fader vår som är i salmon martinsson

Så jag morskade upp mig och kröp ihop och bad dem, om att få arbeta lite mindre. En timme mindre om dagen, eller en dag mindre i veckan. Och sedan kände jag mig usel. Liksom otacksam, och ganska fattig. Så att jag måste arbeta med ursinne, liksom andfådd, piska mig att göra lite mer, vara lite ljusare.

Jag får besked i morgon. Om huruvida.

Igårkväll när jag kom hem hade jag fått ett brev, mycket vänligt men mycket hotfullt, från Försäkringskassan och mitt skrot till handläggare. Hon upplyste mig, mycket vänligt men mycket hotfullt, om att min ansökan kommit in per den 16 juli, men att de ännu väntade på läkarutlåtandet, och att om det inte vore dem tillhanda senast den tionde september skulle det bli jämmer och ve och kanske ett avslag.

Jag hade tid hos Eva, kuratorn, idag klockan elva. Tänk att jag visste, så fort jag vaknade, att det skulle bli en enda räcka av elände. Eva sade att hon skaffat mig en tid hos doktorn, den sjunde. Oktober. Då började jag nästan gråta, men nöjde mig med att räcka fram brevet och säga "det här får ni för fan styra upp".
Det är inte mitt fel att:
A) Försäkringskassan tog ett halvår på sig att ta det första beslutet, fast det som allramest ska ta fyra månader.
B) Doktor Per hade semester i två månader.
C) Ingen skaffat mig en tid omedelbart när han kom tillbaka. Jag tjatade och låg på redan i juli, om att det måste och det måste NU. Och sedan igen i augusti. Och igen.

Ni fördärvar mig. Förstår ni inte det?

Så Eva satte sig och ringde skrotläggaren, medan jag satt och var rasande. Så lovade hon att försöka ordna. Jag stannar här på svältkanten, tror jag. Jag hoppas på så lite numer.

Och på jobbet rev jag mig på vassa bokhörn och klämde mig mellan backar och slog huvudsvålen i metallhandtaget på en sorteringsvagn med ett enda TJONG. Jag svär vid Svea Rikes Lagbok på att jag såg stjärnor och kanariefåglar, och jag var lite grön i ansiktet och förfärad i närapå en timme. Man blir så rädd, när det smäller sådär. Nästan ingen mat hann jag få i mig under dagen, så matlådan försvann i tre tuggor klockan sju.

Nu bränner och isar det under fotsulorna. Och varje ord jag skriver hör jag inuti mig med hennes röst, varje stavelse med hennes tonfall, med hennes tje och självklarheten i varje klang.

För jag lyssnar på Lifsens Rot på väg till Morgongåva, och på väg hem från Morgongåva och hon är överallt i mig, i varje finger, i varje krök, i varje muskelfäste. Kära dej. Du är i mig.