sad-eyed lady of the lowlands

Hela min tillvaro just nu kretsar kring Arcade Fire - Intervention.

håll näsan över ytan tills det vänder

Jag har fått ett jobb. Och jag är pepp som en nypepprad palt.

Nej, det är inte på bibliotek. Men, det involverar böcker. Visserligen i sin allra enklaste form - jag ska plocka, packa och sortera böcker på AdLibris lager i Morgongåva - men det innebär att jag får vara i närheten av det jag älskar mest i världen, jag får röra böcker, vara bland böcker. Enkelt kan vara bra ibland.

Det är inte stadigvarande. Först är det prov halva augusti, därefter september ut, därefter KANSKE till årsskiftet om de vill kan och behöver. Men ärligt talat, jag behöver bara någonting just nu. En avspark, ett datum, en inkomst om så bara för ett par månader (jag tänker givetvis charma dem så att de vill ha mig kvar hela september). Och skulle det ta slut där kanske tomtarna på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kan skaffa fram en praktik åt mig efter det. Jag ska jobba 75 procent, så jag behöver inte ge upp min aktivitetsersättning och trasa sönder mig alldeles.

Jag börjar den elfte augusti, vilket innebär att nu tänker jag begrava den här ångesten, den här hopplösheten, och leva lov i tre veckor. Leva ledig, lätt, ljusare i blick. Det kanske kommer tillbaka, om några månader kanske jag är halvt utblottad igen, men då får vara då. Inte nu. Jag kommer hata mig själv i november, om jag låter sommaren gå mig förbi.

För övrigt är det inte alldeles fy skam att trycka in en fot, även en trasig sådan, på Sveriges största internetbokhandel. Bosse, dagens räddande ängel, tyckte att det lät hur tjusigt som helst att få en bibliotekarie till att packa böcker åt dem. Och antydde att om man skulle bli kvar kanske man skulle få annat att göra.

Förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till...

i'm busy mending all the pieces

om tisdagkvällarna går jag på hemliga möten för att lära mig hantera min skräck för sorgliga slut

Så skrev jag i en dikt för nästan just precis tre år sen. Om så ändå vore. Jag är samma crybaby som någonsin förut. Just den här tisdagskvällen håller jag mig dock med en annan sorts terapi. Den där jag och Conor Oberst skakar dansar stampar vevar bort ångesten på mitt lätt grusiga parkettgolv. Conor är en riktig hedersknyffel. Han är som en vit skjorta, goes with anything. Vare sig jag jublar, hatar, rasar, gråter eller dör kan jag alltid lyssna på Bright Eyes. Bäst av alla är Let's not shit ourselves (to love and to be loved). Tio minuter av allting, en låt så arg och uppriktig att hälften censurerades bort på MTV, såklart. Resultatet är dessutom alltid detsamma; allt eftersom låten trummar på bygger jag upp en ilska, mitt hjärta hamrar, jag vill dansa som en dåre, falla ner på knä och slita ut hjärtat och skrika "OH AND THE BLUES I GOT THE BLUES, THAT'S ME och därefter, när adrenalinet sprutar hejvilt mellan receptorerna kommer den ödesdigra nästsistaversen:

Well, I awoke in relief.
My sheets and tubes were all tangled
weak from whiskey and pills,
in a Chicago hospital.
And my father was there,
in a chair, by the window,
staring so far away.
I tried talking, just whispered,
"...so sorry...so selfish..."
He stopped me and said,
"Child I love you regardless
and there's nothing you could do
that would ever change this.
I'm not angry. It happens.
But you just can't do it again."

Jag har liksom inte en chans, att värja mig, så jag börjar gråta. Varje gång. Men den bra sortens gråt.

Jag skulle göra vadsomhelst för att få höra den låten live, för att få stå där och bara stampa loss som ett litet inferno. Jag tippar att jag inte är ensam om det. Därmed till dagens egentliga ämne. Det är ju populärt att göra listor. Jag älskar listor. Det är populärt att utmana andra att göra likadana listor, också, men jag vet faktiskt inte vem som läser det här eländet till blogg just nu så jag gör en allmän uppmaning. Dela med er vetja. (Ica, till exempel, trots att jag glömmer bort hälften av dina utmaningar?)
Fem låtar som du skulle sälja din mormor för att få höra live. Såhär till exempel:

1. R.E.M. - Find the river
2. Bright Eyes - Let's not shit ourselves (to love and to be loved)
3. Sigur Rós - Flugufrelsarinn
4. Jeff Buckley - Hallelujah
5. Muse - Unintended

Som synes får det gärna vara hur orealistiskt som helst. Jeff Buckley är ju nämligen död. Jag såg Rufus Wainwright göra den, som en tribut, förra sommaren och det var fantastiskt. Men det är Jeff jag skulle mörda för.

Om man vill kan man youtubelänka också. Jag hade högtflygande planer på att göra det med hela listan, men kom av mig när den bästa versionen av "Let's not" mystiskt blivit borttagen. Så jag ger er nummer fem och min aldrig sinande förtjusning över hur det verkar som om Matthew Bellamys röst ska brista när han sjunger "pieces",
men bara inte gör det.

jag har inte så pass som ett rep

Egentligen är det en vedervärdig titel att ha. För allt den säger; åtta ord och i dem ryms hela undergången. Det bittraste av bittraste nedstigande. Hur man stiger upp för att sedan stiga ner. Ladubjälke, lyktstolpe. Jag har inte så pass.

Det finns ett ögonblick, här i Stockholm, det finns ett ögonblick på tunnelbaneperrongen om man ger akt på mig. När tåget kommer. Ibland stirrar jag stint i fronten, ibland vänder jag mig bort men det är samma sak jag gör. När tåget kommer. Jag tar spjärn, med ryggen och fötterna. Jag koncentrerar mig. Jag försöker inte säga att jag går runt och är konstant självmordsbenägen för det är nämligen inte sant. Kanske är det tvärtom. Jag tar spjärn på perrongen för att jag inte vill, för att jag innerst inne inte inte vill. Jag koncentrerar mig så att det bränner i strupen, för att jag är rädd för mig själv, för vad jag skulle kunna få för mig.

Ja, just så. För vad jag skulle kunna få för mig. Så har det varit i över sex år nu. Tunnelbanetågen. Motorvägarna. Broarna. Jag kan inte undkomma dem, så jag koncentrerar mig, håller emot och ögonblicket är förbi.

Jag vet ju vad det kostar mig, att få för mig. Det är inget jag tänker göra om.



Ibland är det den enkla kärleken som är bäst. Som när min mamma köpte en samlingsskiva med opera enbart för den här. Eller sextonåringen som grät över sina sönderbrända böcker och lyssnade på Zuccheros något enklare, mer anglifierade version om att få vara barn för evigt. Och gåshuden.

slagen till slant

Min mage har gått i personlig konkurs. Det var ju inte direkt oväntat. AF-tanten förmanade mig, Ica har kommenderat mig och alla mina människor trugar mig. Men jag kan bara inte äta. Jag vaknar med bröstkorgen som ett galler av bly, som ett fängelse. Som om min kropp är Död mans kista komplett med femton gastar. Det finns en gräns, för hur mycket konkret, konstant ångest en kropp kan tåla. Jag gråter lite då och då, i smyg. Som igår, på bussen, bortvänd bakom solglasögonen. Men varje gång jag gråter blir jag rastlös och tänker att jag måste göra något, det måste hända något, jag måste någonstans. Jag kan inte bara vara, för varandet har blivit olidligt. Utan lätthet.

Jag är kedjad i bojor och totalt oförankrad. Hur går det ihop?

Alla säger att det kommer att ge sig, det kommer att lossna. Kristina, din tid kommer. Jag vet nog det, egentligen. Men hur klarar man tiden däremellan, när man inte vet NÄR. När man inte vet om det kommer att rassla till i morgon eller nästa vecka, nästa månad, nästa år? Om jag hade en tidsram. Och en överlevnadsplan. Hade jag haft CSN kvar hade jag gett blanka fan i allt vad skuld heter och bara gått och läst. Det är ju egentligen det jag är bäst på, att lära mig saker. Jag är så jävla duktig i skolan. Men 14 studieveckor kommer man inte långt på. Inte ens en termin.

Det som gör mig arg är att det inte måste vara såhär. Det är inte som att det här är en ny känsla. Jag har levt med gravmull i munnen i åratal, fast av andra, mer snåriga orsaker. Jag har mått exakt såhär hundra gånger förut, på grund av stormar inuti. Och jag tog mig igenom det, jag gjorde mig starkare, jag gjorde mig levande. Och så brister det utanpå, runtomkring. Det är tammefan inte rättvist. Jag känner mig som ett barn som blivit orättvist behandlat. När mamma missar att berömma en för hur fint man gjort, men man får skulden för att brorsan slagit sönder något. Den där djupa, intensiva känslan av att såhär får det fan inte gå till.

Jag kan inte göra så mycket åt arbetsmarknaden. Jag kan inte bli arg för att jag inte blir anställd, för någon måste ju få det och någon måste bli nekad. Om fem personer kommer på intervju är det fyra som måste få nobben. Det är bara matte. Att jag sen skulle ha både lättare för att få jobb och få högre lön om jag bytte ut en kromosom är en annan femma.

Jag kan bli arg över gapen mellan stolarna. Över handläggare på Försäkringskassan som tycks vara anställda för att infernaliskt tortera trasiga människor eller bara i största allmänhet inte göra sitt jobb. Över ett träskalligt system som förutsätter att alla människor, oavsett situation de hamnar i, redan har jobbat heltid i minst ett år. Sjukförsäkringssystemet går ut på att man har en arbetsgivare. Arbetslöshetssystemet går ut på att man har haft en arbetsgivare. Inte under några omständigheter får man ha sysslat med något annat, till exempel att studera vid universitetet för att kunna syssla med något som man är bra på och brinner för. Eller vara så otaktisk att man blev sjuk innan man kom ut i arbetslivet. Eller, ve och fasa, en kombination av de båda ovanstående.

Jag dricker apelsinläsk i Västra Skogen, för att se om det går att rädda lite av magen. Undrar om jag ska packa ihop, åka hem och vara ynklig. Det är svårt att vara ynklig när man bor hos någon annan. Det är svårt nu.

åh - det rosslar - det brinner mitt bröst

Jag har gått i temporär exil. Jovisst. Jag, min laptop och min diktsamling med Dan Andersson har flyttat in hos Frugan i Västra Skogen. Där skall vi enträget sluta att dö och uppamma någon form av frihet, skrivarinspiration eller bara sällskap så att vi inte måste ligga ensamma och gråta för jämnan. Och så har vi färgat mitt hår igen, såklart.

Balsam Karam slåss alltid för mig, och jag alltid för henne. Vi möttes sådär slumpartat, på ett poesicommunity, för fem år sen och det var den mest omedelbara kärlek. Jag sade åt henne att hon skrev som Sara Lidman, närapå. Hon kontrade med att fria. Jag sade ja utan att blinka. På den vägen är det. Ingen av oss bor längre i Västerås. Båda lever hyfsat knapert och älskar böcker. Båda skriver. Inte för att jag härav vill jämföra mitt skrivande med hennes. Jag vet att jag kan. Men hon gör. Hon gör det med disciplin och hon gör det så jävla bra att jag vill klippa ut varje ord på papper och kyssa det. Som ordväxlingen:

Har du blivit smalare Balsam?
Nej, bara jävligt mycket mindre som person.

Inte helt korrekt citerad, men grundtanken.

Och så detta hur hon orubbligt tror på mig.

jag lever men väntar på smällen

Det här är nästan för bra för att man ska orka med. Men gör ett försök. Det är för bra för att inte orka med.

pu'uhonua a honaunau

Det är fascinerande hur snabbt det urartar när det urartar. Det är rakt in i bergväggen. Multisystem organ failure, allting krackelerar liksom i tur och ordning. Slutar sova. Slutar äta. Gråter minst två gånger om dagen. Magknip (jamen konstigt?). Ryggskott. Och så det där med att glömma att andas, bokstavligt talat. Det började när jag var tretton-fjorton nånting. Jag hyperventilerade om kvällarna, allting domnade bort. Det kommer och går, som värst när jag är bekymrad. Jag håller andan, får syrebrist, kippar efter luft i ett par tre stackato-andetag, får syreöverskott eller koldioxidbrist, vet inte vilket, och det gör ännu ondare i ryggen. Jo, det är livat. Och jag vet att det bara är ångest. Och jag vet att allt bara blir sämre av att inte äta.

Men när det bara inte går?

Jag for till Hammarbyhöjden, gömde ansiktet i ett armveck, spelade Final Fantasy XII. Ett gudasänt avbrott, en fantastisk tillflykt, men det nattsvarta kom ikapp redan på tåget hem. Så mycket tid att våndas. Jag praktiskt taget scannar Platsbanken efter något som jag kanske skulle kunna. Är alltid okvalificerad nånstans. Klart att det är värt att söka ändå, men hur skriver man en sådan ansökan? Hur säljer man sig själv till ett jobb som man egentligen inte har några skills för, när man inte ens lyckas norpa ett där man har.

Jag kan vrida mina händer och säga samhället, semestertider, döda eller dödas. Men i slutändan är det jag som känner mig sämst. Sämst på att nätverka, sämst på att ta mig i kragen, sämst på att bita ihop?

Nej, är det något jag kan är det att bita ihop. Så att blodet forsar ur mungiporna.

Jag planerar små utvägar:
Isländska 3, om de nu ger den - ger mig åtminstone tio veckors halvtidscsn om jag har räknat rätt och fler underbara föreläsningar med Heimir, min hjälte.
Nybörjaritalienska på Folkuniversitet - kostar pengar men ger mig en smula glädje.
Intensivkörkortskurs - det är fanimej på tiden. Och så kan jag ju söka ytterligare några jobb. Se där. Jag avancerar. Men ändå. Min nuvarande inkomst är på under 3000 i månaden. Nu i juli är det hyra igen. Ja, jag har pengar på banken. Undanstoppade korvören, förvärvade genom ren tur egentligen. Jag reder mig ett tag till. Men.

Jag längtar till Hawaii. Hur jag måste ha lämnat mitt blytunga hjärta i den smått absurda säkerhetskontrollen i Frankfurt då de vände ut och in på min ryggsäck (och bombtestade mammas skor!). Jag vill slita ut det här, kasta det i havet. Så kan det ligga där och värka. Som Linas tand på Smedbacken. Känn på du.

motorhaveri

Nog blev det spektakel, allt, på Arbetsförmedlingen, men inte så mycket av sorten "Kristina slår näven i bordet och ryter att hon ska ha jobb" utan snarare "Kristina står och knappar in saker på en dator när hon blir vit i ansiktet som nytvättade kalsonger och är i färd med att dåna". Jag kraxade till min tant att jag behövde vatten och hon satte mig på stol och sprang efter mugg och vips var det tre stycken där som beskärmade sig och lade mig på soffan i personalrummet och stoppade mig full med skorpor. Det fanns liksom ingen ände på hur bekymrade de var och de ajabajade mig nästan ömsint när jag bekände att jag knappt har varken ätit eller sovit och ville skicka hem mig ögonaböj. Det var ganska rart, i synnerhet eftersom jag verkligen var svimfärdig med svajande ben, skakande händer och skallrande tänder. I själva verket var alla så kolossalt trevliga och icke-besvärliga att jag började undra om jag hade gått fel och snubblat in på ett hotell. De bad mig höra av mig i augusti och säga hur det går. Kan jag väl.

Å andra sidan uppbär jag ju inte ens den allra ringaste form av ersättning för min arbetslöshet, så de kan inte gärna ställa krav på mig. Jag kan inte gärna bli mycket mer utblottad.

Men det är också ett djävulens påfund detta, att överallt i alla texter och faktablad och tips bli uppmanad att genast anmäla sin arbetslöshet till arbetslöshetskassan. Jag får ju förihelvete inte ens gå med i arbetslöshetskassan eftersom jag är arbetslös. Det kanske inte ses som regelrätt eller normalt att vara snart tjugosex och inte ha jobbat tillräckligt mycket för att hinna bli medlem i a-kassan, men det är ett faktum och det är inte som att jag är ensam om det. Så, eftersom jag förolyckats till att vara sjuk ska jag ha så absolut lite som möjligt.

Om jag nu skulle få praktik, till exempel, skulle mitt uppehälle finansieras av aktivitetsstöd. Det ska ligga på lägst 320 kronor om dagen, före skatt. Emellertid inte. Om du inte betalar dina a-kasseavgifter eller inte är med i a-kassan får du bara 223 kronor om dagen. Fortfarande före skatt. Men, säger de, om du går med i alfakassan, då får du 320! Men jag får lik förbannat inte vara med, så då kan jag gott leva på ett par tusen kronor mindre i månaden. Ska man jävlas ska man ju göra det med besked.

Så det här med att äta, det har blivit ett helt projekt, när magen är full med något svart, klibbigt som tjära men inte luktar så gott. Jag köpte tre trepackspaket med Varma koppen. Drack två koppar teskedsvis. Tuggade i mig tre skivor ost. Vaknar efter fem timmars sömn och börjar vanka. Jag går på hyperdrive, fast med soppatorsk. Hur nu den ekvationen går ut.

Argast blir jag på mig själv. För att jag inte lyckas vara stolt över hur mycket och bra jag försöker, utan bara går runt som en deprimerad seriefigur i ett regnmoln av konstant skuld, för att jag inte gör mer. För att jag inte gör bra nog. Jag går och fördärvar mig, som morfar skulle säga. Gräbba lilla.

så laga att du har en trogen vän

Annars är det ju mycket tröste mig dessa dagar. Frugan peptalkade mig i en timme igår, och tre gånger idag. Hon säger åt mig att komma och bo hos henne, som min alldeles egna konstmecenat. Eller bara en allrakäraste. Johan lyssnar på mitt hyperrabblande samtidigt som jag städar, ursinnigt, och Samuel kommer hit och dricker vin. Nathanael ber mig komma och nördleka, och T skickar världens bästa sms.

Men det finaste, absolut finaste, måste vara det här:




Thea Nilsson Schön tog Svenskan och satte sig för att läsa som en sann informerad världsmedborgare. Kulturdelen, gubevars.





Och sen gosade vi. Oj vad vi gosade.

det knäpper och knakar kring hjärtat

I natt låg jag vaken till klockan fem, med inlandsisen över mitt bröst, orubblig och råmande. Den där tyngden, hur den lägger sig tillrätta och kväver och förfryser. att det inte går att komma loss, den finns inga flyktvägar, ingen smärtlindring klockan fem på natten. Utom saker som jag helt enkelt vägrar göra numer. Jag vägrar.

Idag steg jag upp, sökte två jobb, trodde jag att hade slarvat bort mitt examensbevis vilket man ju helt enkelt inte gör, och ringde Försäkringskassan. Jag försöker nämligen styra upp en praktik. Jag stred för livet under alla dessa år när jag kanske borde varit sjukskriven men gav mig fan på att klara det, på att kvalificera mig. Jag hittade biblioteket och gjorde det till mitt och jag vägrade ge vika förrän jag stökat undan det formella. Magisteruppsatsen, till exempel. Det är ett djävulens påfund, men det var vad som krävdes så jag gjorde det och jag gjorde det med glans. Högsta betyg. Men mer än så klarade jag inte. Det fanns inte utrymme i mig att jaga timvik och extrajobb under all den tiden då jag nätt och jämnt lyckades tråckla ihop heltidsplugg och heltidsterapi. Det får ju för fan finnas en gräns?

Således har jag nu ett ganska skraltigt CV. Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag är kapabel, men det är inte helt lätt att skriva in i en ansökan. Ärligt talat är det inget man skryter med överhuvudtaget, det här med att man levt och överlevt på den yttersta gränsen i sex år, hur beundransvärt det än må vara. Jag behöver kunna säga att jag
vet
hur man gör
på ett bibliotek. Med besked. Så jag vill ha praktik, och det ska nu inte vara omöjligt. Att hitta rätt instans att vända sig till däremot, det är det verkliga mästarprovet. Min kurator, och därmed jag, trodde till exempel att det var något som Försäkringskassan gärna ville ordna nu när jag har aktivitetsersättning. Som arbetsträning, rehabilitering, aktivitet, vad du vill? Eva, kuratorn alltså, skulle ordna fyrpartssamverkan. Hettere. Något fint där alla träffas och arbetar ut en handlingsplan för bästa möjliga resultat. Bara det att BEREDNINGEN för en sådan samverkan kan träffas tidigast åttonde september.

Min aktivitetsersättning varar september ut.

Såväl kurator som läkare har gått på antagligen mycket välförtjänt semester och här sitter jag och våndas. Undrar om det någonsin ska bli av. Det ska det inte, inte vägen jag först trodde åtminstone. Jag ringde som sagt Försäkringskassan och efter etthundraarton köplatser och tre olika människor fick jag besked om att aktivitetsersättning inte rymmer praktik. Nej. Nej. Nej. Vi har inget sånt.

Däremot Arbetsförmedlingen. Där jag inte är inskriven. Man kan tycka att det är en grundläggande sak att göra, men jag har bara varit tekniskt arbetslös i ett par månader, söker alla jobb jag hittar ändå och kan inte få ett öre från vare sig A-kassa eller soc. Det kändes inte värt besväret. Men det är tydligen så att Arbetsförmedlingen godkänner praktiken, varpå Försäkringskassan betalar. Med aktivitetsSTÖD. Busenkelt! Finns ju inte en chans att man skulle blanda ihop dem och vara på gränsen att hetsgrina i telefon med sin handläggare?

Så i morgon, i morgon ska jag gå till Arbetsförmedlingen och ställa till med oreda. Nu jävlar.

universalsvaret i TP Genius är Fjodor Dostojevskij

Ibland tror jag att den sittande regeringen har läst lite för mycket Dostojevskij. Att de tycker att det ska vara riktigt jävligt att vara människa. Att man fan ska lida, svettas, gråta och hungra. Att det är så man skapar storhet.

FRA-lagen, de nya sjukskrivningsreglerna, jiddrandet med A-kassan. Vi är ägda, som det heter. Med risk för att pådra mig någon form av omvänd hybris tror jag att de hatar mig lite särskilt. Att det finns åtminstone en människa någonstans som sitter och gnuggar händerna och skrockar hånfullt när alliansen slår fällerben för mig.

Först slopade de studerandevillkoret i A-kassan alldeles lagom till min examen. Så att jag inte får en spänn, jag menar, inte en spänn.
Nu får jag antagligen inte vara sjuk heller. Inte på mindre att de kastat mig runt hela Sverige på vilket jobb som helst, åtminstone. Vilket förefaller ett skitsmart sätt att trygga tillvaron för en psykiskt, och numera fysiskt, trasig människa som efter sex-sju års konstant döende lyckats kava sig upp på land litegrann. Eller vem som helst, egentligen. Människan är en social varelse. Det sägs att det är viktigt med kontaktnät och samvaro. Uppenbarligen inte viktigare än det heliga arbetet, dock.

Den rådande bibliotekspolitiken ska vi inte ens tala om. Det gör mig nästan mer förbannad än allting. Jag vill jobba. Jag vill jobba för en ganska pinsam lön, rentav. Men min sort ska bort! Trots att nyckeln till krisen i skolorna och de där IG-betygen de gallskriker om så mycket, kanske ligger i biblioteken? Kanske ligger i att inse att allt inte måste eller ens kan ske i skolan, eftersom elever av hävd, morgontrötthet och tristess åtminstone någon gång i sitt liv måste hata allt som har med skolan att göra. I synnerhet de svaga. När jag var barn låg jag och grät dagen innan det stora julpysslet eftersom jag var så kass på att klippa. Jag hade dålig finmotorik, jag kom efter och gjorde alltid de fulaste skevaste granarna. Jag stavade rätt till allting och löste ut läroböckerna, men jag hatade likväl skolan eftersom jag kände mig så jävla usel när jag satt där med min klisterindränkta påskkärring med kvasten på trekvart.

Mitt livsprojekt, förutom att någon gång skriva lysande litteratur, är att liksom lura barn att bli smarta. Det låter ganska storvulet, jag vet. Men jag är smart, och jag vet hur jag blev det. Jag läste. Jag läste. Jag gick till biblioteket och lånade tjockvis med böcker, eftersom min familj hade en väldigt mager ekonomi, och jag läste. Det fanns inga texter som var för svåra, ingen fakta som var för omöjlig att ta in på grund av språket. Jag lärde mig se samband, och jag lärde mig att uttrycka dem. Faktum är att jag i gymnasiet rätt ofta kunde manipulera på proven, så att jag orerade brett om det jag kunde och fick det att låta som om jag kunde allt det andra också. Huruvida det är önskvärt lämnar jag odiskuterat, men det var intelligent. Jag kanske föddes med en känsla för det och en lätt autistisk hyperförmåga att lära mig saker, men jag läste mig smart.

Och smarta barn, och vuxna, vet att storhet kan födas ur en miserabel tillvaro, men precis lika gärna duka under och dö i den.

så mycket sämre än jag förtjänar

En blogg ska ha ett tema, har jag hört. Man ska profilera sig, ha en kärna, en röd tråd i sitt amatörtyckande. Det är väl som att skriva en uppsats, antar jag. Du kan skriva om same old same old men du får tammefan hitta en vinkel. Ett eget perspektiv.

Kanske är det därför det varit så tunt och tärt här. För den har inget tema. För fan, JAG har inget tema. Jag är så totalt oprofilerad och vilsen som en människa kan bli. Eller som jag skrev, "jag vet inte hur många gånger jag har tappat tråden, men pysslingarna under sängen har nya gardiner".

Jag tyckte nog att det var lite fiffigt.
Det var någonting om moten, i Västerås, i samma dikt, och det känns också relevant. Allting just nu är mot.

Så nu tänker jag starta ett tema. Ett jättesimpelt men ärligt talat ganska viktigt tema. Åtminstone för mig. För mig är det hela universum just nu, ett ganska mot-bjudande universum.

Ta en tjugo-nånting-tjej. Hon har varit koko i hela sitt vuxna liv, men hon börjar få ordning på pedalerna. Litegrann. Under hela tiden hon var koko har hon slitit som ett litet odjur för att försöka försäkra sig om att det finns en framtid, utifall att hon skulle vakna upp en dag och vilja ha en framtid. Låt oss säga att hon har gjort just det faktiskt, hon har insett att hon vill ha en framtid. Det är bara det att hur kvalificerad hon än må vara för den, är hon inte kvalificerad för nånting. Trots att hon vet att hon är apduktig och skitsmart och brinner för saker.

Den här bloggen handlar om mig, det vet vi. Men nu handlar den om min strid för att kanske få LOV att bli en underbetald överarbetande akademiker.

Det är ju bara det jag vill?

you're just as far in as you'll ever be out

Jag lät april komma och gå. Jag slog i mina fotoalbum, sade upp mig från jobbet, åkte till Turkiet och odlade fräknar och blev masserad från topp till tå av en underbar man som hette Mustafa och som pekade på min rygg och frågade "car crash". Jag skakade på huvudet och log litegrann, nej, ingen car crash.

Nu dricker jag rödvin och kollar på scrubs och försöker att inte balla ur. Jag är normalt ingen hypokondriker, ibland när jag vet att jag är sjuk orkar jag inte ens kolla om jag har feber för det man inte vet har man ju inte ont av, men seriöst,
igårkväll innan jag somnade upptäckte jag liksom av en slump att jag har en knuta så stor och hård som en kapsyl (jag skojar inte) i eller under mitt vänstra bröst.

Det är rätt läskigt, faktiskt. Rätt läskigt.

eli eli lema sabachtani?

Jag vet inte säkert om jag lever.
Jag vet inte säkert om jag vill.


Mina fötter är pulver, min brutna rygg. Vi orkar inte sånt här. Vi gör inte det, jag lovar. Vi gråter oss till sömns i en konstant roterande kaffekvarn när kotorna spräcks. Det där krasande ljudet, det är inte råttor i väggarna. Det är jag, som går sönder hela jävla tiden. Och ändå --




and i believe that we'll conceive to make in hell for us a heaven

det finns en gräns?

Klockan är tjugo i midnatt. Jag har vått hår, jag har inte gjort läxan. I morgon skall jag stiga upp klockan nio, gå till skolan, ha lektion, gå hem, gå och träna, duscha, äta, åka till jobbet, jobba, åka hem, dö?

Jag har skippat skolan hela veckan av antingen ren utmattning eller ren lathet eller båda. Det torde inte vara så allvarligt, eftersom jag går i skolan för skojs skull, men det är jävligt synd.
Eftersom jag går i skolan för skojs skull.

I helgen är jag ledig. Helledig, som i inget jobb och inga resor över halva landet. Det är den tredje helgen på det här året jag är det; de första två hade jag för övrigt influensa. Annars har jag jobbat, jobbat, varit på begravning, jobbat, varit på släktkalas, jobbat, jobbat och jobbat. Nu skulle man kunna tro att jag inte gör annat än jobbar, men det gör jag ju visst. Det är bara det att jag tycks jobba när alla andra är lediga, och tiden däremellan ligger jag bleksiktig och skickar sms. Eller går och tränar. Jag har blivit helt vild på att gå och träna. Och det är ju bra, tror jag.

Jag läser Halldór Laxness och kluckar förtjust, skickar sms och kluckar förtjust och dricker rött Yogite. Man skulle rentav kunna tro att tillvaron vore fridfull och förtjusande, men det är den inte.

Det är den inte.



i guess i'm just burnt out
i really should slow down
i'm perfectly fine but,
i just need to lie down

här har ni mitt liv

Tänk er Arthur Dent som ligger raklång i leran framför sitt hus, för att hindra det från att bli nedmejat av en gul bulldozer.





Ja, just det. Klagomuren, pinobänken, jämmerdalen. Spräng skiten?

särskilt till Ica, när jag tänker på saken

Svårmodet och hopplösheten ligger nära till hands när själen är utlevad och kroppen sönderhostad.

Skall jag då aldrig --
Tjänar det ingenting till --
Kan jag lika bra gärna --






Åter till tillvaron för tio år sedan - ja exakt! Den där våren, i avgrunden. Världen bara så mycket torftigare, nu.
Ett vårdträd har gått förlorat,
ett rike har gått under.

hold hold hold hold hold hold hold hold
on

snart köper jag en super-deluxe-power-easy-cleaner-mackapär från tvshop

Saker vi verkligen inte gillar:

• att vaka och sakna
• att vakna och saka
• att hälsa dagen då det skall tvättas, städas och jobbas med ett ljudligt rosslande bröst och feberblanka ögon
• det där fenomenet när man just har dammsugit hela lägenheten mycket omsorgsfullt och fem minuter senare är det lik förbannat grus och smulor på golvet
• att tvättmedel och sköljmedel ovillkorligen alltid ska läcka på något ömtåligt, såsom parkettgolv eller nytvättade finkjolar
• huvudvärk
• hyckleri
• mediciner mot magont som har biverkningen... magont
• facebook och facebooks åttahundraelva miljoner applikationer och kedjebrev
• att tappa alla sina historier
• att hitta alla sina historier när man drömmer och utan respit glömma dem igen när man vaknar, fastän man vet att de var där och kanske rentav bra
• att ens mor och far inte svarar i telefon när man behöver ringa hem och rapportera om sin gränslösa ynkedom och halsbrytande tapperhet

var vaksam när du korsar spåret

så länge fötterna bär
så länge lungorna kan


Ja. Jag är trött. Det är inte svårare än så.