jag lär mig aldrig stava Vigdís Grímsdóttirs namn

Idag hände något alldeles besynnerligt, men roande.

Jag har stulit mig tillbaka till Engelska Parken för en kurs i Modern isländsk litteratur. En av kursdeltagarna var en pratsam äldre herre, och det första jag tänkte när jag såg honom var att han låter ju precis som min farbror Folke. Beter sig faktiskt lite som honom också.

Sen lyssnade jag på honom tala en stund och avgjorde att han definitivt måste vara från Småland. Kanske Växjö-trakten, åtminstone. Så jag log, och frågade honom varifrån han kom. Han log tillbaka och svarade:

- Älmhult, i Kronobergs län.

Då tappade jag hakan.

I övrigt har jag slutat jobba men inte slutat ha ont överallt från hjässa till fotsula, blivit blixtinkallad på intervju och varit en hårsmån (delad etta) från att bli gymnasiebibliotekarie i Katrineholm, gråtit en hel del, åkt till Småland, mordhotat de inspelade reklamrösterna på SJ:s telefonlinje, varit världens sämsta vän, spelat färdigt Final Fantasy XII och slutligen blivit lovad praktik av en mycket, mycket vänlig rehabiliteringshandläggare på Arbetsförmedlingen. Jag återkommer.