det går an

Det är närapå midnatt, jag har blåst ut ljusen. Idag gick jag på stan, egentligen för att köpa kuddar och kantareller - vilket jag gjorde, men jag råkade också komma hem med åtta glaslyktor från Indiska och fyra blomkrukor. I morgon ska jag köpa gröna växter för pengar jag egentligen inte har. Eller, snarare har råd att göra av med. Jag inbillar mig att om jag har riktigt många krukväxter ska jag komma ihåg att vattna dem.

Det är närapå midnatt, jag har lyckats försnilla vartenda lypsyl jag äger. I morgon är det måndag, och jag ska till jobbet igen. Jag har jobbat i tre veckor på mitt boklager, och jag fick förlängning med ytterligare två, till att börja med. Mina fötter överväger att självantända och ramla av i ren protest, men man vänjer sig. Och jag får gå med i A-kassan. Med tanke på sommarens diverse olika huvudbry är det ett kopiöst genombrott. Jag har fått lära mig packa böcker nu, det smakar fabrik på fyrtiotalet där jag står vid rullbandet och sveper ihop kartongkrysset, tejpar, klistrar och iväg. Men det går an.

Detta är mitt dike. Jag spadar ut mitt hemman, sänker min sjöbotten. Jag plockar sten ur min åker, för att bryta jorden, för att kuva den, för att få leva ytterligare en vinter. På svältkanten, men vid liv. Och nästa sommar, nästa sommar skall jag svepa handen genom havren...

Om söndag far jag till storstaden för att se världens bästa band igen. Tills dess lever jag på de små, enkla gracerna. Som ett kilo kantareller, jag stuvar dem på en höft och äter med sked. Som nyfärgat hår, som pizza med arbetskamraterna på en halvtimmes matrast klockan sju.

Eller som dagens ord i T9: överskåttat.