frakturerad

Vänsterfoten och jag. Vi är lite less.

Helgen förflöt i grundmurad lättja. Jag hade för avsikt att städa, det ser bedrövligt ut här hemma, men det fanns varken ork eller motivation. I fredags kväll, när jag kom hem, hade jag så ont i foten att jag satt och grät. Ni vet, när man inte ens kan kontrollera det. Dripp dropp ner på tangentbordet.

Min vän sade "är inte du den sista människan i världen som borde jobba på lager" och det är för all del sant. I en perfekt värld skulle jag inte behöva det heller, men nu behöver jag det. Nu är det ett måste. Så det minsta man kan begära är väl lite jävla smärtstillande?

Men tji!

Jag ringde vårdcentralen redan i tisdags för att fixa en läkartid. Mina smärtstillande har nämligen just blivit narkotikaklassade och den nya innedrogen i Uppsala. Tack för den Televerket. Nu blir jag automatiskt misstrodd så fort jag behöver ett recept, trots att jag inte ens tar dem en gång i veckan. Min första läkare, ortopeden i Västerås, skrev ut hundratals. Och de räckte några år. Men nu är det husläkaren som gäller och det ska rynkas på näsan och prasslas med papper och sägas "det är faaaaaarligt med Tradolan". Jo jag vet det. Det är därför jag bara tar dem när det gör så helvetes ont att jag varken kan gå, stå eller sova.
De tog slut redan i somras, men jag väntade som ett tålmodigt barn på att doktorn skulle ge mig besked om min bröstbensröntgen och knuten där. Så att jag kunde passa på, att be om ett nytt recept. Nehej, ingen hörde av sig. Och sen hade hon väl semester, tänkte jag.

Som sagt, jag ringde i tisdags. Fick veta att jag skulle bli uppringd för tidsbokning fem i tre. Jag skojar inte. Fem i tre. Jag ringde tillbaka och sade att det går inte, då hetsar jag mellan bussen och jobbet. Återkommer i morgon.
I onsdags, när jag väl fått mitt samtal en halvtimme efter utsatt tid, fick jag besked om att min läkare är på semester. Nu, och i tre veckor till. Femte september kan du få en telefontid. Eller en besökstid hos en annan läkare.

FEMTE SEPTEMBER?

Okej, så i fredags satt jag och grät. Igår ringde jag sjukvårdsrådgivningen för att få en tid till närakuten. Fick veta, nej, det finns inga tider, men gå dit på drop-in. Jag skruvade mig, gruvade mig. Det ösregnade, jag tänkte, kanske sen, eller kanske tidigt i morgon. Vilket var en jäkla tur, eftersom jag senare under kvällen blev uppringd av en bekymrad sköterska som sett anteckningen om mitt samtal och ville informera mig om att närakuten inte skriver ut värktabletter. Kanske att man kan få en eller två med sig hem i handen. Men inte så starka som Tradolan. Ne-ej. Policy.

Lätt förtvivlad steg jag upp åtta idag. Ringde prick halv nio, när man kan börja få tidsbokning. Fick veta att jag skulle bli uppringd tjugo över tio. Ja. Tjugo över tio. Vilket jag blev! Varpå följande upplysningar utdelades:
"Ja, vi har ju inga akuttider kvar idag."
"Ja, det är ju måndag, det är jääääättesvårt då."
"Nej, jag har ingen tid förrän tidigast om en vecka."
"Man måste ringa och ringa. Det är måndag vet du."
"Du kan väl ringa igen i morgon? För en akuttid."

Då lackade jag ur på henne. Det är kanske elakt. Det är inte hennes fel att systemet är så urjota jävla korkat. Men nån måtta.

"Okej, jag har en kvart här, i morgon, 9.30. Det räcker ju inte egentligen... men vi försöker med det."

Tack. Klick.