Jag har ett litet jubileum med mig själv idag. Egentligen är det ganska stort. Det är en stor sak. Men det bär mig emot att säga det högt, det bär mig emot att hålla räkningen till vardags. Så jag tänker inte brösta mig, jag tänker inte slå ut med armarna och säga "Se!".
Men vet detta; jag håller huvudet högt ikväll, intill adventsljusstaken på andra våningen.
Detta har jag gjort själv, detta som jag inte har gjort i två år.
Äran är min egen. Jag slickar i mig den, knivsudd för knivsudd. Min poäng med att vara såhär frånstötande kryptisk?
Det finns hopp. Även för skrotmajor som jag. Det finns hopp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar