eller johnny english för den delen

Jag är Mr Bean. Ni vet när han ska ta hem julgranen. Eller parkera bilen. Eller packa väskan.

Det är jag.

I morse skulle jag spraya håret, sådär snabbt och nonchalant som man gör när man har lite småbråttom och inte bryr sig så himla mycket, egentligen. Jag blundar och sprayar runtomkring och glömmer sedan helt vad jag håller på med så att jag sprayar rakt in i ögonen när jag öppnar dem. Sådär disträ. För att inte tala om genant oelegant!
Alldeles nyss låg jag på mage på golvet och dammsög under sängen, för att sedan försöka knuffa en låda på plats, varpå förlängningssladden ryckte ut, varpå lådan kom på sniskan, varpå jag kröp in längre under sängen och befann mig i färd med att fastna, halvvägs in. Två sprattlande ben och ett arsle utanför, två vevande armar och en bröstkorg under. Givetvis slog jag i huvudet. Och armbågen. Och svalde en missad dammråtta.
Igår rev jag upp tumnageln på rivjärnet.
Förra året slog jag huvudet i en sorteringsvagn på AdLibris så att jag bokstavligt talat såg stjärnor och planeter. Det här är vad jag gör.

Jag är Mr Bean. Och samtliga mina blåmärken och hjärnskakningar tillägnas min kära vän T, för jag vet att han fnissar sådär rart varje gång jag berättar om dem, eller när jag snubblar över hans soffbord tre gånger inom loppet av tio minuter. Han fnissar finurligt, högt, ut i luften. Hihihi!

Sånt borde man göra oftare, hörni.