intet mörker där skall vara

Jag, eller min familj för den delen, har aldrig varit så värst kyrkliga av oss. Vi är döpta och konfirmerade för att det är så det alltid har varit men förutom att min pappa fick för sig att fara till julottan ibland, för stämningens skull, gick vi egentligen bara i kyrkan någon gång om året. Men den enda gången, den särskilda helgen, då var jag eld och lågor.

Inte för att det var roligt. Tro mig, det var inte roligt att sitta och skruva sig i Virestad kyrka, men när man är barn fastnar man för de märkligaste små saker.
För mig var det att tända gravljusen på Alla helgons dag, medan det fortfarande var eftermiddag och gråkallt dagsljus, och sedan pinade jag mig igenom en hel gudstjänst för att få den magiska avslutningen, när hela kyrkan ställde sig upp och sjöng O hur saligt att få vandra, som för övrigt är en ganska catchy psalm och vi upprepade vers efter vers och refräng efter refräng tills hela bunten hade tågat ut ur kyrkan tillsammans och sjöng det allra sista utanför, tätt packade tillsammans.

Och då var det mörkt, då var det höst och snålkallt och kanske regnigt eller kanske stjärnklart, men mörkt och ljusen brann över hela kyrkogården och jag var andlös. Gud hade väldigt lite med saken att göra, men det var något, i alla de där människorna. Både de levande och de döda. Alla var där.

Och det där drar i mig, varje Allhelgonahelg. Gravarna säger mig egentligen ingenting. Jag står framför min farmor och farfars gravsten varje julafton och tänker på henne i sängen, mot slutet, i det stora rummet där det rymdes en julgran. På honom, han som inte orkade vänta uppe på mig. Och mormor - mina ögon, mina smala handleder.

De är ju inte där, lika lite som Sara någonsin var i den där fyrkanten av grus i Österjörn. Men jag vill vara där, och jag har inte varit där på åratal. Jag har varit här. Jag har inte tänt några ljus.

Tills det gick upp för mig.
För jorden hänger samman. Ådrorna som löper från norr till söder, från rot till rot, från vatten till vatten. Hur jag är i Småland när jag är i Norrland. Hur jag är i Västerbotten när jag är i Engelska Parken. Och i Västerbotten finns en grav utan ett kors, och i Engelska Parken finns ett kors utan en grav. Och i mig finns Småland, och jag är, jag är den barnsliga kärleken.

Så jag tände ett ljus.