Jag har fastnat i förtvivlan. Som en klocka med dåligt batteri, som stannar på fem över halv, i uppförsbacken. Det är som en suck, man ser minutvisaren göra ett stumt försök och sedan falla tillbaka.
Hur man behöver en fristad, ett enda ting, en plats där det är ljuvligt att vara till. Ett utrymme som aldrig blir för trångt. Och förödelsen när det förvägras en. När ett vanligt novemberregn blir ett hån som sipprar in genom fönsterspringorna och piskar en ända ner under dubbla täcken. En smärta i korsryggen, dov och illvillig.
Det är förfärligt, förfärligt att vara till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ett utrymme som aldrig blir för trångt? Där skulle jag vilja placera min garderob.
Kan man vara till?
Jag försöker vända ut och in men får inte till det. Uppenbarligen behöver jag hjälp här, om du tyar.
Att bliva till!
Är en ständigt pågående process som alla levande varelser genomgår, ja kanske till och med saker under tiden de blir till :-D
Jag finner ditt uttryck utomordentligt poetiskt intressant, men obekant. Men, så är jag inte heller bibliotekarie eller något annat än vardagspoet.
Dock kan man kanske vara till behag, eller obehag, men då från ett utanförskap från sig själv.
Som sagt finurligt och intressant!
Kirkegaard och Sarte hade säkerligen blivit avundsjuka :-)
ANNA-LYS: Jag tänker att om det finns en tillvaro, då måste väl det att finnas i den vara att vara till, på samma sätt som att bliva till är en tillblivelse.
Så att bliva till är att börja existera och vara till att fortsätta existera.
Men det är ju inget uttryck som jag själv har funnit på, det märker man om man bara googlar lite. Men vi har slarvat bort "till" i vardagstalet, vilket såklart gör att det blir poetiskt. :)
Skicka en kommentar