gráttu ekki mamma

Alltså; det är för det här jag lever: Att vara tvåveckors panikvikarie på ett skolbibliotek, och bli spontankramad av en liten grabb på sju år. Två gånger. Världens bästa grabb. Om de bara alltid förblev så.

you find it in your heart; change

Jag är rädd för att det här kan komma att bli något av det jävligaste jag någonsin behöver göra. Och det säger inte så lite.

Jag vet att jag kan och att jag oundvikligen måste. Men jag vill inte, mamma, mitt hjärta spjärnar emot och kvider; jag vill inte.

min kropp är en rivningskåk

Hypokondri är inte min melodi, nej. Jag vill gärna bli ömkad och klappad på när jag är klen, och om jag har ont utav bara helvete någonstans vill jag helst smärtstillande utav bara helvete. Men jag tänker inte CANCER! HJÄRTFEL! DISKBRÅCK! när det dyker upp någon besynnerlig krämpa. Jag är ju redan den halte och lytte, så att säga.

Men jag blir nyfiken. Och lite förvirrad. Och i natt blev jag faktiskt rädd, riktigt rädd, men inte för att jag överanalyserade något utan för att jag vaknade vid halv fyra-tiden och insåg att jag inte hade en fot. Jag kunde inte känna min fot. Och jag menar inte att den hade domnat bort. Jag kunde inte känna den, den kunde precis lika gärna ha varit en träklump som satt fastskruvad vid mitt ben. Jag kunde nämligen inte röra den heller, jag gjorde ett försök och det fanns ingen kontakt. Kanske att det gjorde ont, i benet, men jag blev som sagt ganska rädd och började nästan gråta. Men jag kunde röra benet sidledes så det gjorde jag och efter en liten stund kom känseln tillbaka, lite sådär kittlande som det brukar vara men en smula mer smärta och mindre brus. Och sen somnade jag om.

Idag har jag två fötter som rör sig ungefär som de brukar. Men jag har även hysteriskt ont i benet, det som försvann för mig. I låret, som om jag hade åkt på en fet smäll, vilket jag mig veterligen inte har. Jag har inte ägnat mig åt akrobatik eller någon annan särskilt fysisk aktivitet heller, och inte ens jag får träningsvärk av att gå till Konsum. Men det gör ont att röra på, och ännu mer att röra vid. Jag brukar alltid luta mig fram med armbågarna mot låren och det är som att köra ner en kniv.

Jag ringde min mor för att fråga om hon visste vad det kunde bero på. Hon blev givetvis ärkehypokondrisk å mina vägnar och beordrade mig att ringa Sjukvårdsupplysningen. De hade i sin tur inte den blekaste, men tyckte att någon på en närakut borde ta sig en titt. Jag velar. Jag vill vila. Så jag böjer och sträcker mitt ben och klämmer och känner och undrar, kära lilla snickerbo, vet någon vad som är på tok?

PS. Oroa er inte. Om det fortfarande är galet i morgon lovar jag dyrt och heligt att uppsöka doktor å det snaraste.

running with scissors

Rutiner är ju viktigt. Ordning och reda. Särskilt när man är arbetslös, har jag hört. När man är arbetslös ska man se till att ändå stiga upp samma tid varje dag och äta regelbundet och planera in sitt arbetssökande och andra aktiviteter så att man kan somna med gott samvete på en kristlig tid om kvällen.

Jojo. Det brukar ju gå sådär. Inte helt sällan urartar det till att aldrig riktigt komma ur sängen. Åtminstone inte före lunch. Eller att gå upp, söka sitt jävla jobb, och sedan krypa ner igen i ren protest.

Men idag. Herrejävlar vilket schema! Det fattades bara en liten fet major med visselpipa som dirigerade runt mig:

06.00: vakna och uträtta sedvanliga morgonbestyr
06.50: väcka herr Nilsson enligt order (vilket inte föreföll så effektivt)
07.03: ta tunnelbanan från Hammarbyhöjden
07.33: ankomma till Mörby Centrum och irra ut från tunnelbanan med en vägbeskrivning
07.45: irra in på skolans expedition och presentera mig och få en nyckelknippa
08.00: öppna biblioteket och lite lätt överväldigad försöka få överblick över alltihopa
08.30: ta emot den första klassen
09.00: ta emot den andra klassen, bestående av sjövilda men otroligt charmerande ettagluttare
09.40: sjasa ut ungarna på rast
10.00: ta emot den tredje klassen och försöka göra allting samtidigt
10.30: stressa tillbaka till Mörby Centrum och ta tunnelbanan till Centralen
10.50: införskaffa en sallad på Pressbyrån
11.11: avresa från Stockholm med Uppsala-pendeln
11.39: ankomma till Knivsta och märka att benen darrar lätt
12.00: inleda dagens andra arbetspass, som är förstapasset i informationsdisken i Knivsta
13.30: ta fikarast och vara så jävla spattig att det inte går att sitta still och göra ingenting i ens tio minuter
15.00: lämna biblioteket, tydligen i regn
15.19: ta tio-över-tre-Uppsala-pendeln tillbaka till Stockholm
15.49: återkomma till storstaden och ramla in på första bästa tunnelbanetåg mot Skarpnäck
16.30: dö en smula i soffan med Harry Potter
17.15: byta kläder
17.33: ta tunnelbanan från hammarbyhöjden
17.50: möta Nathanael utanför SF på Hötorget
18.00: börja se X-men origins: Wolverine, fast det givetvis var hysteriskt läskig reklam då
19.56: gå ut från bion, darrande, och svära över att alla sushiställen hinner stänga innan jag kommer dit
20.30, ja typ: snubbla in i lägenheten med en påse sushi och gny, ynka och gnälla över hur jevla trött jag är
22.00: börja klippa huskorset
23.00: gråta lite och undra om det någonsin kommer bli möjligt att SOMNA

Hej hej hyperaktiv.

bróðir minn Ljónshjarta

Allting händer så fort. Allting händer på en gång.
Idag, just när jag kom hem efter mitt tredje pass som timvikarie i Knivsta, ringde telefonen, ett okänt nummer och en okänd mansröst. I tre långa sekunder tänkte jag "wow, det kanske är ett jobb!" och blev nästan lite uppspelt, tills rösten frågade efter Johan och jag insåg att han bara ringt fel. Bah.

Exakt fem minuter senare ringde det igen. Den gången var det ett jobb.

Nej, inte ett "riktigt" jobb. Ett tvåveckorsvik ungefär som det jag hade i Stocksund - det här var också i Danderyd - med den lilla skillnaden att jag börjar på måndag klockan åtta. I ett bibliotek jag aldrig sett, på en skola jag aldrig ens besökt och bara har en mycket, mycket vag aning om var den ligger. Milda Amalia. Jag har, dessutom, lovat jobba i Knivsta på måndag, så jag kommer fara fram och tillbaka som en skållad bäver. Jag är skitnervös. Men lycklig. Men hispig. Men glad! Men fan. Men alltså?

Knivsta är annars mitt nya hjärterum. Mysfaktor per miljarder och jag har inte tråkigt en sekund, jag lär mig hur mycket som helst och hade jag bara en ryggdunkare. Och så detta att det luktar vår så det riktigt skongar om det, så fort man kliver av tåget. Eller sommar. Det kanske gills som sommar nu?
Dagens bästa var att ögna igenom Rödluvan och Bröderna Lejonhjärta på isländska och inse att jag nog skulle kunna läsa dem. Med ett anteckningsblock och ett lexikon bredvid mig när det kniper. Och att ta fem stillsamma minuter i informationsdisken och skriva av:

Gráttu ekki, mamma.
Við sjáumst i Nangijala.

leaving New York never easy

Drömmarna häromnatten. Fragmenten, de brukar aldrig stanna kvar så tydligt --

-- hur en människa fängslade mig med en enda ton på ett märkligt instrument, som lät som en fiol eller kanske en nyckelharpa och jag som inte sade ett ord utan bara såg på honom och gick i en cirkel tills jag satte mig i gräset strax framför honom och han satte sig bredvid och jag var inte längre ensam i världen,
-- hur jag sov på naken betong i ett postapokalyptiskt Terminator-land (märkligt nog förlagt utanför mitt hus i Småland) sammankrupen kring ett litet barn, kanske två-tre år, som föreföll övergiven,
-- hur jag sprang genom en folkmassa, förtvivlad, med ett klot av magiskt ljus mellan mina händer, livrädd för att krama det för hårt och krossa det, livrädd för att tappa det, livrädd för att någon med onda avsikter skulle ta det från mig innan jag hunnit fram till den som kunde bruka det rätt.

Annars. Mitt svar är nej. Men jag har åtminstone nytvättat hår.

storma mig

"A cobra once bit Chuck Norris' leg. After five days of excruciating pain, the cobra died."

Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Jag har suttit inne och tuggat på fingrarna och gråtit i tre dagar. Idag tvättade jag håret för första gången sen i tisdags. Jag känner hat mot relativt oskyldiga och säkert väldigt trevliga människor för att jag inte finner dem tillräckligt intressanta att lysa upp tillvaron. Alltså. Get over yourself already? Nathanael undrade om jag ger dem en chans. Det gör jag oftast inte. Jag orkar inte. Istället bitchar jag till den handfull människor jag orkar bry mig om, om hur trista alla andra är.

Jodå. Dryg och arrogant, that's me.

Problemet är att allt har gått och blivit snusbrunt. Det är bara sörja. Eller blivit? Det har varit så ganska länge. Jag är så sjukt kräsen med allting. Jag vill vara förtjust och hoppfull. Shit, jag vill rentav vara förtvivlad och förlorad, bara någonting står ut. Bara det inte är jämna plågor.

Fast mest vill jag vara förtjust. Jag vet inte varför jag är såhär jävla omöjlig. Jag vet inte varför jag sitter inne och grinar till Counting Crows - Round here; om det är något så simpelt (men effektivt) som PMS och nästa vecka kommer jag vara apcharmig och kickin' it och skratta åt mina dystra bilddagbokstexter. Eller om det är livet och den heliga depressionen som kör upp en stålhätta i njurarna, igen, och det är bara att vänja sig och bita ihop. Kommer det vara en vecka? En månad? En livstid? Eller kommer jag vakna i morgon och ringa min pappa och gratulera honom på sjuttioårsdagen utan att behöva låtsas att allt är kokalolasosfofinontot?

Wake me up, please.

charmig och kompetent

Shit vad trött man blir av att vara bäst. Och pollen. Att gå runt och vara bäst i pollensäsongen är en jäkla bedrift.

Man kan ju tycka att jag borde gjort karriär som springvikarie redan för två år sedan sådär, men man kan inte alltid vara först bara för att man är bäst. Det tar lite tid.
Till exempel borde jag ha gjort följande redan för fyra och ett halvt (!) år sedan:
Att föra en liten logg över alla samtliga gissningar på vem min tatuering föreställer. Gärna med en liten poängsättning också. Jag tänkte mig något liknande:

Rätt person: 3 poäng
Fel person, fast åtminstone en kvinna (Selma Lagerlöf ligger högt i den kategorin): 1 poäng
Vilken mansperson som helst (den absoluta majoriteten, tack så jävla mycket): 0 poäng
KFC-gubben: minuspoäng, dumstrut och tjugo minuters timeout

Jo. Någon gissade KFC-gubben. Då blev jag lite... hettere... putt. Annars gissar de allra flesta Einstein. Jag medger att det är lite likt. Men nej. Ian McKellen och Allan Edvall har också varit på tapeten.

Det märkligaste är att åtminstone 80 procent av gissningarna framförs via ett jävla internetcommunity (ja, helgon) där en av bilderna som visar tatueringen har försetts med följande bildtext: "det är sara lidman. om du inte vet vem det är föreslår jag att du googlar och skäms. "

Tror du det är nån jävel som läser den? Hell no! Tror du nån googlar? Hell no! Tydligen förefaller "har aldrig hört talas om sara lidman vem e de?!!" verka som en lika användbar öppningsreplik för nya bekantskaper som "tja söt du är händer i helgen då?".

Vilket betyder inte alls. Noll poäng. Googla för fan!

åbogen 1819

Det är maj. Vårdträdet blommar i Småland. Och jag kan inte åka hem. Jag dröjer mig kvar en stund vid lönnarna på Vaksalatorg, som jag brukade göra i Vasaparken i Västerås, står stilla ett ögonblick, blundar, drar in doften. Tänk om. Tänk om det inte alls vore 2009 utan.. säg... 1987? Om jag fortfarande vore en blond, spenslig liten unge med runda kinder, oförstörd och obekymrad.

Det är vad jag ville åka hem till. Så jag kan inte åka hem. Den där jäkla ungen. Hon finns inte kvar, hennes hus finns inte kvar, hennes mor- och farföräldrar finns inte kvar, hennes hund finns inte kvar och inte en enda av kattungarna hon så omsorgsfullt uppfostrade. Hennes böcker och den lilla fiolen finns inte kvar och inte hennes dockor, fast jag tror att dockspisen står och samlar damm i förrådet på magasinet tillsammans med några bedårande små flytvästar.

Hennes kinder finns för all del kvar. Jag utnyttjar dem skamlöst i vår när jag går och nästlar mig in som springvikarie på diverse bibliotek och slår mig i backen på att loppet inte är kört.

Och som springvikarie på språng kan man ju inte gärna åka hem. Men.
Själva kärnan av min existens i exil står att läsa på en ÖLBURK.

Du kan ta smålänningen ur Småland, men inte Småland ur smålänningen.
Jodå. Med fyllig smak och kraftigt skum.

"jag är emot barnporr"; no shit?!

Jo, jag har hållit käft väldigt länge. Jag vet det.

Min morfar dog, och plötsligt ville jag säga så himla mycket, att resultatet blev ingenting. Som om det första jag skrev tvunget måste bli honom till minne, och det med rätta. Det fungerar givetvis inte.

Jag kommer aldrig kunna skriva någonting som gör min morfar rättvisa. Så fantastisk var han.

Och sedan dess? På tre månader? Jag jobbade som skolbibliotekarie i Stocksund ett par veckor (vilket resulterade i ett lönebesked i brevlådan idag, tack så mycket!) och påminde mig själv om att jag vet vad jag gör och jag gör det jag vill, även om det fortfarande innebär fattigdom och förtvivlan och att leva på nåder. Jag strävar dit jag vill, i myr-marsch: små steg, men envetna.

Det jag ville säga nu, är att jag finner det en smula komiskt att Piratförlaget, som ägs av våra mest nyanserade och utblottade favoriter i fildelningsdebatten, Jan Guillou och Liza Marklund, tycker att det är helt okej att entusiastiskt rapportera från Bokbytardagen. Help me out here? Om man ställer upp bord på Plattan och, helt utan att förära författare eller förlag en endaste krona, byter prylar med varandra, då är man tydligen en bokälskare som vill ge böcker nytt liv och främja social samvaro. Men om man tar en grej man har och låter grannen / morsan / nån snubbe i Indien få en digital kopia, samtidigt som man kanske får en annan av sammanlagt 30 pers över hela världen, då är man fanimej pirat och tjyv och i största allmänhet en omoralisk och uppsåtligen kriminell människa som vägrar betala för sig och veta hut.

Alltså lägg av? Ni får väl för fan bestämma er? Hur ska ni ha det egentligen? Antingen får ni godta att den moderna tekniken och den moderna kulturella människan är så funtade att de vill byta böcker med varandra, fast på ett lite snabbare, smidigare och smartare sätt än att stå med en kokbok på Plattan och hoppas att någon ska dyka upp på samma ställe med en ordbok. Eller så får ni stå för era moraliska värderingar om STÖLD och "vi ska ha betalt om du ska få lov att läsa och det ögonaböj", i alla lägen. Det funkar inte att bara peka finger halvvägs här.

Det är så mycket tjat om att konstnärer har rätt att få betaaaaaalt. Och jo, det kanske de har. De har rätt till att överleva och de har rätt till cred för något de har skapat och i dagens samhälle antar jag att det innebär PENGAR. Men något som Liza Marklund och Jan Guillou helt tycks ha glömt, när de sitter och skeppar ut sina jävla lastpallar med skitböcker till AdLibris (jag var där, om ni minns?) och räknar miljonerna på banken och gnyr om hur de blir bestulna på sitt surt förvärvade levebröd av en omoralisk generation, är att som författare är det inte först och främst en rättighet att få betalt.

Det är ett privilegium att bli läst.

youtube party pooper

Det är vansinnigt hur snabbt man blir beroende av Youtube, van vid Youtube, och heligt förbannad när något inte finns på Youtube
Eller ännu värre, när något har funnits men har tagits bort. När man vet att det har funnits ett grymt liveklipp eller en klockren AMV som någon har påtat med. Ett sånt där klipp som man blir lite tårögd av och vill se på igen och igen.
Så sent som idag hittade jag till exempel en lysande Heroes-FMV till den likaledes lysande låten If Winter Ends av Bright Eyes. Jag blir så jävla glad i själen av att någon har lyckats ta en låt som jag älskar och en serie som jag älskar och sätta ihop dem. Holy combination.
Men fan vet hur länge den får ligga kvar? Titt som tätt får man upp små aviseringar om att videoklippet inte finns tillgängligt i mitt land, eller ännu värre, att det har tagits bort på grund av legal claims bla bla bla copyright bla bla bla.

Vad i helvete? Hur dum i huvet får man vara? Är det inte dels den grymmaste bekräftelse man kan få som artist eller filmskapare eller någon form av skapande människa, att någon älskar det man gjort så mycket att de klippt ihop det med något annat och skapat något som är helt jävla amazing? Är det inte fantastisk reklam för Blue Öyster Cult att det fanns en helt sagolik AMV med klipp från Final Fintasy VII: Advent Children till Don't Fear The Reaper. Är det så jävla viktigt att hålla på sin copyright till Old Habits Die hard att musikvideon med klipp från Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som fick mig att börja gråta, måste suddas bort? Vem tjänar på det? Tror skivbolagspamparna och filmbolagsjättarna att någon sitter och skinnar dem på pengar som de skulle kunna tjäna? Att de vinner något på att storma in och säga appappappapp! Det här är vårt för så ska det vara och ni ska inte tro!

Satans stolpskott. Argast blir jag för att det är de riktigt bra klippen som ryker, eftersom det givetvis är de riktigt bra klippen som blir uppmärksammade. En hel konstform, ett skithäftigt nytt sätt att kanalisera sin kreativitet och sina känslor som tydligen inte är okej eftersom man lånar något bra som någon annan har gjort och gör en tribut.

Kvar sitter vi med elvahundranittontusen inte så talangfulla människor som sjunger in i en suddig webbkamera. Nej, det var inte vad jag ville se. Det var verkligen inte vad jag ville höra.

Tack så jävla mycket, WMG.

eller johnny english för den delen

Jag är Mr Bean. Ni vet när han ska ta hem julgranen. Eller parkera bilen. Eller packa väskan.

Det är jag.

I morse skulle jag spraya håret, sådär snabbt och nonchalant som man gör när man har lite småbråttom och inte bryr sig så himla mycket, egentligen. Jag blundar och sprayar runtomkring och glömmer sedan helt vad jag håller på med så att jag sprayar rakt in i ögonen när jag öppnar dem. Sådär disträ. För att inte tala om genant oelegant!
Alldeles nyss låg jag på mage på golvet och dammsög under sängen, för att sedan försöka knuffa en låda på plats, varpå förlängningssladden ryckte ut, varpå lådan kom på sniskan, varpå jag kröp in längre under sängen och befann mig i färd med att fastna, halvvägs in. Två sprattlande ben och ett arsle utanför, två vevande armar och en bröstkorg under. Givetvis slog jag i huvudet. Och armbågen. Och svalde en missad dammråtta.
Igår rev jag upp tumnageln på rivjärnet.
Förra året slog jag huvudet i en sorteringsvagn på AdLibris så att jag bokstavligt talat såg stjärnor och planeter. Det här är vad jag gör.

Jag är Mr Bean. Och samtliga mina blåmärken och hjärnskakningar tillägnas min kära vän T, för jag vet att han fnissar sådär rart varje gång jag berättar om dem, eller när jag snubblar över hans soffbord tre gånger inom loppet av tio minuter. Han fnissar finurligt, högt, ut i luften. Hihihi!

Sånt borde man göra oftare, hörni.

medan bomberna faller över Palestinas barn

I lördags stod jag på Sergels Torg med frugans hand i min och gjorde gemensam sak med, som det verkar, åttatusen andra människor. Tåget från Uppsala var fullsatt; vi hade näranog en liten demonstrationsförfest.

Det finns så sjukt mycket att säga. Som att kriget i Gaza inte är ett krig, utan en massaker; oursäktlig och helt utan proportioner. Eller att terror föder terror och när Israel säger att de vill bomba bort terrorister måste jag undra vilka de egentligen pratar om - några enstaka Hamas-ledare eller tusentals traumatiserade, sjuka, frusna, utsvultna barn. För jag kan svära på att några av dem, de som inte redan är döda vill säga, kommer växa upp med så mycket ilska och sorg och frustration att de om fem, tio eller tjugo år är beredda att göra nästan vad som helst mot vem som helst. Och jag kommer inte kunna klandra dem.
Jag stod på Sergels Torg och längtade efter Sara, som vanligt. För att de som höll tal visst var engagerade, men kanske inte så himla bra på att engagera. För att det behövs en sådan röst, en sådan människa som kan sätta själen i brand. För att vi var åttatusen som tågade förbi NK och Dramaten och alla flådiga hus på Östermalm och det var mäktigt, men hur ska vi få med oss de hundratusentals bara i Stockholm som inte vet, som inte orkar bry sig, som inte orkar tänka på ytterligare en sårig konflikt långt borta som ingen verkar kunna lösa.

Och sen tänkte jag på Björn.
Det här var 1983. Jag var ett halvår gammal och ljuvligt ovetande om världens beskaffenhet. Redan då, och fortfarande nu. Se:

och så tar hon till lipen igen

Idag fick jag postpaket, mina två exemplar av Tillflykt. Jag har haft lite svårt att bestämma mig, för hur många jag skulle passa på att köpa, så medan jag har tjatat på alla att skaffa den har jag suttit och väntat. Och inte haft en aning.

Det blev två till sist, ett till mig, och ett till min mamma. Hon har liksom kommit att bli lite investerad i det här. Det var mamma som tog med mig upp till Missenträsk, och det är mamma som är så kusligt lik. Ju mer jag ser av Sara, ung och gammal, desto mer står jag slagen i backen över hur hualöst lik hon är min egen mamma.
(Och för den delen heter en av Rönnogs småsystrar i Lifsens Rot Gunda, detta modersnamn som alla larmar om att de aldrig har hört talas om.)

Men så var det detta som jag inte visste alls, det där som Terese upptäckte häromdagen och jag höll på att dåna när hon visade. Det som jag för övrigt tror kommer göra Gunda extra förtjust när hon öppnar sin julklapp. Det är ju brukligt att klippa in recensions-citat på baksidan av en dvd. Men.. det är ju...

du lever på kredit

Hur tärd man blir när man inser vidden av sin egen otillräcklighet.
Att något viktigt fattas i mig, så att något viktigt obönhörligen måste komma att fattas mig? All tid är lånad, eller stulen.
Den tillkommer icke dig att klänga sig fast vid, eller gråta över. Var god och betala tillbaka, kontant.


December was just too sad,
For her to call a home.
Even with starry nights
And painted country roads.
There was nothing I could do for her
That I hadn't done,

And my desperation eyes showed
More than I think they should
Have shown.

She's just a whisper,
Paranoid of perfect people bound to disappoint
Her apartment life is easier
Than the one outside.
She can't get by on promises
That I always deny.

And my desperation eyes showed
More than I think they should
Have shown.


[Patrick Park - Desperation Eyes]

men ön susade och viskade

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

Det är så många saker. Hur en av mina bästa vänner, i en diskussion per sms kring olika sorters bibliotekariejobb (som jag lik förbannat inte får) säger "vi vet ju alla att du ändå bara kommer bli författare i slutändan".

Eller det här med skogen. Med jorden. Med blodet. Jag sitter på ett seminarium i Modern isländsk litteratur och det går upp för mig att jag, som Heimir uttryckte det, nästan tillhör en utrotningshotad art. Min generation har lämnat skogen bakom sig, byarna, gårdarna. De skriver om andra saker. Det är kanske inte så underligt att jag söker mig till Sara, till hennes diken, hennes envetet spadande torpare. Allt det där har jag ännu i mig, det är med mig överallt. Det är mitt ansvar nu, att ära jorden som födde mig, ära mina egna kronotorpare och utdikade myrmarker.

Eller bara det att jag börjar gråta, våldsamt och djuriskt, mitt i Tillflykt när de filmar Sara på teven. Jag ylar som en utsvulten varg. Sen sätter jag mig och skriver, ännu hulkande, alltid lika fattig och förtvivlad. Det finns inga extraliv. Inga utvägar. Men jag lovade.

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

om att låta bli

Jag har ett litet jubileum med mig själv idag. Egentligen är det ganska stort. Det är en stor sak. Men det bär mig emot att säga det högt, det bär mig emot att hålla räkningen till vardags. Så jag tänker inte brösta mig, jag tänker inte slå ut med armarna och säga "Se!".

Men vet detta; jag håller huvudet högt ikväll, intill adventsljusstaken på andra våningen.
Detta har jag gjort själv, detta som jag inte har gjort i två år.
Äran är min egen. Jag slickar i mig den, knivsudd för knivsudd. Min poäng med att vara såhär frånstötande kryptisk?

Det finns hopp. Även för skrotmajor som jag. Det finns hopp.

att vara människa på ingenting

Jag har blivit någon slags överlevnadskonstnär. Själva levandet går i ryck, som att trampa ner gaspedalen en gång varannan kilometer och hoppas att man rullar resten på ångorna. Det är de små gracerna, som jag redan har tjafsat om. Konserter med fantastiska musiker, helger med de allra bästa av vänner, seminarier med min favoritprofessor och världens ljuvligaste Julkalender. Jag drömde faktiskt om Julkalendern härförleden. Det är då man vet att det är vinter; glöm snöstorm och pepparkakor.

Jag har inte hört så mycket som ett pip från det där jobbet jag suktade efter så, och det gjorde mig tung och mörk och argsint. Men jag har kommit att skruva upp volymen på hoppet igen. Huvudsakligen för att Förseningskassan slutligen kom loss och jag höll på att trilla av stolen när jag såg hur mycket pengar jag hade att inkassera bara i retroaktiv utbetalning. Det som gör mig häpen är hur jag har lyckats överleva ett drygt halvår utan de pengarna. Det gör mig stolt, också. Jag har liksom lov att slösa litegrann på onödigheter, även om det tar emot något rent vanvettigt att göra av med en enda krona som jag sedermera kanske kan komma att behöva för livets nödtorft. Men ja, detta var ett ryck. Jag lägger mig på mage, ålar ner armen i brunnen
och rycker upp mig.

Annars tycker jag att ni ska ta en titt på Tillflykt.

jag har rätt mycket med mig själv, precis som du

Jag har fastnat i förtvivlan. Som en klocka med dåligt batteri, som stannar på fem över halv, i uppförsbacken. Det är som en suck, man ser minutvisaren göra ett stumt försök och sedan falla tillbaka.

Hur man behöver en fristad, ett enda ting, en plats där det är ljuvligt att vara till. Ett utrymme som aldrig blir för trångt. Och förödelsen när det förvägras en. När ett vanligt novemberregn blir ett hån som sipprar in genom fönsterspringorna och piskar en ända ner under dubbla täcken. En smärta i korsryggen, dov och illvillig.

Det är förfärligt, förfärligt att vara till.

barnen fick betala lynnet

Men ungdomens syn och fråga kunde komma åter, och nu så hopplös. Man visste svaret: att inget svar fanns, att varje sökande var löjligt. Man var fullständigt kringränd.
Och ensamheten. Fattigdomen. Fulheten.
Så tryckte man ned. Glömde vad oron gällde, blev bara på dåligt humör rent allmänt.
Barnen fick betala lynnet.

[Sara Lidman - Hjortronlandet]


Jag var på anställningsintervju i förrgår. Det var min sjunde på detta dryga år som jag har försökt strida mig in i kultursvängen. Och för ungefär vartannat av de jobben har jag känt att det här skulle jag gärna ha, och för vartannat har jag velat falla ner på knä och ropa Det här måste bliva mitt! Detta är det Rätta!
I förrgår var det senare, på gränsen till kusligt. Jag menar det, det är så fullkomligt hand i handske för mig att jag börjar skälva en smula vid blotta tanken.
Och jag tror att jag gjorde bra ifrån mig. Att jag kanske rentav strålade. Men man kan aldrig veta. Man kan aldrig vara säker. Och jag måste kanske sopa banan med åtta-nio personer. Om jag så strålar starkare än sju, så kan jag lik förbannat snubbla på den där sista, som jag gjorde i Katrineholm.

Så ja, jag är lynnig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan tillit till att universum måtte förbarma sig till sist och välgrundad vetskap om alltings maximala jävlighet. Mellan tro på mig själv och en elak skärskådan av alla mina brister.

Dessutom är det november. Några första, ljuvliga solskensdagar liksom för att lura oss att förbli trygga, stanna kvar utanför murarna och glömma sig. Men inte mer. Mitt bröst är min borg, och nu drar jag mig tillbaka in i fästet, tuggar på fingrarna och väntar in de små gracerna. Såsom David Sandström Overdrive på Fritz Corner ikväll.

Allt det där som håller lågan vid liv genom tunnlarna.