torsdag, oktober 30, 2008

ciao piccina



Det händer att jag glömmer de levande för de döda.
I måndags var jag i Stockholm och kittlade den här damen på magen, ritade gubbar och läste saga och byggde torn. Titta på henne, vilken unge! Hon är ett år och nio månader och vet vad jag heter och kan bokstaven T för Thea och M för mamma och jag tror att jag ska spricka av stolthet och kärlek när vi tittar på Hotell Kantarell och hon snurrar in fingrarna i mitt hår istället för sitt eget. Om jag någonsin glömmer vad som är gott och sant i världen, om jag någonsin undrar varför jag finns till, behöver jag bara återvända till henne och det är gott nog, det är fullt tillräckligt att existera enbart för att villkorslöst älska henne.

Men det händer att jag glömmer de levande för de döda.
Som Stella. Det skulle funnits en liten flicka, nästan fyra år, en liten brunögd tvåspråkig underbar liten flicka och jag skulle älskat henne även. Det är oundvikligt att jag tänker på henne när november kommer smygande och vill in, det mörknar och hennes mamma väntar en fjärde, det är precis samma tid och jag vet hur hon oroar sig för jag känner det, ända här uppe, fastän skild från hennes kropp. Det är omöjligt att inte tänka på Stella, att inte sörja Stella.

Och Sara. Jag letar fortfarande efter Sara, överallt. Häromveckan satt jag på kyrkogården och grät i en halvtimme, stelfrusen och svimfärdig. Inte så mycket över henne som över mig. Och allt det där jag ville säga och allt det där jag inbillar mig att hon skulle svara. Och vanvettet. Det är vanvett, allting. Jag skriver, ursinnigt men andefattigt. Det ekar stumt, antingen blir det urvattnat eller så blir det så kompakt att det inte går att andas mellan orden. Samtidigt vet jag att början, jag har redan skrivit början. Så många gånger om, på så många ställen. Jag måste samla ihop mina papper, jag måste ta stumparna i pepparkaksdegen och knåda nytt. Och fortsätta. Det är det som är det svåra, att fortsätta, för det är en avgrund. Jag vet inte vad som kommer att hända när jag fortsätter. Var jag kommer att hamna.

Det slog mig att jag inte hade några kort på min mormor. Jag vet att det fanns ett, i mitt album, med mig i dopklänning i hennes knä. Men det förefaller borta.
Det händer att jag glömmer leva för att jag söker efter mina döda. Inuti mig, omkring mig, i det gulspräckliga i mina ögon, i jorden i Småland. Döden är oresonlig, viker inte undan.
Jag orkar inte minnas att de är döda, jag tar dem för levande och försummar att riktigt andas.

5 kommentarer:

Yarrrr! sa...

Jag trodde faktiskt alldrig att jag skulle stöta på detta rödhåriga ömsomt ömma, som ömsomt stormiga yrväder. Det glädjer mig måttligt att se att du mår förhållandesvis bra och fortfarande glöder starkt för Sara Lidman. All lycka i framtiden :)

Unknown sa...

jag följer din blogg, har läst dina ord i många år och fortfarande kan jag inte sluta fascineras av hur du stormar mig med ditt språk. du tar andan ur mig helt enkelt.

vredens barn sa...

Oskar, vem i all världen är du? Jag blir inte klok på det!

Yarrrr! sa...

Ligger inte hälften av tjusningen i att jag vet vem du är medans du inte har en aning vem jag är?

Beroende på hur nyfiken du är kan du få min msn för vidare efterforskningar.

oskar_latvaniemi@hotmail.com

vredens barn sa...

Jo jag tackar! Men jag är ju trots allt informationsspecialist, och nu vet jag att du är student i Uppsala. Så jag undrar om vår bekantskap på något vis grundar sig på Norrlands nation och en oförsvarlig mängd appletinis.