if I live here anymore

Jag har en plan. En väntetidsplan.

Jag har lärt mig att "livet inte kommer börja" i morgon, även om jag skulle vilja. Och med början av livet menar jag fortsättningen, ni vet. När man faller in i rytmen, rotar sig, jobbar heltid, sparar till semestern. I och jag var överens, det enda vi önskar oss efter alla dessa år av levande på skaren, på kanten, på tå, halvdöda; det enda vi önskar oss mer än något annat är ett ordinärt inrutat jävla Svensson-liv. Göra sin matlåda, köpa nya kökdshanddukar. Kanske fråga någon om vad de vill ha till middag ikväll och be dem bära ner soporna. Jag kanske glorifierar det nu och hatar det när jag får det, men det hör ju till.

Men bara att det skulle vara självklart att leva?

Hursomhelst. Mitt Svensson-liv står väl mest och faller med just jobbet. Så jag har en plan, en strategi för att vänta. Ungefär som att man tar med sig en bok och ett anteckningsbok och laddar sin ipod om man vet att man måste spendera en timme på en tågstation någonstans. I väntan på att resa vidare.

Planen? Enkel. Italienska på kvällskurs och tjata mig till vartenda biblioteksvik jag kan få. Gå och träna, försöka lära mig att äta regelbundet och möblera om litegrann, trots att jag inte ska bli kvar. Att ta det där körkortet till slut vore behändigt. Vips har jag hela hösten ordnad för mig. Och under tiden, under tiden går jag och drömmer. Kära gode gud vad jag drömmer. Om lägenheten jag ska dela med den underbara T när jag landar ett jobb i eller nära Stockholm. Om böckerna jag läsa och böckerna jag ska skriva. Om hur jag ska reformera mig in på mitt trettiotal. Om att vända hem och vara sams. Om att vända mig inåt och vara sams.

Detta jag skall bli. Icke längre oförrättad.