defragmentering

I begynnelsen var Sara?
På något sätt blev hon grunden till allting. Hon blev rötterna under urskogen, hon blev malmen i berget. Allt detta är för henne, men inte till minne. Det är icke kärlek allena. Det är inte gråt över en som gått förlorad, det är inte en dödsruna.

Nej.
Allra först var Åbogen. Jag rör mig i parallella världar. Varje steg jag tar tar jag i Småland. I min första begynnelse. Men hur vi sedan kom på kant med varandra och mina ankarknopar löstes upp, en och en efter den andra tills jag fann mig på rymmen, villrådig och på villovägar, oförmögen att någonsin komma hem, hur ofta jag än reste hem.
Levandet på det allra yttersta, strängen så hårt spänd att inget kunde rymmas däremellan. Och där ett slut. Och där en början. Detta var vad hon gjorde med mig; hon störtade mig ned på golvet, hon pressade ur mig mitt blod, min gråt, luften i mina lungor. Och sedan födde hon mig; en annan. Men ännu densamma. Ännu jag, men ny, blind och skarpögd, stum och högljudd.
I den andra begynnelsen, var Sara. Och sedan -

Alla mina omvägar? Mina krångliga stigar, mina motorvägar, mina varv efter varv i moten. De löper alla hit, och alla från en och samma plats.

Jag i Småland. Sara i mig.

Det finns något viktigare än att minnas henne, än att tala om henne, gråta efter henne. Jag kommer alltid sörja och förbanna döden för hur oförsonligt den berövade mig henne. Men jag avgav ett löfte.

Jag kan bara drömma om Saras väsen. Men hennes gärningar har jag. Hennes ord har jag. Detta är det viktiga; att fortsätta. Att inte låta henne upphöra. Att inte hejda Skapelsen på den andra dagen, att inte bara födas halvvägs för att stanna upp och dö.

I begynnelsen var Småland. Och därefter Sara. Och jag BLEV.

Detta är jag. Levandet, stridandet, älskandet. Det tillkommer mig.