och så tar hon till lipen igen

Idag fick jag postpaket, mina två exemplar av Tillflykt. Jag har haft lite svårt att bestämma mig, för hur många jag skulle passa på att köpa, så medan jag har tjatat på alla att skaffa den har jag suttit och väntat. Och inte haft en aning.

Det blev två till sist, ett till mig, och ett till min mamma. Hon har liksom kommit att bli lite investerad i det här. Det var mamma som tog med mig upp till Missenträsk, och det är mamma som är så kusligt lik. Ju mer jag ser av Sara, ung och gammal, desto mer står jag slagen i backen över hur hualöst lik hon är min egen mamma.
(Och för den delen heter en av Rönnogs småsystrar i Lifsens Rot Gunda, detta modersnamn som alla larmar om att de aldrig har hört talas om.)

Men så var det detta som jag inte visste alls, det där som Terese upptäckte häromdagen och jag höll på att dåna när hon visade. Det som jag för övrigt tror kommer göra Gunda extra förtjust när hon öppnar sin julklapp. Det är ju brukligt att klippa in recensions-citat på baksidan av en dvd. Men.. det är ju...

du lever på kredit

Hur tärd man blir när man inser vidden av sin egen otillräcklighet.
Att något viktigt fattas i mig, så att något viktigt obönhörligen måste komma att fattas mig? All tid är lånad, eller stulen.
Den tillkommer icke dig att klänga sig fast vid, eller gråta över. Var god och betala tillbaka, kontant.


December was just too sad,
For her to call a home.
Even with starry nights
And painted country roads.
There was nothing I could do for her
That I hadn't done,

And my desperation eyes showed
More than I think they should
Have shown.

She's just a whisper,
Paranoid of perfect people bound to disappoint
Her apartment life is easier
Than the one outside.
She can't get by on promises
That I always deny.

And my desperation eyes showed
More than I think they should
Have shown.


[Patrick Park - Desperation Eyes]

men ön susade och viskade

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

Det är så många saker. Hur en av mina bästa vänner, i en diskussion per sms kring olika sorters bibliotekariejobb (som jag lik förbannat inte får) säger "vi vet ju alla att du ändå bara kommer bli författare i slutändan".

Eller det här med skogen. Med jorden. Med blodet. Jag sitter på ett seminarium i Modern isländsk litteratur och det går upp för mig att jag, som Heimir uttryckte det, nästan tillhör en utrotningshotad art. Min generation har lämnat skogen bakom sig, byarna, gårdarna. De skriver om andra saker. Det är kanske inte så underligt att jag söker mig till Sara, till hennes diken, hennes envetet spadande torpare. Allt det där har jag ännu i mig, det är med mig överallt. Det är mitt ansvar nu, att ära jorden som födde mig, ära mina egna kronotorpare och utdikade myrmarker.

Eller bara det att jag börjar gråta, våldsamt och djuriskt, mitt i Tillflykt när de filmar Sara på teven. Jag ylar som en utsvulten varg. Sen sätter jag mig och skriver, ännu hulkande, alltid lika fattig och förtvivlad. Det finns inga extraliv. Inga utvägar. Men jag lovade.

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

om att låta bli

Jag har ett litet jubileum med mig själv idag. Egentligen är det ganska stort. Det är en stor sak. Men det bär mig emot att säga det högt, det bär mig emot att hålla räkningen till vardags. Så jag tänker inte brösta mig, jag tänker inte slå ut med armarna och säga "Se!".

Men vet detta; jag håller huvudet högt ikväll, intill adventsljusstaken på andra våningen.
Detta har jag gjort själv, detta som jag inte har gjort i två år.
Äran är min egen. Jag slickar i mig den, knivsudd för knivsudd. Min poäng med att vara såhär frånstötande kryptisk?

Det finns hopp. Även för skrotmajor som jag. Det finns hopp.

att vara människa på ingenting

Jag har blivit någon slags överlevnadskonstnär. Själva levandet går i ryck, som att trampa ner gaspedalen en gång varannan kilometer och hoppas att man rullar resten på ångorna. Det är de små gracerna, som jag redan har tjafsat om. Konserter med fantastiska musiker, helger med de allra bästa av vänner, seminarier med min favoritprofessor och världens ljuvligaste Julkalender. Jag drömde faktiskt om Julkalendern härförleden. Det är då man vet att det är vinter; glöm snöstorm och pepparkakor.

Jag har inte hört så mycket som ett pip från det där jobbet jag suktade efter så, och det gjorde mig tung och mörk och argsint. Men jag har kommit att skruva upp volymen på hoppet igen. Huvudsakligen för att Förseningskassan slutligen kom loss och jag höll på att trilla av stolen när jag såg hur mycket pengar jag hade att inkassera bara i retroaktiv utbetalning. Det som gör mig häpen är hur jag har lyckats överleva ett drygt halvår utan de pengarna. Det gör mig stolt, också. Jag har liksom lov att slösa litegrann på onödigheter, även om det tar emot något rent vanvettigt att göra av med en enda krona som jag sedermera kanske kan komma att behöva för livets nödtorft. Men ja, detta var ett ryck. Jag lägger mig på mage, ålar ner armen i brunnen
och rycker upp mig.

Annars tycker jag att ni ska ta en titt på Tillflykt.