angående döden

Jag vänder bort blicken. Det har blivit en sorts ritual, en demonstrativ vridning till vänster. Jag tittar alltid åt vänster, ut i ingenting, tills ögonblicket är förbi. Jag är alltid medveten om rörelsen när tåget färdas förbi mig. När det är tryggt att vända tillbaka.

Allting i rörelse, hela tiden, rusande framåt, oupphörligt.

Varje dag, hur jag tjudrar mig själv i marken. Som ett spett som borrar sig ned i betongen och håller mig på plats. Jag vänder bort blicken och förblir, på plats. Ingen hastig rörelse framåt, inåt, bortåt.

Du in i tåget. Inte tåget in i dig. Aldrig tåget in i dig.

Broarna. Överallt broarna, även inomhus, där jag borde gå säker. Svindeln. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. I hissen sneglar jag ut genom glasrutorna. Sex våningar. Jag har redan störtat ned mot marmorgolvet, i en pöl. Varje dag störtar jag nedåt, i ett skalv inombords. Jag går mitt i, utan att närma mig kanten. Inte för att jag någonsin skulle göra om det -

Det är ingenting man gör om. Men illamåendet, luften, tomheten. Tomheten är en oändlighet, fast jag skulle klyva genom den så fort. Inte hinna andas. Igen. Detta enda jag verkligen minns.
Kroppen minns vad själen helst av allt vill glömma. Etc.

Jag rör mig in i döden, in i dess närhet, backar i en cirkelrörelse mot stupet. Som om jag alltid måste vara tätt intill, om inte i längtan så i möjlighet. Klängande vid. Som om levandet nödvändigtvis måste ske på den yttersta kanten för att vara nog. Att det aldrig får bli självklart, aldrig givet. Att döden ännu inte är något främmande som en dag någon tar sig till, utan en vardaglighet, en vana, jag ständigt väljer bort.

Varje dag måste jag aktivt välja bort.

  "Nej". 
  Blicken åt vänster, ut i ingenting, 
  tills ögonblicket är förbi.