barnen fick betala lynnet

Men ungdomens syn och fråga kunde komma åter, och nu så hopplös. Man visste svaret: att inget svar fanns, att varje sökande var löjligt. Man var fullständigt kringränd.
Och ensamheten. Fattigdomen. Fulheten.
Så tryckte man ned. Glömde vad oron gällde, blev bara på dåligt humör rent allmänt.
Barnen fick betala lynnet.

[Sara Lidman - Hjortronlandet]


Jag var på anställningsintervju i förrgår. Det var min sjunde på detta dryga år som jag har försökt strida mig in i kultursvängen. Och för ungefär vartannat av de jobben har jag känt att det här skulle jag gärna ha, och för vartannat har jag velat falla ner på knä och ropa Det här måste bliva mitt! Detta är det Rätta!
I förrgår var det senare, på gränsen till kusligt. Jag menar det, det är så fullkomligt hand i handske för mig att jag börjar skälva en smula vid blotta tanken.
Och jag tror att jag gjorde bra ifrån mig. Att jag kanske rentav strålade. Men man kan aldrig veta. Man kan aldrig vara säker. Och jag måste kanske sopa banan med åtta-nio personer. Om jag så strålar starkare än sju, så kan jag lik förbannat snubbla på den där sista, som jag gjorde i Katrineholm.

Så ja, jag är lynnig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan tillit till att universum måtte förbarma sig till sist och välgrundad vetskap om alltings maximala jävlighet. Mellan tro på mig själv och en elak skärskådan av alla mina brister.

Dessutom är det november. Några första, ljuvliga solskensdagar liksom för att lura oss att förbli trygga, stanna kvar utanför murarna och glömma sig. Men inte mer. Mitt bröst är min borg, och nu drar jag mig tillbaka in i fästet, tuggar på fingrarna och väntar in de små gracerna. Såsom David Sandström Overdrive på Fritz Corner ikväll.

Allt det där som håller lågan vid liv genom tunnlarna.