men ön susade och viskade

Jag får fan se till att skärpa mig nu.

Det är så många saker. Hur en av mina bästa vänner, i en diskussion per sms kring olika sorters bibliotekariejobb (som jag lik förbannat inte får) säger "vi vet ju alla att du ändå bara kommer bli författare i slutändan".

Eller det här med skogen. Med jorden. Med blodet. Jag sitter på ett seminarium i Modern isländsk litteratur och det går upp för mig att jag, som Heimir uttryckte det, nästan tillhör en utrotningshotad art. Min generation har lämnat skogen bakom sig, byarna, gårdarna. De skriver om andra saker. Det är kanske inte så underligt att jag söker mig till Sara, till hennes diken, hennes envetet spadande torpare. Allt det där har jag ännu i mig, det är med mig överallt. Det är mitt ansvar nu, att ära jorden som födde mig, ära mina egna kronotorpare och utdikade myrmarker.

Eller bara det att jag börjar gråta, våldsamt och djuriskt, mitt i Tillflykt när de filmar Sara på teven. Jag ylar som en utsvulten varg. Sen sätter jag mig och skriver, ännu hulkande, alltid lika fattig och förtvivlad. Det finns inga extraliv. Inga utvägar. Men jag lovade.

Jag får fan se till att skärpa mig nu.