävligt mycket mindre som person.

Inte helt korrekt citerad, men grundtanken.

Och så detta hur hon orubbligt tror på mig.

jag lever men väntar på smällen

Det här är nästan för bra för att man ska orka med. Men gör ett försök. Det är för bra för att inte orka med.

pu'uhonua a honaunau

Det är fascinerande hur snabbt det urartar när det urartar. Det är rakt in i bergväggen. Multisystem organ failure, allting krackelerar liksom i tur och ordning. Slutar sova. Slutar äta. Gråter minst två gånger om dagen. Magknip (jamen konstigt?). Ryggskott. Och så det där med att glömma att andas, bokstavligt talat. Det började när jag var tretton-fjorton nånting. Jag hyperventilerade om kvällarna, allting domnade bort. Det kommer och går, som värst när jag är bekymrad. Jag håller andan, får syrebrist, kippar efter luft i ett par tre stackato-andetag, får syreöverskott eller koldioxidbrist, vet inte vilket, och det gör ännu ondare i ryggen. Jo, det är livat. Och jag vet att det bara är ångest. Och jag vet att allt bara blir sämre av att inte äta.

Men när det bara inte går?

Jag for till Hammarbyhöjden, gömde ansiktet i ett armveck, spelade Final Fantasy XII. Ett gudasänt avbrott, en fantastisk tillflykt, men det nattsvarta kom ikapp redan på tåget hem. Så mycket tid att våndas. Jag praktiskt taget scannar Platsbanken efter något som jag kanske skulle kunna. Är alltid okvalificerad nånstans. Klart att det är värt att söka ändå, men hur skriver man en sådan ansökan? Hur säljer man sig själv till ett jobb som man egentligen inte har några skills för, när man inte ens lyckas norpa ett där man har.

Jag kan vrida mina händer och säga samhället, semestertider, döda eller dödas. Men i slutändan är det jag som känner mig sämst. Sämst på att nätverka, sämst på att ta mig i kragen, sämst på att bita ihop?

Nej, är det något jag kan är det att bita ihop. Så att blodet forsar ur mungiporna.

Jag planerar små utvägar:
Isländska 3, om de nu ger den - ger mig åtminstone tio veckors halvtidscsn om jag har räknat rätt och fler underbara föreläsningar med Heimir, min hjälte.
Nybörjaritalienska på Folkuniversitet - kostar pengar men ger mig en smula glädje.
Intensivkörkortskurs - det är fanimej på tiden. Och så kan jag ju söka ytterligare några jobb. Se där. Jag avancerar. Men ändå. Min nuvarande inkomst är på under 3000 i månaden. Nu i juli är det hyra igen. Ja, jag har pengar på banken. Undanstoppade korvören, förvärvade genom ren tur egentligen. Jag reder mig ett tag till. Men.

Jag längtar till Hawaii. Hur jag måste ha lämnat mitt blytunga hjärta i den smått absurda säkerhetskontrollen i Frankfurt då de vände ut och in på min ryggsäck (och bombtestade mammas skor!). Jag vill slita ut det här, kasta det i havet. Så kan det ligga där och värka. Som Linas tand på Smedbacken. Känn på du.

motorhaveri

Nog blev det spektakel, allt, på Arbetsförmedlingen, men inte så mycket av sorten "Kristina slår näven i bordet och ryter att hon ska ha jobb" utan snarare "Kristina står och knappar in saker på en dator när hon blir vit i ansiktet som nytvättade kalsonger och är i färd med att dåna". Jag kraxade till min tant att jag behövde vatten och hon satte mig på stol och sprang efter mugg och vips var det tre stycken där som beskärmade sig och lade mig på soffan i personalrummet och stoppade mig full med skorpor. Det fanns liksom ingen ände på hur bekymrade de var och de ajabajade mig nästan ömsint när jag bekände att jag knappt har varken ätit eller sovit och ville skicka hem mig ögonaböj. Det var ganska rart, i synnerhet eftersom jag verkligen var svimfärdig med svajande ben, skakande händer och skallrande tänder. I själva verket var alla så kolossalt trevliga och icke-besvärliga att jag började undra om jag hade gått fel och snubblat in på ett hotell. De bad mig höra av mig i augusti och säga hur det går. Kan jag väl.

Å andra sidan uppbär jag ju inte ens den allra ringaste form av ersättning för min arbetslöshet, så de kan inte gärna ställa krav på mig. Jag kan inte gärna bli mycket mer utblottad.

Men det är också ett djävulens påfund detta, att överallt i alla texter och faktablad och tips bli uppmanad att genast anmäla sin arbetslöshet till arbetslöshetskassan. Jag får ju förihelvete inte ens gå med i arbetslöshetskassan eftersom jag är arbetslös. Det kanske inte ses som regelrätt eller normalt att vara snart tjugosex och inte ha jobbat tillräckligt mycket för att hinna bli medlem i a-kassan, men det är ett faktum och det är inte som att jag är ensam om det. Så, eftersom jag förolyckats till att vara sjuk ska jag ha så absolut lite som möjligt.

Om jag nu skulle få praktik, till exempel, skulle mitt uppehälle finansieras av aktivitetsstöd. Det ska ligga på lägst 320 kronor om dagen, före skatt. Emellertid inte. Om du inte betalar dina a-kasseavgifter eller inte är med i a-kassan får du bara 223 kronor om dagen. Fortfarande före skatt. Men, säger de, om du går med i alfakassan, då får du 320! Men jag får lik förbannat inte vara med, så då kan jag gott leva på ett par tusen kronor mindre i månaden. Ska man jävlas ska man ju göra det med besked.

Så det här med att äta, det har blivit ett helt projekt, när magen är full med något svart, klibbigt som tjära men inte luktar så gott. Jag köpte tre trepackspaket med Varma koppen. Drack två koppar teskedsvis. Tuggade i mig tre skivor ost. Vaknar efter fem timmars sömn och börjar vanka. Jag går på hyperdrive, fast med soppatorsk. Hur nu den ekvationen går ut.

Argast blir jag på mig själv. För att jag inte lyckas vara stolt över hur mycket och bra jag försöker, utan bara går runt som en deprimerad seriefigur i ett regnmoln av konstant skuld, för att jag inte gör mer. För att jag inte gör bra nog. Jag går och fördärvar mig, som morfar skulle säga. Gräbba lilla.