charmig och kompetent

Shit vad trött man blir av att vara bäst. Och pollen. Att gå runt och vara bäst i pollensäsongen är en jäkla bedrift.

Man kan ju tycka att jag borde gjort karriär som springvikarie redan för två år sedan sådär, men man kan inte alltid vara först bara för att man är bäst. Det tar lite tid.
Till exempel borde jag ha gjort följande redan för fyra och ett halvt (!) år sedan:
Att föra en liten logg över alla samtliga gissningar på vem min tatuering föreställer. Gärna med en liten poängsättning också. Jag tänkte mig något liknande:

Rätt person: 3 poäng
Fel person, fast åtminstone en kvinna (Selma Lagerlöf ligger högt i den kategorin): 1 poäng
Vilken mansperson som helst (den absoluta majoriteten, tack så jävla mycket): 0 poäng
KFC-gubben: minuspoäng, dumstrut och tjugo minuters timeout

Jo. Någon gissade KFC-gubben. Då blev jag lite... hettere... putt. Annars gissar de allra flesta Einstein. Jag medger att det är lite likt. Men nej. Ian McKellen och Allan Edvall har också varit på tapeten.

Det märkligaste är att åtminstone 80 procent av gissningarna framförs via ett jävla internetcommunity (ja, helgon) där en av bilderna som visar tatueringen har försetts med följande bildtext: "det är sara lidman. om du inte vet vem det är föreslår jag att du googlar och skäms. "

Tror du det är nån jävel som läser den? Hell no! Tror du nån googlar? Hell no! Tydligen förefaller "har aldrig hört talas om sara lidman vem e de?!!" verka som en lika användbar öppningsreplik för nya bekantskaper som "tja söt du är händer i helgen då?".

Vilket betyder inte alls. Noll poäng. Googla för fan!

åbogen 1819

Det är maj. Vårdträdet blommar i Småland. Och jag kan inte åka hem. Jag dröjer mig kvar en stund vid lönnarna på Vaksalatorg, som jag brukade göra i Vasaparken i Västerås, står stilla ett ögonblick, blundar, drar in doften. Tänk om. Tänk om det inte alls vore 2009 utan.. säg... 1987? Om jag fortfarande vore en blond, spenslig liten unge med runda kinder, oförstörd och obekymrad.

Det är vad jag ville åka hem till. Så jag kan inte åka hem. Den där jäkla ungen. Hon finns inte kvar, hennes hus finns inte kvar, hennes mor- och farföräldrar finns inte kvar, hennes hund finns inte kvar och inte en enda av kattungarna hon så omsorgsfullt uppfostrade. Hennes böcker och den lilla fiolen finns inte kvar och inte hennes dockor, fast jag tror att dockspisen står och samlar damm i förrådet på magasinet tillsammans med några bedårande små flytvästar.

Hennes kinder finns för all del kvar. Jag utnyttjar dem skamlöst i vår när jag går och nästlar mig in som springvikarie på diverse bibliotek och slår mig i backen på att loppet inte är kört.

Och som springvikarie på språng kan man ju inte gärna åka hem. Men.
Själva kärnan av min existens i exil står att läsa på en ÖLBURK.

Du kan ta smålänningen ur Småland, men inte Småland ur smålänningen.
Jodå. Med fyllig smak och kraftigt skum.

"jag är emot barnporr"; no shit?!

Jo, jag har hållit käft väldigt länge. Jag vet det.

Min morfar dog, och plötsligt ville jag säga så himla mycket, att resultatet blev ingenting. Som om det första jag skrev tvunget måste bli honom till minne, och det med rätta. Det fungerar givetvis inte.

Jag kommer aldrig kunna skriva någonting som gör min morfar rättvisa. Så fantastisk var han.

Och sedan dess? På tre månader? Jag jobbade som skolbibliotekarie i Stocksund ett par veckor (vilket resulterade i ett lönebesked i brevlådan idag, tack så mycket!) och påminde mig själv om att jag vet vad jag gör och jag gör det jag vill, även om det fortfarande innebär fattigdom och förtvivlan och att leva på nåder. Jag strävar dit jag vill, i myr-marsch: små steg, men envetna.

Det jag ville säga nu, är att jag finner det en smula komiskt att Piratförlaget, som ägs av våra mest nyanserade och utblottade favoriter i fildelningsdebatten, Jan Guillou och Liza Marklund, tycker att det är helt okej att entusiastiskt rapportera från Bokbytardagen. Help me out here? Om man ställer upp bord på Plattan och, helt utan att förära författare eller förlag en endaste krona, byter prylar med varandra, då är man tydligen en bokälskare som vill ge böcker nytt liv och främja social samvaro. Men om man tar en grej man har och låter grannen / morsan / nån snubbe i Indien få en digital kopia, samtidigt som man kanske får en annan av sammanlagt 30 pers över hela världen, då är man fanimej pirat och tjyv och i största allmänhet en omoralisk och uppsåtligen kriminell människa som vägrar betala för sig och veta hut.

Alltså lägg av? Ni får väl för fan bestämma er? Hur ska ni ha det egentligen? Antingen får ni godta att den moderna tekniken och den moderna kulturella människan är så funtade att de vill byta böcker med varandra, fast på ett lite snabbare, smidigare och smartare sätt än att stå med en kokbok på Plattan och hoppas att någon ska dyka upp på samma ställe med en ordbok. Eller så får ni stå för era moraliska värderingar om STÖLD och "vi ska ha betalt om du ska få lov att läsa och det ögonaböj", i alla lägen. Det funkar inte att bara peka finger halvvägs här.

Det är så mycket tjat om att konstnärer har rätt att få betaaaaaalt. Och jo, det kanske de har. De har rätt till att överleva och de har rätt till cred för något de har skapat och i dagens samhälle antar jag att det innebär PENGAR. Men något som Liza Marklund och Jan Guillou helt tycks ha glömt, när de sitter och skeppar ut sina jävla lastpallar med skitböcker till AdLibris (jag var där, om ni minns?) och räknar miljonerna på banken och gnyr om hur de blir bestulna på sitt surt förvärvade levebröd av en omoralisk generation, är att som författare är det inte först och främst en rättighet att få betalt.

Det är ett privilegium att bli läst.

youtube party pooper

Det är vansinnigt hur snabbt man blir beroende av Youtube, van vid Youtube, och heligt förbannad när något inte finns på Youtube
Eller ännu värre, när något har funnits men har tagits bort. När man vet att det har funnits ett grymt liveklipp eller en klockren AMV som någon har påtat med. Ett sånt där klipp som man blir lite tårögd av och vill se på igen och igen.
Så sent som idag hittade jag till exempel en lysande Heroes-FMV till den likaledes lysande låten If Winter Ends av Bright Eyes. Jag blir så jävla glad i själen av att någon har lyckats ta en låt som jag älskar och en serie som jag älskar och sätta ihop dem. Holy combination.
Men fan vet hur länge den får ligga kvar? Titt som tätt får man upp små aviseringar om att videoklippet inte finns tillgängligt i mitt land, eller ännu värre, att det har tagits bort på grund av legal claims bla bla bla copyright bla bla bla.

Vad i helvete? Hur dum i huvet får man vara? Är det inte dels den grymmaste bekräftelse man kan få som artist eller filmskapare eller någon form av skapande människa, att någon älskar det man gjort så mycket att de klippt ihop det med något annat och skapat något som är helt jävla amazing? Är det inte fantastisk reklam för Blue Öyster Cult att det fanns en helt sagolik AMV med klipp från Final Fintasy VII: Advent Children till Don't Fear The Reaper. Är det så jävla viktigt att hålla på sin copyright till Old Habits Die hard att musikvideon med klipp från Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som fick mig att börja gråta, måste suddas bort? Vem tjänar på det? Tror skivbolagspamparna och filmbolagsjättarna att någon sitter och skinnar dem på pengar som de skulle kunna tjäna? Att de vinner något på att storma in och säga appappappapp! Det här är vårt för så ska det vara och ni ska inte tro!

Satans stolpskott. Argast blir jag för att det är de riktigt bra klippen som ryker, eftersom det givetvis är de riktigt bra klippen som blir uppmärksammade. En hel konstform, ett skithäftigt nytt sätt att kanalisera sin kreativitet och sina känslor som tydligen inte är okej eftersom man lånar något bra som någon annan har gjort och gör en tribut.

Kvar sitter vi med elvahundranittontusen inte så talangfulla människor som sjunger in i en suddig webbkamera. Nej, det var inte vad jag ville se. Det var verkligen inte vad jag ville höra.

Tack så jävla mycket, WMG.

eller johnny english för den delen

Jag är Mr Bean. Ni vet när han ska ta hem julgranen. Eller parkera bilen. Eller packa väskan.

Det är jag.

I morse skulle jag spraya håret, sådär snabbt och nonchalant som man gör när man har lite småbråttom och inte bryr sig så himla mycket, egentligen. Jag blundar och sprayar runtomkring och glömmer sedan helt vad jag håller på med så att jag sprayar rakt in i ögonen när jag öppnar dem. Sådär disträ. För att inte tala om genant oelegant!
Alldeles nyss låg jag på mage på golvet och dammsög under sängen, för att sedan försöka knuffa en låda på plats, varpå förlängningssladden ryckte ut, varpå lådan kom på sniskan, varpå jag kröp in längre under sängen och befann mig i färd med att fastna, halvvägs in. Två sprattlande ben och ett arsle utanför, två vevande armar och en bröstkorg under. Givetvis slog jag i huvudet. Och armbågen. Och svalde en missad dammråtta.
Igår rev jag upp tumnageln på rivjärnet.
Förra året slog jag huvudet i en sorteringsvagn på AdLibris så att jag bokstavligt talat såg stjärnor och planeter. Det här är vad jag gör.

Jag är Mr Bean. Och samtliga mina blåmärken och hjärnskakningar tillägnas min kära vän T, för jag vet att han fnissar sådär rart varje gång jag berättar om dem, eller när jag snubblar över hans soffbord tre gånger inom loppet av tio minuter. Han fnissar finurligt, högt, ut i luften. Hihihi!

Sånt borde man göra oftare, hörni.

medan bomberna faller över Palestinas barn

I lördags stod jag på Sergels Torg med frugans hand i min och gjorde gemensam sak med, som det verkar, åttatusen andra människor. Tåget från Uppsala var fullsatt; vi hade näranog en liten demonstrationsförfest.

Det finns så sjukt mycket att säga. Som att kriget i Gaza inte är ett krig, utan en massaker; oursäktlig och helt utan proportioner. Eller att terror föder terror och när Israel säger att de vill bomba bort terrorister måste jag undra vilka de egentligen pratar om - några enstaka Hamas-ledare eller tusentals traumatiserade, sjuka, frusna, utsvultna barn. För jag kan svära på att några av dem, de som inte redan är döda vill säga, kommer växa upp med så mycket ilska och sorg och frustration att de om fem, tio eller tjugo år är beredda att göra nästan vad som helst mot vem som helst. Och jag kommer inte kunna klandra dem.
Jag stod på Sergels Torg och längtade efter Sara, som vanligt. För att de som höll tal visst var engagerade, men kanske inte så himla bra på att engagera. För att det behövs en sådan röst, en sådan människa som kan sätta själen i brand. För att vi var åttatusen som tågade förbi NK och Dramaten och alla flådiga hus på Östermalm och det var mäktigt, men hur ska vi få med oss de hundratusentals bara i Stockholm som inte vet, som inte orkar bry sig, som inte orkar tänka på ytterligare en sårig konflikt långt borta som ingen verkar kunna lösa.

Och sen tänkte jag på Björn.
Det här var 1983. Jag var ett halvår gammal och ljuvligt ovetande om världens beskaffenhet. Redan då, och fortfarande nu. Se:

och så tar hon till lipen igen

Idag fick jag postpaket, mina två exemplar av Tillflykt. Jag har haft lite svårt att bestämma mig, för hur många jag skulle passa på att köpa, så medan jag har tjatat på alla att skaffa den har jag suttit och väntat. Och inte haft en aning.

Det blev två till sist, ett till mig, och ett till min mamma. Hon har liksom kommit att bli lite investerad i det här. Det var mamma som tog med mig upp till Missenträsk, och det är mamma som är så kusligt lik. Ju mer jag ser av Sara, ung och gammal, desto mer står jag slagen i backen över hur hualöst lik hon är min egen mamma.
(Och för den delen heter en av Rönnogs småsystrar i Lifsens Rot Gunda, detta modersnamn som alla larmar om att de aldrig har hört talas om.)

Men så var det detta som jag inte visste alls, det där som Terese upptäckte häromdagen och jag höll på att dåna när hon visade. Det som jag för övrigt tror kommer göra Gunda extra förtjust när hon öppnar sin julklapp. Det är ju brukligt att klippa in recensions-citat på baksidan av en dvd. Men.. det är ju...

du lever på kredit

Hur tärd man blir när man inser vidden av sin egen otillräcklighet.
Att något viktigt fattas i mig, så att något viktigt obönhörligen måste komma att fattas mig? All tid är lånad, eller stulen.
Den tillkommer icke dig att klänga sig fast vid, eller gråta över. Var god och betala tillbaka, kontant.


December was just too sad,
For her to call a home.
Even with starry nights
And painted country roads.
There was nothing I could do for her
That I hadn't done,

And my desperation eyes showed
More than I think they should
Have shown.

She's just a whisper,
Paranoid of perfect people bound to disappoint
Her apartment life is easier
Than the one outside.
She can't get by on promises
That I always deny.

And my desperation eyes showed
More than I think they should
Have shown.


[Patrick Park - Desperation Eyes]

men ön susade och viskade

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

Det är så många saker. Hur en av mina bästa vänner, i en diskussion per sms kring olika sorters bibliotekariejobb (som jag lik förbannat inte får) säger "vi vet ju alla att du ändå bara kommer bli författare i slutändan".

Eller det här med skogen. Med jorden. Med blodet. Jag sitter på ett seminarium i Modern isländsk litteratur och det går upp för mig att jag, som Heimir uttryckte det, nästan tillhör en utrotningshotad art. Min generation har lämnat skogen bakom sig, byarna, gårdarna. De skriver om andra saker. Det är kanske inte så underligt att jag söker mig till Sara, till hennes diken, hennes envetet spadande torpare. Allt det där har jag ännu i mig, det är med mig överallt. Det är mitt ansvar nu, att ära jorden som födde mig, ära mina egna kronotorpare och utdikade myrmarker.

Eller bara det att jag börjar gråta, våldsamt och djuriskt, mitt i Tillflykt när de filmar Sara på teven. Jag ylar som en utsvulten varg. Sen sätter jag mig och skriver, ännu hulkande, alltid lika fattig och förtvivlad. Det finns inga extraliv. Inga utvägar. Men jag lovade.

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

om att låta bli

Jag har ett litet jubileum med mig själv idag. Egentligen är det ganska stort. Det är en stor sak. Men det bär mig emot att säga det högt, det bär mig emot att hålla räkningen till vardags. Så jag tänker inte brösta mig, jag tänker inte slå ut med armarna och säga "Se!".

Men vet detta; jag håller huvudet högt ikväll, intill adventsljusstaken på andra våningen.
Detta har jag gjort själv, detta som jag inte har gjort i två år.
Äran är min egen. Jag slickar i mig den, knivsudd för knivsudd. Min poäng med att vara såhär frånstötande kryptisk?

Det finns hopp. Även för skrotmajor som jag. Det finns hopp.

att vara människa på ingenting

Jag har blivit någon slags överlevnadskonstnär. Själva levandet går i ryck, som att trampa ner gaspedalen en gång varannan kilometer och hoppas att man rullar resten på ångorna. Det är de små gracerna, som jag redan har tjafsat om. Konserter med fantastiska musiker, helger med de allra bästa av vänner, seminarier med min favoritprofessor och världens ljuvligaste Julkalender. Jag drömde faktiskt om Julkalendern härförleden. Det är då man vet att det är vinter; glöm snöstorm och pepparkakor.

Jag har inte hört så mycket som ett pip från det där jobbet jag suktade efter så, och det gjorde mig tung och mörk och argsint. Men jag har kommit att skruva upp volymen på hoppet igen. Huvudsakligen för att Förseningskassan slutligen kom loss och jag höll på att trilla av stolen när jag såg hur mycket pengar jag hade att inkassera bara i retroaktiv utbetalning. Det som gör mig häpen är hur jag har lyckats överleva ett drygt halvår utan de pengarna. Det gör mig stolt, också. Jag har liksom lov att slösa litegrann på onödigheter, även om det tar emot något rent vanvettigt att göra av med en enda krona som jag sedermera kanske kan komma att behöva för livets nödtorft. Men ja, detta var ett ryck. Jag lägger mig på mage, ålar ner armen i brunnen
och rycker upp mig.

Annars tycker jag att ni ska ta en titt på Tillflykt.

jag har rätt mycket med mig själv, precis som du

Jag har fastnat i förtvivlan. Som en klocka med dåligt batteri, som stannar på fem över halv, i uppförsbacken. Det är som en suck, man ser minutvisaren göra ett stumt försök och sedan falla tillbaka.

Hur man behöver en fristad, ett enda ting, en plats där det är ljuvligt att vara till. Ett utrymme som aldrig blir för trångt. Och förödelsen när det förvägras en. När ett vanligt novemberregn blir ett hån som sipprar in genom fönsterspringorna och piskar en ända ner under dubbla täcken. En smärta i korsryggen, dov och illvillig.

Det är förfärligt, förfärligt att vara till.

barnen fick betala lynnet

Men ungdomens syn och fråga kunde komma åter, och nu så hopplös. Man visste svaret: att inget svar fanns, att varje sökande var löjligt. Man var fullständigt kringränd.
Och ensamheten. Fattigdomen. Fulheten.
Så tryckte man ned. Glömde vad oron gällde, blev bara på dåligt humör rent allmänt.
Barnen fick betala lynnet.

[Sara Lidman - Hjortronlandet]


Jag var på anställningsintervju i förrgår. Det var min sjunde på detta dryga år som jag har försökt strida mig in i kultursvängen. Och för ungefär vartannat av de jobben har jag känt att det här skulle jag gärna ha, och för vartannat har jag velat falla ner på knä och ropa Det här måste bliva mitt! Detta är det Rätta!
I förrgår var det senare, på gränsen till kusligt. Jag menar det, det är så fullkomligt hand i handske för mig att jag börjar skälva en smula vid blotta tanken.
Och jag tror att jag gjorde bra ifrån mig. Att jag kanske rentav strålade. Men man kan aldrig veta. Man kan aldrig vara säker. Och jag måste kanske sopa banan med åtta-nio personer. Om jag så strålar starkare än sju, så kan jag lik förbannat snubbla på den där sista, som jag gjorde i Katrineholm.

Så ja, jag är lynnig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan tillit till att universum måtte förbarma sig till sist och välgrundad vetskap om alltings maximala jävlighet. Mellan tro på mig själv och en elak skärskådan av alla mina brister.

Dessutom är det november. Några första, ljuvliga solskensdagar liksom för att lura oss att förbli trygga, stanna kvar utanför murarna och glömma sig. Men inte mer. Mitt bröst är min borg, och nu drar jag mig tillbaka in i fästet, tuggar på fingrarna och väntar in de små gracerna. Såsom David Sandström Overdrive på Fritz Corner ikväll.

Allt det där som håller lågan vid liv genom tunnlarna.

intet mörker där skall vara

Jag, eller min familj för den delen, har aldrig varit så värst kyrkliga av oss. Vi är döpta och konfirmerade för att det är så det alltid har varit men förutom att min pappa fick för sig att fara till julottan ibland, för stämningens skull, gick vi egentligen bara i kyrkan någon gång om året. Men den enda gången, den särskilda helgen, då var jag eld och lågor.

Inte för att det var roligt. Tro mig, det var inte roligt att sitta och skruva sig i Virestad kyrka, men när man är barn fastnar man för de märkligaste små saker.
För mig var det att tända gravljusen på Alla helgons dag, medan det fortfarande var eftermiddag och gråkallt dagsljus, och sedan pinade jag mig igenom en hel gudstjänst för att få den magiska avslutningen, när hela kyrkan ställde sig upp och sjöng O hur saligt att få vandra, som för övrigt är en ganska catchy psalm och vi upprepade vers efter vers och refräng efter refräng tills hela bunten hade tågat ut ur kyrkan tillsammans och sjöng det allra sista utanför, tätt packade tillsammans.

Och då var det mörkt, då var det höst och snålkallt och kanske regnigt eller kanske stjärnklart, men mörkt och ljusen brann över hela kyrkogården och jag var andlös. Gud hade väldigt lite med saken att göra, men det var något, i alla de där människorna. Både de levande och de döda. Alla var där.

Och det där drar i mig, varje Allhelgonahelg. Gravarna säger mig egentligen ingenting. Jag står framför min farmor och farfars gravsten varje julafton och tänker på henne i sängen, mot slutet, i det stora rummet där det rymdes en julgran. På honom, han som inte orkade vänta uppe på mig. Och mormor - mina ögon, mina smala handleder.

De är ju inte där, lika lite som Sara någonsin var i den där fyrkanten av grus i Österjörn. Men jag vill vara där, och jag har inte varit där på åratal. Jag har varit här. Jag har inte tänt några ljus.

Tills det gick upp för mig.
För jorden hänger samman. Ådrorna som löper från norr till söder, från rot till rot, från vatten till vatten. Hur jag är i Småland när jag är i Norrland. Hur jag är i Västerbotten när jag är i Engelska Parken. Och i Västerbotten finns en grav utan ett kors, och i Engelska Parken finns ett kors utan en grav. Och i mig finns Småland, och jag är, jag är den barnsliga kärleken.

Så jag tände ett ljus.

ciao piccina

Det händer att jag glömmer de levande för de döda.
I måndags var jag i Stockholm och kittlade den här damen på magen, ritade gubbar och läste saga och byggde torn. Titta på henne, vilken unge! Hon är ett år och nio månader och vet vad jag heter och kan bokstaven T för Thea och M för mamma och jag tror att jag ska spricka av stolthet och kärlek när vi tittar på Hotell Kantarell och hon snurrar in fingrarna i mitt hår istället för sitt eget. Om jag någonsin glömmer vad som är gott och sant i världen, om jag någonsin undrar varför jag finns till, behöver jag bara återvända till henne och det är gott nog, det är fullt tillräckligt att existera enbart för att villkorslöst älska henne.

Men det händer att jag glömmer de levande för de döda.
Som Stella. Det skulle funnits en liten flicka, nästan fyra år, en liten brunögd tvåspråkig underbar liten flicka och jag skulle älskat henne även. Det är oundvikligt att jag tänker på henne när november kommer smygande och vill in, det mörknar och hennes mamma väntar en fjärde, det är precis samma tid och jag vet hur hon oroar sig för jag känner det, ända här uppe, fastän skild från hennes kropp. Det är omöjligt att inte tänka på Stella, att inte sörja Stella.

Och Sara. Jag letar fortfarande efter Sara, överallt. Häromveckan satt jag på kyrkogården och grät i en halvtimme, stelfrusen och svimfärdig. Inte så mycket över henne som över mig. Och allt det där jag ville säga och allt det där jag inbillar mig att hon skulle svara. Och vanvettet. Det är vanvett, allting. Jag skriver, ursinnigt men andefattigt. Det ekar stumt, antingen blir det urvattnat eller så blir det så kompakt att det inte går att andas mellan orden. Samtidigt vet jag att början, jag har redan skrivit början. Så många gånger om, på så många ställen. Jag måste samla ihop mina papper, jag måste ta stumparna i pepparkaksdegen och knåda nytt. Och fortsätta. Det är det som är det svåra, att fortsätta, för det är en avgrund. Jag vet inte vad som kommer att hända när jag fortsätter. Var jag kommer att hamna.

Det slog mig att jag inte hade några kort på min mormor. Jag vet att det fanns ett, i mitt album, med mig i dopklänning i hennes knä. Men det förefaller borta.
Det händer att jag glömmer leva för att jag söker efter mina döda. Inuti mig, omkring mig, i det gulspräckliga i mina ögon, i jorden i Småland. Döden är oresonlig, viker inte undan.
Jag orkar inte minnas att de är döda, jag tar dem för levande och försummar att riktigt andas.

jag lär mig aldrig stava Vigdís Grímsdóttirs namn

Idag hände något alldeles besynnerligt, men roande.

Jag har stulit mig tillbaka till Engelska Parken för en kurs i Modern isländsk litteratur. En av kursdeltagarna var en pratsam äldre herre, och det första jag tänkte när jag såg honom var att han låter ju precis som min farbror Folke. Beter sig faktiskt lite som honom också.

Sen lyssnade jag på honom tala en stund och avgjorde att han definitivt måste vara från Småland. Kanske Växjö-trakten, åtminstone. Så jag log, och frågade honom varifrån han kom. Han log tillbaka och svarade:

- Älmhult, i Kronobergs län.

Då tappade jag hakan.

I övrigt har jag slutat jobba men inte slutat ha ont överallt från hjässa till fotsula, blivit blixtinkallad på intervju och varit en hårsmån (delad etta) från att bli gymnasiebibliotekarie i Katrineholm, gråtit en hel del, åkt till Småland, mordhotat de inspelade reklamrösterna på SJ:s telefonlinje, varit världens sämsta vän, spelat färdigt Final Fantasy XII och slutligen blivit lovad praktik av en mycket, mycket vänlig rehabiliteringshandläggare på Arbetsförmedlingen. Jag återkommer.

been working for the church while your life falls apart

I tisdags fyllde jag år. Tjugosex, gubevars. Jag gratulerades ivrigt medelst sms, telefonsamtal, vykort och internethälsningar. Mamma ringde och frågade "hur känns det" och jag blev nästan irriterad. Jag börjar förstå hela grejen med att bli äldre, vuxen, för hur det känns är att det inte känns alls. När man är barn längtar man ju efter sin födelsedag i en månad. Och därpå följer några betydelsefulla åldrar; myndig - CHECK, systembolagslovlig - CHECK.

Tjugofem är ju en sådär medeljämn och bra ålder. Men därefter är det ju bara utförsbacke. Vari ligger poängen med att fylla tjugosex? Jag får inte längre åka på ungdomsrabatt på tåget, det är ju förjävligt! Jag misstänker att det är meningen att jag ska vara såpass vuxen att jag även har en stabil inkomst. Jomenvisst! Eller hur! Och själva tanken på att jag någonsin, någon gång i mitt liv kommer att fylla trettio, den är ju rentav löjlig?

Men jag börjar bli sådär omärkligt vuxen. Som att jag köper en blomma och gratulerar mig själv. Och att JAG bjuder arbetskamraterna på fika på MIN födelsedag. Det var för övrigt en dödstrist födelsedag på många sätt, jag körde inleverans på lagret och hade så ont att jag nästan grät. På tisdag har jag min sista dag och det är nog en herrans tur, för jag äter oförsvarliga mängder smärtstillande, vilket givetvis leder till att jag har konstant ont i magen. Nån måtta.

Idag ska jag emellertid köpa ett busskort för mina sista sex resor till jobbet. Jag ska fuska med ett ungdomskort. Till och med nitton. Babyface forever!


Dagens T9: potatislsmleuter

vreden är lifsens rot

Det här med heltidsarbete går mig förbi. Att man ska ägna hälften av sin vakna tid, fem dagar i veckan. Att helgen är så kort, den är bara borta innan man hinner bygga bo i sängen igen.

Nu arbetar jag ju inte ens heltid, vilket för övrigt höll på att bli slutet på mitt arbetande i veckan. Men dag ut och dag in. Jag har lyssnat genom hela Lifsens Rot. Rönnogs ursinne. Åh, den boken är ett mästerverk i sig, men när hon läser den? När hon får lov att sjunga ut varje ord just som det skall vara, varje darrning på rösten? Jag vaknar och blöder näsblod och har drömt, om henne.

Arbetet, ja. De vägrade låta mig gå ner i tid, sade åt mig att sjukanmäla mig om det var så att. Jag blev gråtfärdig och trött och tänkte att jag inte skulle pina mig, men jag blev väl arg också och i bara farten var jag bäst på sorteringen den kvällen. Och det lönade ju sig, mitt raseri. Häromdagen gick förmannen runt och delade ut förlängning, jag tror de allra flesta fick. Men när han kom till mig skruvade han sig och undrade om jag kunde jobba heltid. För att de behöver, för att de helst vill ha. För att de annars inte vill ha. Jag förklarade att det var omöjligt, och han beklagade, för han tyckte att jag var så jävla duktig.

Och han skojade inte. Jag förlikade mig och tröstade min fattigdom med vila och lata dagar och att så får det helt enkelt lov att vara. Men en halvtimme innan jag slutade ropade han på mig och förklarade att han ringt och pratat med alla de andra cheferna och att de ångrat sig. Att jag fick bli kvar september ut som de andra. För att jag är så jävla duktig.

Så jag och foten talar allvar med varandra. Saker som att kunna betala hyran ända in i november, oavsett vad Försäkringskassan hittar på för strunt. Att skjuta ångesten framför sig och hoppas att den slinker ner i en grop någonstans, när hösten borrar in klorna i bröstet på mig och knycker till.

Blommor. Blommor och värktabletter, och en skopa glass.

Dagens T9 är för övrigt puttade makaroner. Fniss.

fader vår som är i salmon martinsson

Så jag morskade upp mig och kröp ihop och bad dem, om att få arbeta lite mindre. En timme mindre om dagen, eller en dag mindre i veckan. Och sedan kände jag mig usel. Liksom otacksam, och ganska fattig. Så att jag måste arbeta med ursinne, liksom andfådd, piska mig att göra lite mer, vara lite ljusare.

Jag får besked i morgon. Om huruvida.

Igårkväll när jag kom hem hade jag fått ett brev, mycket vänligt men mycket hotfullt, från Försäkringskassan och mitt skrot till handläggare. Hon upplyste mig, mycket vänligt men mycket hotfullt, om att min ansökan kommit in per den 16 juli, men att de ännu väntade på läkarutlåtandet, och att om det inte vore dem tillhanda senast den tionde september skulle det bli jämmer och ve och kanske ett avslag.

Jag hade tid hos Eva, kuratorn, idag klockan elva. Tänk att jag visste, så fort jag vaknade, att det skulle bli en enda räcka av elände. Eva sade att hon skaffat mig en tid hos doktorn, den sjunde. Oktober. Då började jag nästan gråta, men nöjde mig med att räcka fram brevet och säga "det här får ni för fan styra upp".
Det är inte mitt fel att:
A) Försäkringskassan tog ett halvår på sig att ta det första beslutet, fast det som allramest ska ta fyra månader.
B) Doktor Per hade semester i två månader.
C) Ingen skaffat mig en tid omedelbart när han kom tillbaka. Jag tjatade och låg på redan i juli, om att det måste och det måste NU. Och sedan igen i augusti. Och igen.

Ni fördärvar mig. Förstår ni inte det?

Så Eva satte sig och ringde skrotläggaren, medan jag satt och var rasande. Så lovade hon att försöka ordna. Jag stannar här på svältkanten, tror jag. Jag hoppas på så lite numer.

Och på jobbet rev jag mig på vassa bokhörn och klämde mig mellan backar och slog huvudsvålen i metallhandtaget på en sorteringsvagn med ett enda TJONG. Jag svär vid Svea Rikes Lagbok på att jag såg stjärnor och kanariefåglar, och jag var lite grön i ansiktet och förfärad i närapå en timme. Man blir så rädd, när det smäller sådär. Nästan ingen mat hann jag få i mig under dagen, så matlådan försvann i tre tuggor klockan sju.

Nu bränner och isar det under fotsulorna. Och varje ord jag skriver hör jag inuti mig med hennes röst, varje stavelse med hennes tonfall, med hennes tje och självklarheten i varje klang.

För jag lyssnar på Lifsens Rot på väg till Morgongåva, och på väg hem från Morgongåva och hon är överallt i mig, i varje finger, i varje krök, i varje muskelfäste. Kära dej. Du är i mig.

det står efter livet

Jag tror att min fot är på väg att säga upp sig. Resten av mig är trött, men skaplig, trivsam rentav. Men foten står och skriker i panik "såhär får det fan inte gå till!".
Jag vägrar fortfarande medge att jag är svag, att jag inte riktigt räcker till. Fast jag vet att det inte längre kan hjälpas, att jag inte rår för. Men det smakar så gott, att vara duktig.

Jag pratar med en ny bekantskap, han säger att jag är en fin människa. Men att han önskade att jag inte tog allting så hårt hela tiden. Att det jag skrev inte smakade så mycket blod. Att jag inte gick runt och kände så mycket smärta.

Gud vet, det önskar jag också ibland. En smula lätthet, att låta saker glida stillsamt genom fingrarna istället för att rusa omkring med knutna nävar. Men jag tror inte det går för sig, jag tror inte jag kan. För i slutet av dagen, när jag sitter på bussen med uppdragna knän och försöker vicka på tårna utan att få sendrag och kramp, då lyssnar jag på Sara och vet Att.

Att det finns en orsak till att jag kysser fingertopparna, lätt, och låter dem stryka hastigt över Jernbanan när jag hittar den i plockraderna.

Att mitt bröst är en kokande kittel av kärlek och vrede, av kärlek och vrede. Och av språk. Så att det måste sippra ut även till vardags, kanske helst rentav. Detta jag vill och måste säga dig, nu, utan att nagelfara och förneka.

Att,
att jag bara kan vara i, vara till,
när det står efter livet.