I lördags stod jag på Sergels Torg med frugans hand i min och gjorde gemensam sak med, som det verkar, åttatusen andra människor. Tåget från Uppsala var fullsatt; vi hade näranog en liten demonstrationsförfest.
Det finns så sjukt mycket att säga. Som att kriget i Gaza inte är ett krig, utan en massaker; oursäktlig och helt utan proportioner. Eller att terror föder terror och när Israel säger att de vill bomba bort terrorister måste jag undra vilka de egentligen pratar om - några enstaka Hamas-ledare eller tusentals traumatiserade, sjuka, frusna, utsvultna barn. För jag kan svära på att några av dem, de som inte redan är döda vill säga, kommer växa upp med så mycket ilska och sorg och frustration att de om fem, tio eller tjugo år är beredda att göra nästan vad som helst mot vem som helst. Och jag kommer inte kunna klandra dem.
Jag stod på Sergels Torg och längtade efter Sara, som vanligt. För att de som höll tal visst var engagerade, men kanske inte så himla bra på att engagera. För att det behövs en sådan röst, en sådan människa som kan sätta själen i brand. För att vi var åttatusen som tågade förbi NK och Dramaten och alla flådiga hus på Östermalm och det var mäktigt, men hur ska vi få med oss de hundratusentals bara i Stockholm som inte vet, som inte orkar bry sig, som inte orkar tänka på ytterligare en sårig konflikt långt borta som ingen verkar kunna lösa.
Och sen tänkte jag på Björn.
Det här var 1983. Jag var ett halvår gammal och ljuvligt ovetande om världens beskaffenhet. Redan då, och fortfarande nu. Se:
1 kommentar:
Hej! Jag har varit här och tjuvläst flera gånger och nu tänker jag att det är dags för mig att ge mig till känna. Du skriver så bra. Det är ju ingen nyhet att det går hemskt till i Palestina just nu men du lyckas få det att låta sådär extrahemskt, så outhärdligt. Grattis, och tack.
Skicka en kommentar