så laga att du har en trogen vän

Annars är det ju mycket tröste mig dessa dagar. Frugan peptalkade mig i en timme igår, och tre gånger idag. Hon säger åt mig att komma och bo hos henne, som min alldeles egna konstmecenat. Eller bara en allrakäraste. Johan lyssnar på mitt hyperrabblande samtidigt som jag städar, ursinnigt, och Samuel kommer hit och dricker vin. Nathanael ber mig komma och nördleka, och T skickar världens bästa sms.

Men det finaste, absolut finaste, måste vara det här:




Thea Nilsson Schön tog Svenskan och satte sig för att läsa som en sann informerad världsmedborgare. Kulturdelen, gubevars.





Och sen gosade vi. Oj vad vi gosade.

det knäpper och knakar kring hjärtat

I natt låg jag vaken till klockan fem, med inlandsisen över mitt bröst, orubblig och råmande. Den där tyngden, hur den lägger sig tillrätta och kväver och förfryser. att det inte går att komma loss, den finns inga flyktvägar, ingen smärtlindring klockan fem på natten. Utom saker som jag helt enkelt vägrar göra numer. Jag vägrar.

Idag steg jag upp, sökte två jobb, trodde jag att hade slarvat bort mitt examensbevis vilket man ju helt enkelt inte gör, och ringde Försäkringskassan. Jag försöker nämligen styra upp en praktik. Jag stred för livet under alla dessa år när jag kanske borde varit sjukskriven men gav mig fan på att klara det, på att kvalificera mig. Jag hittade biblioteket och gjorde det till mitt och jag vägrade ge vika förrän jag stökat undan det formella. Magisteruppsatsen, till exempel. Det är ett djävulens påfund, men det var vad som krävdes så jag gjorde det och jag gjorde det med glans. Högsta betyg. Men mer än så klarade jag inte. Det fanns inte utrymme i mig att jaga timvik och extrajobb under all den tiden då jag nätt och jämnt lyckades tråckla ihop heltidsplugg och heltidsterapi. Det får ju för fan finnas en gräns?

Således har jag nu ett ganska skraltigt CV. Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag är kapabel, men det är inte helt lätt att skriva in i en ansökan. Ärligt talat är det inget man skryter med överhuvudtaget, det här med att man levt och överlevt på den yttersta gränsen i sex år, hur beundransvärt det än må vara. Jag behöver kunna säga att jag
vet
hur man gör
på ett bibliotek. Med besked. Så jag vill ha praktik, och det ska nu inte vara omöjligt. Att hitta rätt instans att vända sig till däremot, det är det verkliga mästarprovet. Min kurator, och därmed jag, trodde till exempel att det var något som Försäkringskassan gärna ville ordna nu när jag har aktivitetsersättning. Som arbetsträning, rehabilitering, aktivitet, vad du vill? Eva, kuratorn alltså, skulle ordna fyrpartssamverkan. Hettere. Något fint där alla träffas och arbetar ut en handlingsplan för bästa möjliga resultat. Bara det att BEREDNINGEN för en sådan samverkan kan träffas tidigast åttonde september.

Min aktivitetsersättning varar september ut.

Såväl kurator som läkare har gått på antagligen mycket välförtjänt semester och här sitter jag och våndas. Undrar om det någonsin ska bli av. Det ska det inte, inte vägen jag först trodde åtminstone. Jag ringde som sagt Försäkringskassan och efter etthundraarton köplatser och tre olika människor fick jag besked om att aktivitetsersättning inte rymmer praktik. Nej. Nej. Nej. Vi har inget sånt.

Däremot Arbetsförmedlingen. Där jag inte är inskriven. Man kan tycka att det är en grundläggande sak att göra, men jag har bara varit tekniskt arbetslös i ett par månader, söker alla jobb jag hittar ändå och kan inte få ett öre från vare sig A-kassa eller soc. Det kändes inte värt besväret. Men det är tydligen så att Arbetsförmedlingen godkänner praktiken, varpå Försäkringskassan betalar. Med aktivitetsSTÖD. Busenkelt! Finns ju inte en chans att man skulle blanda ihop dem och vara på gränsen att hetsgrina i telefon med sin handläggare?

Så i morgon, i morgon ska jag gå till Arbetsförmedlingen och ställa till med oreda. Nu jävlar.

universalsvaret i TP Genius är Fjodor Dostojevskij

Ibland tror jag att den sittande regeringen har läst lite för mycket Dostojevskij. Att de tycker att det ska vara riktigt jävligt att vara människa. Att man fan ska lida, svettas, gråta och hungra. Att det är så man skapar storhet.

FRA-lagen, de nya sjukskrivningsreglerna, jiddrandet med A-kassan. Vi är ägda, som det heter. Med risk för att pådra mig någon form av omvänd hybris tror jag att de hatar mig lite särskilt. Att det finns åtminstone en människa någonstans som sitter och gnuggar händerna och skrockar hånfullt när alliansen slår fällerben för mig.

Först slopade de studerandevillkoret i A-kassan alldeles lagom till min examen. Så att jag inte får en spänn, jag menar, inte en spänn.
Nu får jag antagligen inte vara sjuk heller. Inte på mindre att de kastat mig runt hela Sverige på vilket jobb som helst, åtminstone. Vilket förefaller ett skitsmart sätt att trygga tillvaron för en psykiskt, och numera fysiskt, trasig människa som efter sex-sju års konstant döende lyckats kava sig upp på land litegrann. Eller vem som helst, egentligen. Människan är en social varelse. Det sägs att det är viktigt med kontaktnät och samvaro. Uppenbarligen inte viktigare än det heliga arbetet, dock.

Den rådande bibliotekspolitiken ska vi inte ens tala om. Det gör mig nästan mer förbannad än allting. Jag vill jobba. Jag vill jobba för en ganska pinsam lön, rentav. Men min sort ska bort! Trots att nyckeln till krisen i skolorna och de där IG-betygen de gallskriker om så mycket, kanske ligger i biblioteken? Kanske ligger i att inse att allt inte måste eller ens kan ske i skolan, eftersom elever av hävd, morgontrötthet och tristess åtminstone någon gång i sitt liv måste hata allt som har med skolan att göra. I synnerhet de svaga. När jag var barn låg jag och grät dagen innan det stora julpysslet eftersom jag var så kass på att klippa. Jag hade dålig finmotorik, jag kom efter och gjorde alltid de fulaste skevaste granarna. Jag stavade rätt till allting och löste ut läroböckerna, men jag hatade likväl skolan eftersom jag kände mig så jävla usel när jag satt där med min klisterindränkta påskkärring med kvasten på trekvart.

Mitt livsprojekt, förutom att någon gång skriva lysande litteratur, är att liksom lura barn att bli smarta. Det låter ganska storvulet, jag vet. Men jag är smart, och jag vet hur jag blev det. Jag läste. Jag läste. Jag gick till biblioteket och lånade tjockvis med böcker, eftersom min familj hade en väldigt mager ekonomi, och jag läste. Det fanns inga texter som var för svåra, ingen fakta som var för omöjlig att ta in på grund av språket. Jag lärde mig se samband, och jag lärde mig att uttrycka dem. Faktum är att jag i gymnasiet rätt ofta kunde manipulera på proven, så att jag orerade brett om det jag kunde och fick det att låta som om jag kunde allt det andra också. Huruvida det är önskvärt lämnar jag odiskuterat, men det var intelligent. Jag kanske föddes med en känsla för det och en lätt autistisk hyperförmåga att lära mig saker, men jag läste mig smart.

Och smarta barn, och vuxna, vet att storhet kan födas ur en miserabel tillvaro, men precis lika gärna duka under och dö i den.

så mycket sämre än jag förtjänar

En blogg ska ha ett tema, har jag hört. Man ska profilera sig, ha en kärna, en röd tråd i sitt amatörtyckande. Det är väl som att skriva en uppsats, antar jag. Du kan skriva om same old same old men du får tammefan hitta en vinkel. Ett eget perspektiv.

Kanske är det därför det varit så tunt och tärt här. För den har inget tema. För fan, JAG har inget tema. Jag är så totalt oprofilerad och vilsen som en människa kan bli. Eller som jag skrev, "jag vet inte hur många gånger jag har tappat tråden, men pysslingarna under sängen har nya gardiner".

Jag tyckte nog att det var lite fiffigt.
Det var någonting om moten, i Västerås, i samma dikt, och det känns också relevant. Allting just nu är mot.

Så nu tänker jag starta ett tema. Ett jättesimpelt men ärligt talat ganska viktigt tema. Åtminstone för mig. För mig är det hela universum just nu, ett ganska mot-bjudande universum.

Ta en tjugo-nånting-tjej. Hon har varit koko i hela sitt vuxna liv, men hon börjar få ordning på pedalerna. Litegrann. Under hela tiden hon var koko har hon slitit som ett litet odjur för att försöka försäkra sig om att det finns en framtid, utifall att hon skulle vakna upp en dag och vilja ha en framtid. Låt oss säga att hon har gjort just det faktiskt, hon har insett att hon vill ha en framtid. Det är bara det att hur kvalificerad hon än må vara för den, är hon inte kvalificerad för nånting. Trots att hon vet att hon är apduktig och skitsmart och brinner för saker.

Den här bloggen handlar om mig, det vet vi. Men nu handlar den om min strid för att kanske få LOV att bli en underbetald överarbetande akademiker.

Det är ju bara det jag vill?

you're just as far in as you'll ever be out

Jag lät april komma och gå. Jag slog i mina fotoalbum, sade upp mig från jobbet, åkte till Turkiet och odlade fräknar och blev masserad från topp till tå av en underbar man som hette Mustafa och som pekade på min rygg och frågade "car crash". Jag skakade på huvudet och log litegrann, nej, ingen car crash.

Nu dricker jag rödvin och kollar på scrubs och försöker att inte balla ur. Jag är normalt ingen hypokondriker, ibland när jag vet att jag är sjuk orkar jag inte ens kolla om jag har feber för det man inte vet har man ju inte ont av, men seriöst,
igårkväll innan jag somnade upptäckte jag liksom av en slump att jag har en knuta så stor och hård som en kapsyl (jag skojar inte) i eller under mitt vänstra bröst.

Det är rätt läskigt, faktiskt. Rätt läskigt.

eli eli lema sabachtani?

Jag vet inte säkert om jag lever.
Jag vet inte säkert om jag vill.


Mina fötter är pulver, min brutna rygg. Vi orkar inte sånt här. Vi gör inte det, jag lovar. Vi gråter oss till sömns i en konstant roterande kaffekvarn när kotorna spräcks. Det där krasande ljudet, det är inte råttor i väggarna. Det är jag, som går sönder hela jävla tiden. Och ändå --




and i believe that we'll conceive to make in hell for us a heaven

det finns en gräns?

Klockan är tjugo i midnatt. Jag har vått hår, jag har inte gjort läxan. I morgon skall jag stiga upp klockan nio, gå till skolan, ha lektion, gå hem, gå och träna, duscha, äta, åka till jobbet, jobba, åka hem, dö?

Jag har skippat skolan hela veckan av antingen ren utmattning eller ren lathet eller båda. Det torde inte vara så allvarligt, eftersom jag går i skolan för skojs skull, men det är jävligt synd.
Eftersom jag går i skolan för skojs skull.

I helgen är jag ledig. Helledig, som i inget jobb och inga resor över halva landet. Det är den tredje helgen på det här året jag är det; de första två hade jag för övrigt influensa. Annars har jag jobbat, jobbat, varit på begravning, jobbat, varit på släktkalas, jobbat, jobbat och jobbat. Nu skulle man kunna tro att jag inte gör annat än jobbar, men det gör jag ju visst. Det är bara det att jag tycks jobba när alla andra är lediga, och tiden däremellan ligger jag bleksiktig och skickar sms. Eller går och tränar. Jag har blivit helt vild på att gå och träna. Och det är ju bra, tror jag.

Jag läser Halldór Laxness och kluckar förtjust, skickar sms och kluckar förtjust och dricker rött Yogite. Man skulle rentav kunna tro att tillvaron vore fridfull och förtjusande, men det är den inte.

Det är den inte.



i guess i'm just burnt out
i really should slow down
i'm perfectly fine but,
i just need to lie down

här har ni mitt liv

Tänk er Arthur Dent som ligger raklång i leran framför sitt hus, för att hindra det från att bli nedmejat av en gul bulldozer.





Ja, just det. Klagomuren, pinobänken, jämmerdalen. Spräng skiten?

särskilt till Ica, när jag tänker på saken

Svårmodet och hopplösheten ligger nära till hands när själen är utlevad och kroppen sönderhostad.

Skall jag då aldrig --
Tjänar det ingenting till --
Kan jag lika bra gärna --






Åter till tillvaron för tio år sedan - ja exakt! Den där våren, i avgrunden. Världen bara så mycket torftigare, nu.
Ett vårdträd har gått förlorat,
ett rike har gått under.

hold hold hold hold hold hold hold hold
on

snart köper jag en super-deluxe-power-easy-cleaner-mackapär från tvshop

Saker vi verkligen inte gillar:

• att vaka och sakna
• att vakna och saka
• att hälsa dagen då det skall tvättas, städas och jobbas med ett ljudligt rosslande bröst och feberblanka ögon
• det där fenomenet när man just har dammsugit hela lägenheten mycket omsorgsfullt och fem minuter senare är det lik förbannat grus och smulor på golvet
• att tvättmedel och sköljmedel ovillkorligen alltid ska läcka på något ömtåligt, såsom parkettgolv eller nytvättade finkjolar
• huvudvärk
• hyckleri
• mediciner mot magont som har biverkningen... magont
• facebook och facebooks åttahundraelva miljoner applikationer och kedjebrev
• att tappa alla sina historier
• att hitta alla sina historier när man drömmer och utan respit glömma dem igen när man vaknar, fastän man vet att de var där och kanske rentav bra
• att ens mor och far inte svarar i telefon när man behöver ringa hem och rapportera om sin gränslösa ynkedom och halsbrytande tapperhet

var vaksam när du korsar spåret

så länge fötterna bär
så länge lungorna kan


Ja. Jag är trött. Det är inte svårare än så.

fattas bara små eleganta porslinskoppar och ett kakfat

Saker vi gillar:

• rostat bröd med ost och äppelmos
• saffranste
• lönekonto
• frugan
• biblioteksböcker
• gazpacho
• nya flotta strumpbyxor
• att kunna bistå sina utblottade barn
• sova till tolv och skylla det på att man förvärvsarbetar

angående glömska

Plötsligt inser jag att legat och drömt en bok igen. Från början till slut, huvudpersoner, konflikt, grundhandling... allt var där, det vet jag. Och allt är borta, även om jag också vet att jag drömde att jag skrev ner det. Återstår bara en gäckande tanke, något mjukt och undflyende som jag inte kan komma åt. För allt jag vet var det genialiskt men --

Annars hade jag idag det tvivelaktiga nöjet att shoppa begravningskläder. Det är förvånansvärt svårt att se sober ut, utan att för den skull byta bort sig själv.
Min farbror Birger var släktens vandrande skratt. Leendet satt liksom ihop med glasögonen och flinten. Han stod för alla upptåg och alla lekar och sen en dag blandade han ihop mig med min kusin Sofia.
Och sen en dag kände han inte igen sina egna barn.

Jag kan inte ens skriva om honom. Det blir styltigt och rumphugget. Kanske för att min farbror Birger varit borta så väldigt länge nu. Han tillhör en tid som inte längre finns,
som jag inte riktigt minns. Men jag reser hem igen, för att lägga honom med rosor i graven.

i mitt anletes svett

Klockan är två på natten och jag ligger inte till sängs med täcket uppe vid örsnibbarna och varmvattenflaska. Förfärligt oansvarigt! Omoget! Vet hut! Så går det när man ligger och drar sig på blanka dan! väser moraltanterna.

Icke.

Det är sant att jag låg och drog mig nästan ohövligt länge idag. Men si! Det var naturligtvis för att jag innerst inne hade på känn att idag, idag blir jag inkallad!

Det är underligt hur tjusigt rättfärdigt allting lyser i skenet av en lönelampa. Det är nämligen så att jag har knegat, trälat, slitit för brödfödan och gjort rätt för mig på hederligt vis. Ja, Gud hielpe mig men jag har arbetat. 17-01 som personlig assistent i Gottsunda och således kunde jag ta nattbussen hem med svällande gott samvete ty nu har jag förtjänat såväl mig som moder Svea några ärliga penningar!

(Sen vann jag femtio kronor på en trisslott också och en del av arbetstiden spenderades i en soffa med en tjock, spinnande svart katt på magen men det hör ju bara inte hit!)

I morgon skall jag måhända rycka in igen, så nu måste jag somna sådär förnöjt som en trött rygg ska göra efter åtta timmars arbete. Har jag hört.

kan lille Sigismund rå för att han är vacker?

Jag hade för övrigt en ovanligt fridsam och fröjdefull jul.





Kattracka! Hur sliter man blicken från?

ctrl-alt-delete 2.0

Jag har gått och varit arg i fragment ett halvår nu. Snurrat mina hårsnoddar kring fingertopparna, gnagt på knogarna, väntat på att förlossas.

Så går det givetvis inte till, men ursinniga barn vill gärna att himlarna skall uppenbara sig i all sin prakt, omedelbart och allt på en gång. I vilket fall som helst är läget följande:

• Sara sitter fortfarande på bröstet och jag är fortfarande stolt, jag sörjer än och jag har inte läst ut samtliga hennes böcker - jag sparar. Dessutom får jag ont i magen när det barkar utför Jernbanan.
• Jag har - det vet ni - tagit examen. Jag har inte fått jobb än men nästa vecka ska jag på intervju igen och egentligen är det nog bara en tidsfråga.
• Den andra vredensbarn-bloggen är bara ett arkiv nu. Den muckade alltid gräl med min webbläsare, jag skaffade den här som reserv redan för två år sen. Om ni vill kan vi kalla den för filialbiblioteket.
• Yavannie/Småländskt svårmod/Vad vi än vill kalla den kommer fortsätta vara mitt ledsamma tusenbitarspussel av mitt hjärta där det är helt okej att bara lägga en enda bit nästan på plats. Däremot är det möjligt att jag låser in den med en sån där barnslig dagboksnyckel som vilken nyfiken storebror som helst kan dyrka upp.
• Jag brinner. Jag tror åtminstone att jag brinner, det ryker ur håret. Men det är en svajig, dov glöd som kan kolas ut och kvävas om det inte kommer lite friska vindar snart. Ni vet.
• Jag har planer på att tatuera in vredens barn på sidan av höger handled, i skrivmaskinsstil.
• Jag har miljoner planer. 2007 må ha varit året då jag ordnade förutsättningarna för livet, men 2008 får det faktiskt lov att börja.

Det räcker så. Ni känner mig.