Det finns saker jag bara inte mäktar med. Detta är en av dessa:
Min hund är död.
Min hund är död, begraven och borta. Jag är inte chockad, jag är knockad. Hon var tio år, hon hade lite svagt hjärta, men jag räknade med att komma hem och borra in näsan i hennes mage och dra med fingret över hennes sammetslena, löjliga små öron i åtminstone ett par år till. I helvete. Akut livmoderinflammation och aldrig mer. Jag tror inte ni förstår, vidden. Det är knappt att jag gör det. Jag trodde väl att jag var tuffare än såhär, mer distanserad, färdig att acceptera livets oåterkalleliga; döden. Men jag har gråtit, oupphörligt, i snart ett dygn. Jag är mosig och rödnäst och skinnflådd och det slutar aldrig. Det lilla livet. I hjärtat har hon alltid varit valpen vi kom hem med på sommarens varmaste dag. Pyret som älskade att åka bil, som blev vild av pepparkakor, som satte av neråt backen med röven i vädret och tröttnade halvvägs runt skjutbanan så att jag fick bära hem henne. Det här är min BEBIS. Mitt syskon, min älskling, mitt kakmonster som ägde allt och alla och som snarkade så att det riste i hela huset, som pruttade så att pappa vaknade om nätterna och hon kan inte. Hon kan inte inte finnas. Jag har fasat för den här dagen i tanken, undrat hur jag ska stå ut och nu är den här och svaret är: jag gör det icke.
Jag står inte ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag förstår PRECIS vidden. Vilken är fruktansvärd. Det är överjävligt och smärtsamt och ännu mer överjävligt. Hade min bebis dött hade jag också gått sönder, och samman.
Jag lider med dig vännen, och beklagar verkligen sorgen. Kram!
usch
Jag förstår precis. sommaren 2004 avlivade min familj våran(min) hund. jag ville inte men min styv-far hade bestämt det så. hon var 10 år gammal, hade dåliga höfter(som Schäfer-hundar ofta har) och var lurig mot folk. bet folk helt random vid ett par tillfällen. hon hade haft tydligt ont i sina höfter i omgångar och vi visste inte hur ont hon hade nu. mina föräldrar ville inte ta med henne i flytten till stan heller pga att hon var lurig och ilsken mot folk och för att vi trodde hon hade ont. hon ville ofta inte gå promenader och sådär. Jag älskade hursomhelst den där hunden.. eller ja jag gör det fortfarande. det där var nog det hemskaste jag varit med om. värre än när folk jag kännt dött faktiskt. ser att det här är en gammal post du gjort. men jag förstår precis hur du kände och väl kanske fortfarande känner.
Skicka en kommentar