färgseende

Ögonblicket när du stannar upp, när du kommer gående utmed torget och plötsligt hejdar dig och ser, det intensivt gula i lönnlöven som ligger i drivor, tavlan du går i. Du stillar dig och ler, andas in, fjädrar en smula i stegen. Något vibrerar i luften omkring dig; det är kallt men du rör dig i ett eget luftrum. En hårslinga som fastnar i mungipan.

På måndag börjar jag jobba. På mitt riktiga jobb. Min fasta tjänst som gymnasiebibliotekarie i Handen. Det som de ringde och förklarade att de varit överens om att jag skulle ha, bara ett par dagar efter det senaste jag skrev. Det är något overkligt över det. Jag har inte riktigt fattat. Men det är sant. Det är mitt. Jag är i färd med att lämna Vaksalatorg och Engelska Parken. Jag överger korset, men bär det med mig. Som alltid. Det är något i luften. Livet som väntar på mig. Universum flyttar mig som en ruta i Rubiks kub, fram och tillbaka, så att jag skall hamna på rätt plats vid rätt tid. I färg. Min tur har kommit, att vara i färg.

life has been insane but, today has been ok

Jag är trasig, ful och trött. Kanske en smula överväldigad. Jag kurar ihop mig och kryper till korset; jag klarar icke allt.
Jag har arbetat som en sate, hela september. Fast egentligen inte, i arbetade timmar rör det sig inte ens om halvtid, men likväl. En sate. Jag far som ett torrt skinn mellan Uppsala, Knivsta och Danderyd, med små mellanlandningar (tack gode gud för T) i Hammarbyhöjden. Så att dagen helt konsumeras av detta, att färdas till och från arbetet, att varva upp och ner och planera för morgondagen och helgen och nästa vecka utan att veta riktigt, hur den kommer att arta sig.

Och så detta att jag inte förmår säga nej. Det är inte det att jag rädslas över att de ska ledsna på mig och tycka jag är lat; de förstår utmärkt väl om jag bara inte kan. Men klär på mig någon slags hybris, som om de inte har någon annan, som om hela operationen står och faller med MIG, detta usla lilla människobarn som äntligen tryckt in både händer och fötter i bibliotekssvängen på allvar.

Så jag stretar och gnetar. Är för det mesta ljuvligt nöjd och lycklig. Det är bara dessa dagar i tidiga oktober, när jag känner tröttheten komma över mig. När jag inser att jag inte är fullgången, än. Att jag är skev och lite mindre och inte orkar allt, inte klarar allt.

(Ty sorgerna som i bröstet bo,
de vilja bara gro och gro.)

Men en dag. Då jävlar. Kanske i morgon. Kanske nästa vecka, nästa år. Snart. Då smäller det. Då växer jag färdigt.

O'Shimas Inca Isolde

Det finns saker jag bara inte mäktar med. Detta är en av dessa:

Min hund är död.

Min hund är död, begraven och borta. Jag är inte chockad, jag är knockad. Hon var tio år, hon hade lite svagt hjärta, men jag räknade med att komma hem och borra in näsan i hennes mage och dra med fingret över hennes sammetslena, löjliga små öron i åtminstone ett par år till. I helvete. Akut livmoderinflammation och aldrig mer. Jag tror inte ni förstår, vidden. Det är knappt att jag gör det. Jag trodde väl att jag var tuffare än såhär, mer distanserad, färdig att acceptera livets oåterkalleliga; döden. Men jag har gråtit, oupphörligt, i snart ett dygn. Jag är mosig och rödnäst och skinnflådd och det slutar aldrig. Det lilla livet. I hjärtat har hon alltid varit valpen vi kom hem med på sommarens varmaste dag. Pyret som älskade att åka bil, som blev vild av pepparkakor, som satte av neråt backen med röven i vädret och tröttnade halvvägs runt skjutbanan så att jag fick bära hem henne. Det här är min BEBIS. Mitt syskon, min älskling, mitt kakmonster som ägde allt och alla och som snarkade så att det riste i hela huset, som pruttade så att pappa vaknade om nätterna och hon kan inte. Hon kan inte inte finnas. Jag har fasat för den här dagen i tanken, undrat hur jag ska stå ut och nu är den här och svaret är: jag gör det icke.

Jag står inte ut.

defragmentering

I begynnelsen var Sara?
På något sätt blev hon grunden till allting. Hon blev rötterna under urskogen, hon blev malmen i berget. Allt detta är för henne, men inte till minne. Det är icke kärlek allena. Det är inte gråt över en som gått förlorad, det är inte en dödsruna.

Nej.
Allra först var Åbogen. Jag rör mig i parallella världar. Varje steg jag tar tar jag i Småland. I min första begynnelse. Men hur vi sedan kom på kant med varandra och mina ankarknopar löstes upp, en och en efter den andra tills jag fann mig på rymmen, villrådig och på villovägar, oförmögen att någonsin komma hem, hur ofta jag än reste hem.
Levandet på det allra yttersta, strängen så hårt spänd att inget kunde rymmas däremellan. Och där ett slut. Och där en början. Detta var vad hon gjorde med mig; hon störtade mig ned på golvet, hon pressade ur mig mitt blod, min gråt, luften i mina lungor. Och sedan födde hon mig; en annan. Men ännu densamma. Ännu jag, men ny, blind och skarpögd, stum och högljudd.
I den andra begynnelsen, var Sara. Och sedan -

Alla mina omvägar? Mina krångliga stigar, mina motorvägar, mina varv efter varv i moten. De löper alla hit, och alla från en och samma plats.

Jag i Småland. Sara i mig.

Det finns något viktigare än att minnas henne, än att tala om henne, gråta efter henne. Jag kommer alltid sörja och förbanna döden för hur oförsonligt den berövade mig henne. Men jag avgav ett löfte.

Jag kan bara drömma om Saras väsen. Men hennes gärningar har jag. Hennes ord har jag. Detta är det viktiga; att fortsätta. Att inte låta henne upphöra. Att inte hejda Skapelsen på den andra dagen, att inte bara födas halvvägs för att stanna upp och dö.

I begynnelsen var Småland. Och därefter Sara. Och jag BLEV.

Detta är jag. Levandet, stridandet, älskandet. Det tillkommer mig.

if I live here anymore

Jag har en plan. En väntetidsplan.

Jag har lärt mig att "livet inte kommer börja" i morgon, även om jag skulle vilja. Och med början av livet menar jag fortsättningen, ni vet. När man faller in i rytmen, rotar sig, jobbar heltid, sparar till semestern. I och jag var överens, det enda vi önskar oss efter alla dessa år av levande på skaren, på kanten, på tå, halvdöda; det enda vi önskar oss mer än något annat är ett ordinärt inrutat jävla Svensson-liv. Göra sin matlåda, köpa nya kökdshanddukar. Kanske fråga någon om vad de vill ha till middag ikväll och be dem bära ner soporna. Jag kanske glorifierar det nu och hatar det när jag får det, men det hör ju till.

Men bara att det skulle vara självklart att leva?

Hursomhelst. Mitt Svensson-liv står väl mest och faller med just jobbet. Så jag har en plan, en strategi för att vänta. Ungefär som att man tar med sig en bok och ett anteckningsbok och laddar sin ipod om man vet att man måste spendera en timme på en tågstation någonstans. I väntan på att resa vidare.

Planen? Enkel. Italienska på kvällskurs och tjata mig till vartenda biblioteksvik jag kan få. Gå och träna, försöka lära mig att äta regelbundet och möblera om litegrann, trots att jag inte ska bli kvar. Att ta det där körkortet till slut vore behändigt. Vips har jag hela hösten ordnad för mig. Och under tiden, under tiden går jag och drömmer. Kära gode gud vad jag drömmer. Om lägenheten jag ska dela med den underbara T när jag landar ett jobb i eller nära Stockholm. Om böckerna jag läsa och böckerna jag ska skriva. Om hur jag ska reformera mig in på mitt trettiotal. Om att vända hem och vara sams. Om att vända mig inåt och vara sams.

Detta jag skall bli. Icke längre oförrättad.

radio edit

Jag hyser starka misstankar om att Daniel Lindströms "nya låt" egentligen bara är en konspiration för att tvinga folk att hata reklamen så mycket att de betalar för Spotify. Jag menar, hur fan tänkte ni här? Finns det någon i universum som lyssnar på den frivilligt och tänker "WOW! Jag vill dansa! Jag vill le! Jag vill höra den om och om igen!". Man kan uppskatta till och med riktigt dålig musik, men det där är inte en dålig låt. Det är negationen av en låt. Ett svart hål.

i Oslo finns ett Jernbanetorg

Jag äger inte Lifsens rot. Jag har två eller tre exemplar av Hjortronlandet och någon annans Regnspiran men jag har ännu inte kommit mig för att skaffa Jernkronan eller Lifsens rot och det är förödande för klockan är halv tio och jag måste hitta det där stället, med kvinnan, mejerskan, när hon förklarar.

Det stod inte efter livet.

Jag har det kvar i huvudet, det är ett sånt där typiskt Sara-uttryck. Att leva på skaren, det står efter livet, att vara människa på ingenting. De där som sätter sig och jag hör henne i huvudet, ser henne blinka som hon gjorde på filmen och jag byter känslan, från KLÅDAN till SORGEN och tänker, för hundrafyrtiofjärde gången att om hon vore här och jag berättade skulle hon förstå KLÅDAN och därav SORGEN.

Det står inte efter livet och därför; nej.

Det är inte det att jag vill. Det är det att jag behöver. Att det måste.

skärselden på Vaksalagatan

Ja, jag är en typisk svensk otacksam surkärring.

Det skulle du också vara om du satt fast i en lägenhet i stan med eftermiddagssol på fyra stora men svåröppnade fönster ut mot en busstrafikerad gata och ingen möjlighet till korsdrag. Fy satan. I natt sov jag med öronproppar, i morse klockan åtta var det gudomligt svalt (26 grader), sen började skiten om igen.

Jag skulle kunna sätta en femhundring på att det kommer ösregna hela den knappa vecka jag kommer spendera i Småland, på landet, i gräs och skugga. Sen kommer jag komma tillbaka hit till Gehenna och det kommer vara trettio grader varmt och man måste bokstavligt talat gå över ån efter vatten.

Man är fan inte bitter utan orsak, liksom. Nu tältar jag i mejerirummet på Ica, tack och ajöss.

men det visade sig dagen därpå att jag hade sjungit fel

Det är så jävla snopet; jag sitter där och hulkar och grinar som en liten unge (brud-hormoner och så varje heartbreak jag upplevt sen jag var arton, det går inte!) och så plötsligt, WTF? Som den där sommaren när jag såg Lars Winnerbäck första gången och han glömde bort texten mitt i Kom Änglar och jag som pep av förtjusning med näsan i en massa penséer.

I övrigt: SJ är tammefan inte riktigt kloka.

you shut your mouth felix king!

Jag vet rakt inte vilket jag tycker är festligast: jublande pirater eller argt besvikna moderater!

Annars ägnar jag min strö- och dödtid åt kvalitetsnostalgi per television: Road to Avonlea. Särskilt bedårande är det när de i förnärmelse utropar någons hela namn och stampar och frustar. Och herremingud, vad kär jag var i Gus Pike.

gráttu ekki mamma

Alltså; det är för det här jag lever: Att vara tvåveckors panikvikarie på ett skolbibliotek, och bli spontankramad av en liten grabb på sju år. Två gånger. Världens bästa grabb. Om de bara alltid förblev så.

you find it in your heart; change

Jag är rädd för att det här kan komma att bli något av det jävligaste jag någonsin behöver göra. Och det säger inte så lite.

Jag vet att jag kan och att jag oundvikligen måste. Men jag vill inte, mamma, mitt hjärta spjärnar emot och kvider; jag vill inte.

min kropp är en rivningskåk

Hypokondri är inte min melodi, nej. Jag vill gärna bli ömkad och klappad på när jag är klen, och om jag har ont utav bara helvete någonstans vill jag helst smärtstillande utav bara helvete. Men jag tänker inte CANCER! HJÄRTFEL! DISKBRÅCK! när det dyker upp någon besynnerlig krämpa. Jag är ju redan den halte och lytte, så att säga.

Men jag blir nyfiken. Och lite förvirrad. Och i natt blev jag faktiskt rädd, riktigt rädd, men inte för att jag överanalyserade något utan för att jag vaknade vid halv fyra-tiden och insåg att jag inte hade en fot. Jag kunde inte känna min fot. Och jag menar inte att den hade domnat bort. Jag kunde inte känna den, den kunde precis lika gärna ha varit en träklump som satt fastskruvad vid mitt ben. Jag kunde nämligen inte röra den heller, jag gjorde ett försök och det fanns ingen kontakt. Kanske att det gjorde ont, i benet, men jag blev som sagt ganska rädd och började nästan gråta. Men jag kunde röra benet sidledes så det gjorde jag och efter en liten stund kom känseln tillbaka, lite sådär kittlande som det brukar vara men en smula mer smärta och mindre brus. Och sen somnade jag om.

Idag har jag två fötter som rör sig ungefär som de brukar. Men jag har även hysteriskt ont i benet, det som försvann för mig. I låret, som om jag hade åkt på en fet smäll, vilket jag mig veterligen inte har. Jag har inte ägnat mig åt akrobatik eller någon annan särskilt fysisk aktivitet heller, och inte ens jag får träningsvärk av att gå till Konsum. Men det gör ont att röra på, och ännu mer att röra vid. Jag brukar alltid luta mig fram med armbågarna mot låren och det är som att köra ner en kniv.

Jag ringde min mor för att fråga om hon visste vad det kunde bero på. Hon blev givetvis ärkehypokondrisk å mina vägnar och beordrade mig att ringa Sjukvårdsupplysningen. De hade i sin tur inte den blekaste, men tyckte att någon på en närakut borde ta sig en titt. Jag velar. Jag vill vila. Så jag böjer och sträcker mitt ben och klämmer och känner och undrar, kära lilla snickerbo, vet någon vad som är på tok?

PS. Oroa er inte. Om det fortfarande är galet i morgon lovar jag dyrt och heligt att uppsöka doktor å det snaraste.

running with scissors

Rutiner är ju viktigt. Ordning och reda. Särskilt när man är arbetslös, har jag hört. När man är arbetslös ska man se till att ändå stiga upp samma tid varje dag och äta regelbundet och planera in sitt arbetssökande och andra aktiviteter så att man kan somna med gott samvete på en kristlig tid om kvällen.

Jojo. Det brukar ju gå sådär. Inte helt sällan urartar det till att aldrig riktigt komma ur sängen. Åtminstone inte före lunch. Eller att gå upp, söka sitt jävla jobb, och sedan krypa ner igen i ren protest.

Men idag. Herrejävlar vilket schema! Det fattades bara en liten fet major med visselpipa som dirigerade runt mig:

06.00: vakna och uträtta sedvanliga morgonbestyr
06.50: väcka herr Nilsson enligt order (vilket inte föreföll så effektivt)
07.03: ta tunnelbanan från Hammarbyhöjden
07.33: ankomma till Mörby Centrum och irra ut från tunnelbanan med en vägbeskrivning
07.45: irra in på skolans expedition och presentera mig och få en nyckelknippa
08.00: öppna biblioteket och lite lätt överväldigad försöka få överblick över alltihopa
08.30: ta emot den första klassen
09.00: ta emot den andra klassen, bestående av sjövilda men otroligt charmerande ettagluttare
09.40: sjasa ut ungarna på rast
10.00: ta emot den tredje klassen och försöka göra allting samtidigt
10.30: stressa tillbaka till Mörby Centrum och ta tunnelbanan till Centralen
10.50: införskaffa en sallad på Pressbyrån
11.11: avresa från Stockholm med Uppsala-pendeln
11.39: ankomma till Knivsta och märka att benen darrar lätt
12.00: inleda dagens andra arbetspass, som är förstapasset i informationsdisken i Knivsta
13.30: ta fikarast och vara så jävla spattig att det inte går att sitta still och göra ingenting i ens tio minuter
15.00: lämna biblioteket, tydligen i regn
15.19: ta tio-över-tre-Uppsala-pendeln tillbaka till Stockholm
15.49: återkomma till storstaden och ramla in på första bästa tunnelbanetåg mot Skarpnäck
16.30: dö en smula i soffan med Harry Potter
17.15: byta kläder
17.33: ta tunnelbanan från hammarbyhöjden
17.50: möta Nathanael utanför SF på Hötorget
18.00: börja se X-men origins: Wolverine, fast det givetvis var hysteriskt läskig reklam då
19.56: gå ut från bion, darrande, och svära över att alla sushiställen hinner stänga innan jag kommer dit
20.30, ja typ: snubbla in i lägenheten med en påse sushi och gny, ynka och gnälla över hur jevla trött jag är
22.00: börja klippa huskorset
23.00: gråta lite och undra om det någonsin kommer bli möjligt att SOMNA

Hej hej hyperaktiv.

bróðir minn Ljónshjarta

Allting händer så fort. Allting händer på en gång.
Idag, just när jag kom hem efter mitt tredje pass som timvikarie i Knivsta, ringde telefonen, ett okänt nummer och en okänd mansröst. I tre långa sekunder tänkte jag "wow, det kanske är ett jobb!" och blev nästan lite uppspelt, tills rösten frågade efter Johan och jag insåg att han bara ringt fel. Bah.

Exakt fem minuter senare ringde det igen. Den gången var det ett jobb.

Nej, inte ett "riktigt" jobb. Ett tvåveckorsvik ungefär som det jag hade i Stocksund - det här var också i Danderyd - med den lilla skillnaden att jag börjar på måndag klockan åtta. I ett bibliotek jag aldrig sett, på en skola jag aldrig ens besökt och bara har en mycket, mycket vag aning om var den ligger. Milda Amalia. Jag har, dessutom, lovat jobba i Knivsta på måndag, så jag kommer fara fram och tillbaka som en skållad bäver. Jag är skitnervös. Men lycklig. Men hispig. Men glad! Men fan. Men alltså?

Knivsta är annars mitt nya hjärterum. Mysfaktor per miljarder och jag har inte tråkigt en sekund, jag lär mig hur mycket som helst och hade jag bara en ryggdunkare. Och så detta att det luktar vår så det riktigt skongar om det, så fort man kliver av tåget. Eller sommar. Det kanske gills som sommar nu?
Dagens bästa var att ögna igenom Rödluvan och Bröderna Lejonhjärta på isländska och inse att jag nog skulle kunna läsa dem. Med ett anteckningsblock och ett lexikon bredvid mig när det kniper. Och att ta fem stillsamma minuter i informationsdisken och skriva av:

Gráttu ekki, mamma.
Við sjáumst i Nangijala.

leaving New York never easy

Drömmarna häromnatten. Fragmenten, de brukar aldrig stanna kvar så tydligt --

-- hur en människa fängslade mig med en enda ton på ett märkligt instrument, som lät som en fiol eller kanske en nyckelharpa och jag som inte sade ett ord utan bara såg på honom och gick i en cirkel tills jag satte mig i gräset strax framför honom och han satte sig bredvid och jag var inte längre ensam i världen,
-- hur jag sov på naken betong i ett postapokalyptiskt Terminator-land (märkligt nog förlagt utanför mitt hus i Småland) sammankrupen kring ett litet barn, kanske två-tre år, som föreföll övergiven,
-- hur jag sprang genom en folkmassa, förtvivlad, med ett klot av magiskt ljus mellan mina händer, livrädd för att krama det för hårt och krossa det, livrädd för att tappa det, livrädd för att någon med onda avsikter skulle ta det från mig innan jag hunnit fram till den som kunde bruka det rätt.

Annars. Mitt svar är nej. Men jag har åtminstone nytvättat hår.

storma mig

"A cobra once bit Chuck Norris' leg. After five days of excruciating pain, the cobra died."

Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Jag har suttit inne och tuggat på fingrarna och gråtit i tre dagar. Idag tvättade jag håret för första gången sen i tisdags. Jag känner hat mot relativt oskyldiga och säkert väldigt trevliga människor för att jag inte finner dem tillräckligt intressanta att lysa upp tillvaron. Alltså. Get over yourself already? Nathanael undrade om jag ger dem en chans. Det gör jag oftast inte. Jag orkar inte. Istället bitchar jag till den handfull människor jag orkar bry mig om, om hur trista alla andra är.

Jodå. Dryg och arrogant, that's me.

Problemet är att allt har gått och blivit snusbrunt. Det är bara sörja. Eller blivit? Det har varit så ganska länge. Jag är så sjukt kräsen med allting. Jag vill vara förtjust och hoppfull. Shit, jag vill rentav vara förtvivlad och förlorad, bara någonting står ut. Bara det inte är jämna plågor.

Fast mest vill jag vara förtjust. Jag vet inte varför jag är såhär jävla omöjlig. Jag vet inte varför jag sitter inne och grinar till Counting Crows - Round here; om det är något så simpelt (men effektivt) som PMS och nästa vecka kommer jag vara apcharmig och kickin' it och skratta åt mina dystra bilddagbokstexter. Eller om det är livet och den heliga depressionen som kör upp en stålhätta i njurarna, igen, och det är bara att vänja sig och bita ihop. Kommer det vara en vecka? En månad? En livstid? Eller kommer jag vakna i morgon och ringa min pappa och gratulera honom på sjuttioårsdagen utan att behöva låtsas att allt är kokalolasosfofinontot?

Wake me up, please.

charmig och kompetent

Shit vad trött man blir av att vara bäst. Och pollen. Att gå runt och vara bäst i pollensäsongen är en jäkla bedrift.

Man kan ju tycka att jag borde gjort karriär som springvikarie redan för två år sedan sådär, men man kan inte alltid vara först bara för att man är bäst. Det tar lite tid.
Till exempel borde jag ha gjort följande redan för fyra och ett halvt (!) år sedan:
Att föra en liten logg över alla samtliga gissningar på vem min tatuering föreställer. Gärna med en liten poängsättning också. Jag tänkte mig något liknande:

Rätt person: 3 poäng
Fel person, fast åtminstone en kvinna (Selma Lagerlöf ligger högt i den kategorin): 1 poäng
Vilken mansperson som helst (den absoluta majoriteten, tack så jävla mycket): 0 poäng
KFC-gubben: minuspoäng, dumstrut och tjugo minuters timeout

Jo. Någon gissade KFC-gubben. Då blev jag lite... hettere... putt. Annars gissar de allra flesta Einstein. Jag medger att det är lite likt. Men nej. Ian McKellen och Allan Edvall har också varit på tapeten.

Det märkligaste är att åtminstone 80 procent av gissningarna framförs via ett jävla internetcommunity (ja, helgon) där en av bilderna som visar tatueringen har försetts med följande bildtext: "det är sara lidman. om du inte vet vem det är föreslår jag att du googlar och skäms. "

Tror du det är nån jävel som läser den? Hell no! Tror du nån googlar? Hell no! Tydligen förefaller "har aldrig hört talas om sara lidman vem e de?!!" verka som en lika användbar öppningsreplik för nya bekantskaper som "tja söt du är händer i helgen då?".

Vilket betyder inte alls. Noll poäng. Googla för fan!

åbogen 1819

Det är maj. Vårdträdet blommar i Småland. Och jag kan inte åka hem. Jag dröjer mig kvar en stund vid lönnarna på Vaksalatorg, som jag brukade göra i Vasaparken i Västerås, står stilla ett ögonblick, blundar, drar in doften. Tänk om. Tänk om det inte alls vore 2009 utan.. säg... 1987? Om jag fortfarande vore en blond, spenslig liten unge med runda kinder, oförstörd och obekymrad.

Det är vad jag ville åka hem till. Så jag kan inte åka hem. Den där jäkla ungen. Hon finns inte kvar, hennes hus finns inte kvar, hennes mor- och farföräldrar finns inte kvar, hennes hund finns inte kvar och inte en enda av kattungarna hon så omsorgsfullt uppfostrade. Hennes böcker och den lilla fiolen finns inte kvar och inte hennes dockor, fast jag tror att dockspisen står och samlar damm i förrådet på magasinet tillsammans med några bedårande små flytvästar.

Hennes kinder finns för all del kvar. Jag utnyttjar dem skamlöst i vår när jag går och nästlar mig in som springvikarie på diverse bibliotek och slår mig i backen på att loppet inte är kört.

Och som springvikarie på språng kan man ju inte gärna åka hem. Men.
Själva kärnan av min existens i exil står att läsa på en ÖLBURK.

Du kan ta smålänningen ur Småland, men inte Småland ur smålänningen.
Jodå. Med fyllig smak och kraftigt skum.

"jag är emot barnporr"; no shit?!

Jo, jag har hållit käft väldigt länge. Jag vet det.

Min morfar dog, och plötsligt ville jag säga så himla mycket, att resultatet blev ingenting. Som om det första jag skrev tvunget måste bli honom till minne, och det med rätta. Det fungerar givetvis inte.

Jag kommer aldrig kunna skriva någonting som gör min morfar rättvisa. Så fantastisk var han.

Och sedan dess? På tre månader? Jag jobbade som skolbibliotekarie i Stocksund ett par veckor (vilket resulterade i ett lönebesked i brevlådan idag, tack så mycket!) och påminde mig själv om att jag vet vad jag gör och jag gör det jag vill, även om det fortfarande innebär fattigdom och förtvivlan och att leva på nåder. Jag strävar dit jag vill, i myr-marsch: små steg, men envetna.

Det jag ville säga nu, är att jag finner det en smula komiskt att Piratförlaget, som ägs av våra mest nyanserade och utblottade favoriter i fildelningsdebatten, Jan Guillou och Liza Marklund, tycker att det är helt okej att entusiastiskt rapportera från Bokbytardagen. Help me out here? Om man ställer upp bord på Plattan och, helt utan att förära författare eller förlag en endaste krona, byter prylar med varandra, då är man tydligen en bokälskare som vill ge böcker nytt liv och främja social samvaro. Men om man tar en grej man har och låter grannen / morsan / nån snubbe i Indien få en digital kopia, samtidigt som man kanske får en annan av sammanlagt 30 pers över hela världen, då är man fanimej pirat och tjyv och i största allmänhet en omoralisk och uppsåtligen kriminell människa som vägrar betala för sig och veta hut.

Alltså lägg av? Ni får väl för fan bestämma er? Hur ska ni ha det egentligen? Antingen får ni godta att den moderna tekniken och den moderna kulturella människan är så funtade att de vill byta böcker med varandra, fast på ett lite snabbare, smidigare och smartare sätt än att stå med en kokbok på Plattan och hoppas att någon ska dyka upp på samma ställe med en ordbok. Eller så får ni stå för era moraliska värderingar om STÖLD och "vi ska ha betalt om du ska få lov att läsa och det ögonaböj", i alla lägen. Det funkar inte att bara peka finger halvvägs här.

Det är så mycket tjat om att konstnärer har rätt att få betaaaaaalt. Och jo, det kanske de har. De har rätt till att överleva och de har rätt till cred för något de har skapat och i dagens samhälle antar jag att det innebär PENGAR. Men något som Liza Marklund och Jan Guillou helt tycks ha glömt, när de sitter och skeppar ut sina jävla lastpallar med skitböcker till AdLibris (jag var där, om ni minns?) och räknar miljonerna på banken och gnyr om hur de blir bestulna på sitt surt förvärvade levebröd av en omoralisk generation, är att som författare är det inte först och främst en rättighet att få betalt.

Det är ett privilegium att bli läst.