när fyra meter barmark blev en välsignelse

Jag har hopp om livet.

Det är en doft i luften, som en rökslinga i solljuset. Trots att gångbanan är en hockeyrink, trots snövallarna. Jag rätar på mig en smula, drar fingrarna genom håret i nacken. Knästrumpor och virkade sjalar. Man gör vad man kan, vet du.

Allting måste lösa sig. Men jag vill att det ska brusa. Jag vill att det ska kittla när man dricker.

Att komma ut ur mörkret. Allting tippar över, blir så mycket ljusare. Jag går ut på perrongen och skrattar högt. Trots att jag är livrädd, vettskrämd, att jag som vanligt ska göra mig själv besviken.