storma mig

"A cobra once bit Chuck Norris' leg. After five days of excruciating pain, the cobra died."

Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Jag har suttit inne och tuggat på fingrarna och gråtit i tre dagar. Idag tvättade jag håret för första gången sen i tisdags. Jag känner hat mot relativt oskyldiga och säkert väldigt trevliga människor för att jag inte finner dem tillräckligt intressanta att lysa upp tillvaron. Alltså. Get over yourself already? Nathanael undrade om jag ger dem en chans. Det gör jag oftast inte. Jag orkar inte. Istället bitchar jag till den handfull människor jag orkar bry mig om, om hur trista alla andra är.

Jodå. Dryg och arrogant, that's me.

Problemet är att allt har gått och blivit snusbrunt. Det är bara sörja. Eller blivit? Det har varit så ganska länge. Jag är så sjukt kräsen med allting. Jag vill vara förtjust och hoppfull. Shit, jag vill rentav vara förtvivlad och förlorad, bara någonting står ut. Bara det inte är jämna plågor.

Fast mest vill jag vara förtjust. Jag vet inte varför jag är såhär jävla omöjlig. Jag vet inte varför jag sitter inne och grinar till Counting Crows - Round here; om det är något så simpelt (men effektivt) som PMS och nästa vecka kommer jag vara apcharmig och kickin' it och skratta åt mina dystra bilddagbokstexter. Eller om det är livet och den heliga depressionen som kör upp en stålhätta i njurarna, igen, och det är bara att vänja sig och bita ihop. Kommer det vara en vecka? En månad? En livstid? Eller kommer jag vakna i morgon och ringa min pappa och gratulera honom på sjuttioårsdagen utan att behöva låtsas att allt är kokalolasosfofinontot?

Wake me up, please.